Minns ni hur jag frågade om varför all julöl smakar som flytande versioner av julmaten? Här är ett intressant bidrag till den samlingen. Nils Oscar kalasjulöl smakar som ett helt efterrättsbord.
Först känner jag en liten bit sirapskola, sedan ett par knäck. Sedan kommer en hel jävla ris a´la Malta. Varför håller de på så här?
19,50 kronor på systembolaget, nummer 11300 i katalogen
Två vattentest av fem möjliga
Midvinternattens mörker från Sigtuna är inget undantag. Den är en av dem. Julölen som smakar brödkryddor.
För inte så länge sedan åt jag mig igenom ett julbord någonstans på gärdet. Det var vällagat och bra arrangerat på alla sätt. Något som slog mig och som alltid slår mig vid julbord är dock att det är rätt många skarpa smaker som trängs i gommen. Ättika från sillinläggningar, rökt kött, salt kött, stark senap och så vidare. Varför man skulle vilja dricka sig till ännu en skarp kryddsmak är helt bortom min förmåga att förstå. Visst, man kan skölja rent med OP mellan tagen men risken är att man aldrig får uppleva det varma om man är lika renlig som mig.
Jag vet att jag varit inne på detta förut men jag behöver inte en julöl till julmaten. Frågan är när man behöver en Midvinternattens mörker?
Det är inget fel på ölen, det är en vackert sammansatt blandning av muskot, kanel, pommerans, kryddnejlika och kardemumma. Men det bara betonar min poäng. Varför ska man dricka som man äter?
29,90 kronor på systembolaget, nummer 11321 i katalogen
Tre vört av fem möjliga
Det är den där tiden på fredagseftermiddagen då hemarbetaren häller en liten skvätt Grönstedts i kaffet. Tvåtiden. Utanför fönstret fortsätter snön falla och jag har aldrig varit mer säker på att jag befinner mig på rätt sida glaset.
Dagens produktionsmål är nådda även om det mest beror på att jag satt dem själv. En annan anledning är att jag fått hjälp från oväntat håll. Vanligtvis brukar jag ju skriva om mat, dryck och överlevnad här nästan varje dag. Det behövs inte idag eftersom Fredrik Strage redan skrivit allt du behöver veta på ämnet just nu. Han gör det i På Stan bloggen och du kan läsa hela saken här. Är det bara jag som är sugen på en öl?
Planet cirklade tvekande flera varv innan piloten vek ner nosen i det kompakta molntäcket på jakt efter en plats att landa. När vi stod på marken meddelande han att det var 17 minusgrader och dimma på utsidan. Jag förstod att jag anlänt till Östersund.
Ingen kan längre minnas hur Östersund var innan smittan steg upp ur Storsjöns mörka vatten för att sprida förintelse och diarré omkring sig . Ändå verkade ankomsthallen på Frösöns flygplats märkvärdigt bekant. Den verkliga chocken kom när jag för första gången på flera månader återsåg Prästgatan, gatan där jag bodde i fem år. Först när jag såg den ligga fullständigt öde gick katastrofens omfattning upp för mig. Sedan kom jag på att det var måndag förmiddag och att jag befann mig i Östersund.
På campus såg det mesta också ut ungefär som vanligt. Ett undantag var dock det fikarum där jag spenderade merparten av åren i Jämtland. Eftersom parasiten cryptosporidium gjort kaffet från automaten ännu mera otjänligt än vanligt så hade de människospillror som fortfarande hängde sig kvar där skapat en rad uppfinningsrika arrangemang för att göra kaffe. Forskning utan kaffe är otänkbart och det bryter mot allt vi vet om mänskliga rättigheter att låta studenter lyssna på föreläsare som inte fått sina dagliga koppar.
Det lilla pentryt i fikarummet såg ut som något sorts improviserat droglabb. Där fanns brännare och kokare, glas och kärl. Där fanns desperata människor villiga att göra vad som helst för att få koffein ur torrt pulver. Vattnet måste koka i en minut för att parasiten skall dö och vetenskapen leva.
Kampen för överlevnad har aldrig varit hårdare än nu och den var aldrig lätt i Österund. Som ett tecken på vad jag var redo att gå igenom för att rädda mig från cryptosporidium drack jag en loka till lunchen. Till kvällen drack jag utsökt öl från Jämtlands bryggeri och den gjorde mig frisk. I baren vid Stortorget fanns det alla möjligheter att variera skämt på temat ”jag behöver något starkare, ge mig ett glas kranvatten”. Sedan var det dags att åka hem.
Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.
Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om ”Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.
Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln ”The long walk to Finchley”. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.
Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark ”can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.
En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.
Arbetet med mjukglassen beskrivs också i ”The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att ”när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet ”Thatcher the snatcher”.
Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga ”jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen ”Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.
Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.
Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.
Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.
Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.
Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…
Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.
Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.
Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete ”Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.
”Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.
Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.
Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.
Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.
Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.
Många i Gödsvinets massiva läsarskara undrar säkert när Restaurang Gödsvinet skall slå upp portarna. Världen väntar fortfarande på denna helvegetariska sportbar men den väntar kanske inte förgäves. Såhär i jultider har jag kommit över ett recept som kan få oss lite närmare visionen om vegetarisk mat lika hälsovådlig som den som serveras på animaliska sportbarer.
Inspirationen, för att inte säga plagiatet, kommer från ett oväntat håll. Det är den vänsterradikala Fria tidningen som bjuder på ett recept på vegetarisk julskinka. Bjuder kanske inte är rätt ord eftersom jag stjäler det ut deras tidning men eftersom jag är en av deras 13 prenumeranter i Sverige så anser jag det är både min rätt och dessutom i enlighet med allmänintresset. Ifall någon från Fria tidningen ändå skulle komma och knacka tungt på min dörr en månfri natt så har jag ett par alternativa svar att erbjuda denna:
1. ”Jag trodde ni i gycklarvänstern var för coola för upphovsrätt?”.
2. ”Jag vet vad som får din jacka att lukta så där”.
3. *stickande spjutrörelse med tom Jamesonflaska i mellangärdet*
4. Alla ovanstående
Nu när detta är utrett kanske vi kan gå vidare till själva receptet. För den vegetariska julskinkan behövs:
1 st Vegoskinka
Ok, vi bryter där. Detta är kanske inte riktigt det revolutionerande recept som jag först anade. Grunden i det är alltså att man först hittar en butik som säljer en helvegetarisk skinka, förmodligen någonstans kring Möllevången i Malmö. Det är inte matlagning, det är att ”gå och handla”. Underskatta inte skillnaden. Men ok, vi ser efter vart detta leder:
3 msk Senap, gärna en grovkornig.
1 msk Tomatpuré
1/2 dl Ströbröd
Råsocker, salt, peppar
Blanda ihop senap, tomatpuré och kryddor. Eller med andra ord ”ingredienserna” med undantag för själva ”skinkan”, som du precis köpt färdig från stans enda charkuterist med ring i näsan. Bred smeten ovanpå skinkan och toppa med ströbrödet och sockret (ok, de skulle inte med i smeten). Kör skinkan i ugnen på 225 grader i 25 minuter eller tills du ger upp och börjar virka halsdukar åt lyktstolpar istället. Låt kallna, skiva upp och ät precis som en vanlig skinka.
Jag vet inte vad jag ska säga. Egentligen vill jag att detta ska fungera men det är inte lätt. Ska vi inte bara ringa efter en falafel istället? Eller helt enkelt koka en kålrot
Ett mäktigt järtecken uppenbarade sig på himlen över huvudstaden tidigare idag. Från min plats överst på ett berg på Södermalm kunde jag skåda en enorm ljuskälla med en ring av mer ljus kring. Ljuskällan visade sig vara ”solen”, ett fenomen som är relativt vanligt i många andra länder. Ringen runt solen var ett mer ovanligt halofenomen som de säkert har något jättedyrt laboratorium för i Lund.
Tecken i skyn förebådar stora och märkliga händelser men vi kan inget veta om vilka dessa är. Kanske Zonk tänker göra ett inlägg till? Eftersom konungen ännu inte tolkat detta som ett gynnsamt tillfälle att föra hären över havet för att kristna folken i öster så väntar vi fortfarande på svar.
Signalerna blir dock en aning blandade då man läser om dagens andra järtecken. Två järtecken om dagen är mycket även i vanliga fall men när det ena uppenbarar sig i form av en kraftig doft av kattpiss så måste man börja undra om någon driver med oss. Särskilt som de pikanta aromerna bäddar in staden på samma dag som Stockholm får ett internationellt pris för sin goda luftkvalité.
Tecknen är många om man letar efter dem. Jag ser nya hela tiden men jag vet inte om detta är ett av dem.
Det är väldigt, väldigt sent. Eller nej, klockan är väl kring elva. Men jag hade redan sovit i flera timmar innan jag hamnade här. Jag är inte säker på att jag har en dygnsrytm längre.
Det är helgen vecka 48 och jag har firat Bob Hunds helg med stil. I fredags kväll besökte jag Berwaldhallen för första gången och jag kommer att skriva om det här någon gång. Jag nämnde namnet Esa-Pekka för min vän Ulrich i Mainz och han har inte slutat att skicka mig tips på klassisk musik sedan dess. Det var något om Mozart.
Jag lyssnar på Rolling Stones skiva ”Some girls” så högt att det gör ont. Det är en bra skiva och jag bryr mig inte om vad du säger.
Imorgon går jag upp kring klockan fyra. Det är inga problem, det kommer att kännas som fem. I morse vaknade jag upp med ett märkligt tryck över bröstet, tveklöst ett resultat av ett mycket lyckat julbord på Källhagen som jag utan tvekan också kommer att skriva om här. Det är sådant jag gör.
Egentligen sov jag, gick till sängs vid klockan sju. Kring klockan tio ringde min mor. Hon hade jobbat hela dagen på ålderdomshemmet och hon undrade om jag sov. Någonstans under täcket ljög jag om att jag inte gjorde det. Nu sitter jag här. Det är fortfarande helgen vecka 48 och jag försöker dricka mig till sömns med en mycket dålig whiskey som jag tveklöst också kommer att skriva om här, någon gång.
Jag ska föreläsa någonstans i Norrland imorgon. Allt är planerat och det kommer att bli en trevlig tillställning. Först måste jag dock ta mig dit och medan jag skriver detta så skymmer ett ymnigt snöfall utsikten från mitt önrnäste i Vällingby centrum. Gud hjälpe SJ. Det är en kall och våt kväll att vara ateist.
Det är dags att avrunda det här. Det är sent och det dröjer lite innan blommorna slår ut. Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut. Nu har helgen vecka 48 tagit slut.
Jag arbetar i en bransch där ingen uppfattar en order från chefen, där ingen känner några regler och där ingen ens dyker upp på jobbet om man inte har något viktigt att göra, som att skriva ut på jobbets skrivare eller stjäla kontorsmateriel. Akademikerna arbetar vid universitet och högskolor men de gör det som autonoma individer vars enda ansvar är inför sin egen karriär. Historien har visat att sådana arbetsplatser är svåra att styra men den visar också att universitetet är kanske världens äldsta överlevande samhällsinstitution.
Vad gör man med anställda som man inte kan kalla till ett möte med förväntningen att någon faktiskt dyker upp? Det finns ett sätt och det doftar svagt av smör och kanel.
Akademiker kanske inte kan lockas till att göra något för att det är deras jobb men vi gör vad som helst för att få något gratis. Förmodligen har det att göra med att alla universitetsanställda har många, fattiga studieår bakom sig, vi har helt enkelt inte stängt av den ekonomiska överlevnadsinstinkt som kommer sig av att leva i enlighet med CSN:s många infall och nycker. När någon kallar oss till ett möte så gäspar vi men när de samtidigt utlovar gratis fika så vaknar rovdjuret i oss.
Jag har spenderat över en timme med att diskutera halkskydd på en arbetsplatsträff i utbyte mot en kanelbulle. Jag har hört allt som finns att höra om framtidsvisioner för Norrlands inland för en fastlagsbulle. En liten bit kladdkaka drev mig till en genomgång av det nya kursplaneringssystemet och så vidare. Fikans makt är märkvärdig och fundamental.
Nu är det för all del inte bara universitetsanställda akademiker som låter sig ledas av de gräddade sötdegarna. Jag har själv använt bakverkens makt för mina egna, dunkla syften. Under hösten har jag ägnat mig åt att ringa ihop människor till gruppintervjuer för ett projekt jag jobbar med. Eftersom vi akademiker helst inte skiljs från våra pengar så kan vi inte betala intervjupersonerna. Kvarstår gör då att sätta sitt hopp till fikabrödets lockelse. Jag har aldrig haft anledning att bli besviken.
Jag intervjuade en grupp med tonåringar som saknade fullständiga skolbetyg på en ort i södra Sverige. Eftersom det inte fanns kaffe att tillgå så tog jag med coca-cola och eftersom jag inte hunnit till konditoriet så köpte jag diverse delicatoprodukter. En bit in i intervjun inser jag att jag matat 10 unga personer med koncentrationssvårigheter med tillräckligt med socker för att skicka en skolklass till månen. Det slutade dock väl, intervjun tog slut innan de hann tända av på sockerruset.
Att muta intervjupersoner med kaffebröd är dock förenat med helt andra problem. Det är inte utan sina utmaningar att försöka få igen utlägg på flera hundra för fika från ekonomiavdelningen. När jag senast försökte fick jag en försynt fråga från en handläggare om varför jag spenderat som en full sjöman på ett konditori i en mellansvensk stad. Förmodligen såg de framför sig hur jag bakom fördragna gardiner på kontoret slukade en pistagelängd efter en annan. Jag skrev ett långt brev där jag förklarade ungefär det som jag förklarat hittills i detta inlägg, om hur fikabröd är det närmaste jedi-krafter man kommer i Sverige. Eftersom jag inte kan kontrollera sådana här saker så kunde jag dessutom inte låta bli att lägga till att jag inte kände till den korrekta kontokoden för ”mutor medels bakverk”.
Några dagar senare fick jag ett nytt meddelande om att förklaringen godtagits. Allt ekonomiavdelningen behövde var namnen på de som ätit alla bullarna. Det var med både förtjusning och viss oro som jag fick skriva tillbaka och berätta att alla intervjupersoner var anonyma, jag hade själv inte mer än förnamnen på någon av dem. Det är där fallet står idag. Det finns i jättefikans hemland ett juridiskt hålrum som gör att man inte kan bjuda anonyma människor på vetelängd och förvänta sig att bli ersatt för det av sin arbetsgivare. Varför hörde man inget om det i valrörelsen?
Egentligen är jag inte så förtjust i kakor och kaffebröd. Jag skulle aldrig, under några omständigheter, gå och köpa sådana till mig själv. Fika som man betalt själv känns bara smutsig. På så sätt bevaras den förunderliga kraften i den fika som man får gratis.