Dagens Nyheter levererar idag nyheten att 52% av alla tillfrågade i en undersökning inte visste att Falukorv är att ett halvfabrikat. Halvfabrikat? Falukorv är för tusan ett helfabrikat! Den kommer färdig och fin från fabriken, bara att skiva upp och njuta!
Det finns platser i världen där människor inte kan äta sig mätta och det finns till och med platser där människor inte kan finna något att äta alls. Jag har precis varit på en sådan plats och jag är skakad. Råcksta var verkligen inte vad jag hade förväntat mig.
I visningskallelsen stod det att man skulle vara i god tid vilket i Råckstas fall måste ha varit någon gång på 1950-talet. 45 minuter innan utsatt tid för min lägenhetsvisning steg jag av gröna linjen vid Jämtlandsgatan. Området kring tunnelbanestationen domineras av Vattenfalls huvudkontor men jag var inte där för utsikten.
Eftersom jag var där i god tid så gick jag en promenad kring de tidstypiska punkthusen från en annan, mer modernistisk era. Det skulle visa sig vara en mycket orginell idé, ingen går på promenad i Råcksta, promenader var något som modernismen försökte planera bort. Tunnelbanan kom 1952 och i dessa optimismens tidevarv såg man fram emot en framtid där alla åkte tunnelbana överallt.
Det finns dock mycket bra att säga om 1950-talet också. Som att det har upphört. 1950-talet får på det stora hela inte när nog tillräckligt med uppskattning för att ha övergått i nutid.
På min i det närmaste hebreiska ökenvandring genom betongen var jag noga med att lägga märke till var mataffärer och restauranger låg, för den eventualitet att alla 19 personer före mig i bostadskön skulle omkomma i ett oväntat ninjaöverfall.
Det som lite skämtsamt kallas Råcksta centrum har en igenspikad Ica-butik, det är det närmaste man kommer. Jag letade men fann inget jag kunde associera med livsmedel och då har jag ändå rätt livlig fantasi på det området.
Det finns ingen mataffär i Råcksta och det finns ingen restaurang. Det finns ett kafé, som förstås också var stängt eftersom mörkret höll på att falla och ljuden från andra sidan spåren började komma allt närmare.
Det finns en liten alkisbar, med namnet Råcksta krog, men där inne fann jag bara tre fårade män på varsin köksstol med varsin pripps som slutat bubbla ungefär samtidigt som övriga Råcksta.
Vad äter folk i denna modernistiska sovstad? När jag efter visningen åter gick mot tunnelbanan funderade jag på om människorna där bara sattes på laddning över natten inne i Vattenfalls monstruösa anläggning då de återvänt från något underbetalt arbete i IT-branschen inne i staden.
Kanske får jag anledning att återvända, kanske har jag inget val. Då tar jag med spritköket.
Bourgone är utan vidare en plats i Frankrike. Pinot noir är definitivt en druva som man borde känna till. Det är åtminstone vad man skulle kunna tro.
Mitt tidigaste minne av en pinot noir från Bourgone sträcker sig tillbaka till tiden kring niosnåret ikväll. Detta betyder inte att jag inte druckit just pinot noir från Bourgone tidigare än så, bara att jag i sådana fall inte minns det.
Jag är rätt säker på att jag druckit en pinot noir från Alsace. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag utan tvekan kommer att delge omvärlden i detta forum så fort jag får tillfälle. Men Bourgone? Det ringer ingen klocka.
Nu är ändå pinot noir något som Bourgone är välkänt för och visst måste den fruktiga, uppfriskande smaken av ett lite svalt vin med en ljus röd färg ha nått även mig i något sammanhang.
Denna flaska från Laboure-Roi har en angenäm smak av blandsaft och så här efter två glas kan jag konstatera att den järntunga smaken av för mycket jordgubbar regerar mitt gomsegel. Vinet saknar nästan helt egen strävhet men den lämnar efter sig känslan som infinner sig i munnen då du upptäckt att det är gratis påtår på lingondricka i lunchmatsalen.
Flaskan säljs med skruvkapsyl vilket är en lysande detalj för alla oss som aldrig tagit den rituella sidan av drickandet på riktigt allvar. Det spelar ingen roll att man inte får visa upp sin nya korkskruv om man istället har möjligheten att återförsegla en öppnad flaska. Inte för att jag kan garantera att det kommer att bli aktuellt med just detta exemplar just ikväll men jag gillar att ha möjligheten. En ritual som jag för övrigt uppskattar är just att stampa på kapsylen.
Laboure-Roi Bourgone Rouge är utsökt till ost, kallskuret och en annan flaska vin som faktiskt smakar något. Den är frisk och lite syrlig men om jag var ute efter något som var friskt och lite syrligt så hade jag ringt din mamma. Visst har vinet nyanser men de är alla målade i vattenfärger. Det finns inget fel i detta men har du sett en akvarell så har du inte sett alla men du har fortfarande ganska tråkigt.
Var sak har sin tid och visst har jag möjlighet att boka in ett eftermiddagsmöte med denna flaska någon fredag i juni. Tills dess är ärendet bordlagt. 89 kronor på systembolaget, nummer 5475 i katalogen
Tre lingon av fem möjliga
Hur skriver man om mat? Detta är en fråga som jag inte haft anledning att reflektera över tills för ungefär åtta minuter sedan. Att beskriva mat är ungefär som att beskriva musik. De som gör det bra har insett det meningslösa i att beskriva musiken i sig. De beskriver istället upplevelsen av musiken och denna sträcker sig långt bortom det som kommer ut genom högtalarna. I upplevelsen av musiken ingår allt från sättet man fick pengarna till skivan till hur den fick en att spendera tre dagar på bussen för att se en konsert med artisten.
Samma sak gäller när man skriver om mat. Det är helt meningslöst att bryta ner maten i en objektiv beskrivning, man måste ge hela berättelsen.
Ett område där försöken till en objektiv beskrivning gått längst är nog vinrecensioner. I dessa försöker man i regel förmedla en uppfattning om vinet genom tekniska termer som i slutänden ändå är beroende av läsarens fantasi. Hur smakar egentligen ett vin med toner av fat, hallon och peppar?
Även om någon förstår så missar man ändå poängen, vin dricks ju av en anledning av en levande, tänkande person. Att ge en teknisk beskrivning är i det perspektivet lika intressant som att beskriva Mona Lisa utfrån vilken oljefärg som da Vinci använde.
Allt som jag skriver på denna blogg kommer att skrivas i en unik kombination av pretention och bristande allvar. Inga som helst objektiva beskrivningar kommer att tillåtas och om jag vid något tillfälle skulle uppvisa god takt och smak så skall detta ses som ett felsteg i en annars helt frisläppt språkdans.
I Saint Chinian vätter alla vinplanteringar mot Medelhavet men det är inte därför jag skulle kunna tänka mig att dricka detta rödvin till fisk. Det smakar helt enkelt vitt. Vem gillar ett rödvin som smakar vitt? Vem det än är så misstänker jag att det är någon som också gillar Frankrike.
Många låter blickarna glida vidare från denna flaska där den står bredvid sådana påtagliga grannar som Chateau de Seguin i systembolagets hyllor. Man måste ha sett saker och veta saker för att fastna vid ett vin som detta. Framför allt måste man ha sett Frankrike och sett att det var gott. När du var där var detta ett enkelt vin i en ännu enklare tid.
När man är ung och på glid mot okända mål är det svårt att se hinder och denna flaskan låter dig inte misstänka att det alls finns några. Det finns nästan ingen strävhet som kan lägga hinder för en galopperande naivitet doftande av fläder och anis. Befinner du dig med ett interrailkort på ett tåg mellan Toulouse och Paris i sällskap av en lite för torr limpa bröd och en hård ost i en för varm tågkupé så är detta vinet för dig. Men har det något att säga när man är lite över 30 och inte alls längre mobil? Du vill tro det och det finns stunder då du verkligen gör det även om de kommer allt mer sällan.
Du tror på det för du var där då och ingen annan kan säga det. Du var där när det betydde något och nu kan ingen övertyga dig om att ett vin ska vara fylligare även om du i stunder av klarhet inser att det fattas något. Det är inte lätt att säga vad detta något är men det smärtar dig att tänka på att du förlorade det mellan 22 och 32. Ålder är inte bara en siffra, ålder är att veta att man förlorat något man aldrig kommer att finna igen. Vinet är detsamma men ändå är något inte riktigt samma sak och du vet att det inte är den kvalmiga tågkupén som saknas.
Chateau Etinenne är friskt, nästan sött, och jag kan inte se att det skadar om man kyler det till strax under 15 grader och serverar det en varm sommardag.
Det kommer en dag då du har kommando över grillen. Solen steker och det gör du också. Oset från det grillade köttet och majskolvarna blandar sig med doften från den nyklippta gräsmattan. Grönsalladen och osten osar förhoppningsvis inte men de finns där likväl. Kycklinggrytan som de rekommenderar på Chateau Etiniennes etikett står antagligen och bränner vid inne i köket eftersom det var en korkad idé till att börja med. Det är då du återförenas med ditt unga jag i en skål i ett vin som du minns från en tid då egentligen inget som betyder något var bättre. 85 kronor på systembolaget, nummer 2269 i katalogen
3 starka 30-årskrisare av 5 möjliga
Det är nästan omöjligt att lära sig alla de viner som slotten kring Bordeaux sänt ut i världen men vill man komma ihåg en flaska så ser jag inget fel i att minnas denna. Jag kommer att göra det.
Var upphör vin att vara en dryck för att istället bli nyckeln till ett rum man vill komma in i? Är det på högplatån Entre deux Mers i trakterna av Chateau de Seguin? Det är möjligt men kartan för socialt avancemang är suddig även under perfekta omständigheter. Är blandningen av cabernet sauvignon och merlot något man kan ge bort till någon som äger en herrgård i Sörmland? Vilken druva var det han hatade i ”Sideways”? Kommer de att skratta åt dig bakom din rygg eller är du inne på riktigt? Du visste att det var lång väg till toppen men du trodde aldrig att vandringen skulle fastna vid systembolagets hylla för vin mellan 70 och 99 kronor.
Ett välrundat men ändå fylligt vin fullt av frukt och bär borde fungera från slott till koja till en herrgård i Sörmland men hur komplext vinet än är så kommer verkligheten ändå alltid att vara lite mer invecklad. Det är väl därför man dricker vin, för att verkligheten skall bli begriplig för en stund? Det är vad du trodde men på vägen upp har du förstått att vin är mer än så. Ett vin markerar gränsen mellan de som kommit fram och de som fortfarande irrar planlöst på en högplatå utanför Bordeaux.
Chateau de Seguin 2007 är ett mycket behagligt vin om du väljer att dricka det själv eller i sällskap av nöt eller lamm. Det är ett vackert vin och en liten klisterlapp vittnar om lagrar vid någon tävling men det är inte det loppet som du löper i. Du skulle inte kunna bry dig mindre om den perfekta balansen mellan strävhet och syra. Är det rätt flaska? Bordeaux är väl fint? Dyra engelska oljerockar är också fina men ingen jävel bär dem längre. Men Bordeaux, ingen kan säga något om en flaska från Bordeaux? En vinvisa från studenttiden dyker upp i ditt huvud där du står framför hyllan med viner för 70 till 99 kronor. Är det bra? På den tiden föredrog du en öl i flaska och egentligen gör du det nog fortfarande. Men den tiden är över, den kommer aldrig tillbaka.
Det är ett bra vin men är det fint? Bordeaux? Vinet håller 12,5% men du skulle behöva något starkare, något enklare. 89 kronor på systembolaget, nummer 3958 i katalogen.
4 karriärister av 5 möjliga
Rhone-dalen producerar några av Frankrikes viktigaste viner men detta är inte ett av dem. Jag har umgåtts med flaskan över ett par glas och någon av oss börjar bli sträv. Cuvée Aegidiane är en flaska med ett budskap och av någon anledning känns det inte som en lycklig historia.
Detta är inget sällskapsvin, det är ett vin för söndagsmiddagar på nöt eller vilt, smygalkoholiserade hembiträden och hastigt påkomna skiljsmässor i september. Detta är vinet som alltid finns hemma i livets alla skeden ifall man vanligtvis inte dricker vin. Detta är matvinet som den trevliga mannen i segelklubben tipsade om, vinet som man köper eftersom det är franskt och svåruttalat men ändå inte dyrare än att man kan köpa en flaska extra och gömma den i tvättkorgen. Om man är TV4-kock eller bara djupt olycklig så är detta flaskan att öppna medan långkoket puttrar på och livet sakta glider iväg mellan fingrarna. Syran är kraftigare än beskan men ingen av dem är starka nog att rycka undan mattan på någon som redan är på glid. 14% alkohol är en tröst när allt inte är helt 100 men du behöver inte skämmas för att bära hem en flaska med toner av svart vinbär, rostat fat och mjuk tannin från systembolaget. Du brukade ju aldrig dricka men efter alla år har du märkt att det hjälper lite. Så korka upp en till, grytan kan behöva ännu en skvätt och du kan dricka upp resten. 89 kronor på systembolaget, nummer 4596
Tre starka och djupt socialrealistiska hemmafruar av fem möjliga