Författare: zonk

Brewdog Raspberry Blitz (1980)

av zonk

Visst har man druckit ett par gueze och ett par kriek, men de här nya mikrobrygg-surölen hände liksom under ett par år när man inte drack så mycket annat än vatten. Så trots skepsis mot frukt och bär i ölen, blir man liksom sugen på att testa. Brewdog brygger ju mestadels respektabel öl, intalar man sig också. Man ska ju testa på saker här i livet, även saker i burkar som ser ut som billig cider. Man ska ju inte döma boken efter omslaget men allt som oftast brukar ju förläggaren försöka förmedla något med typsnitt, bilder, och vad annat som kan tänkas pryda våra tryckta verk, och nog gör väl de flesta bryggarna likadant? Egentligen borde ju öl trippel-blind-testas, där vare sig den som serverar eller den som dricker har en aning om vad som hamnat i vilket glas, och noter i efterhand måste jämföras med ett dechiffreringssystem för att sätta intrycken i kontext. Men som så ofta är verkligheten ganska slarvig, och allt som oftast står man där och inser att man väljer flaskor och burkar lika mycket efter etikett eller tryck som bryggeri eller öltyp.

Det kan tyckas att den här recensionen tar en lång omväg till den punkten där vi diskuterar smaken på drycken, och det är kanske ingen slump. I korthet kan man säga att Brewdogs Raspberry Blitz smakar osötade hallon. Ska man brodera ut detta kan man försöka omtala någon slags vag bakgrunds-smak av något som med god fantasi skulle kunna kallas öligt, men det är onekligen att låta associationerna flöda fritt, att utbrodera vad som egentligen är en ganska perifer och subtil detalj. Nu är väl detta förvisso par for the course och vardagsmat i recensioner, men kanske blir det just i den här hallon-bombens fall aningen uppenbart att det inte finns särskilt mycket annat att skriva. Det är en frisk och osötad dryck med tydlig smak av hallon, och man kan kanske skönja en antydan av att drycken bryggts och inte bara pressats och hällts på flaska, med skarpa smaklökar. Det är inte dåligt men man måste nog vara ganska begiven på just hallon för att inte ganska fort bli sugen på något annat att dricka, t.ex. en öl.

Två och ett halvt hallon av fem möjliga. 14:90 kr, nr 1980 på systembolaget. 0,5% alkohol.

Rullkorven

av zonk

Det finns en korv bortom stödkorven, en desperatare och hungrigare korv, en enklare och grymmare, och det är rullkorven. De lever ett liv helt utan värdighet, roterande i sitt eget flott på valsar hos de allra mest rationaliserade av korvförsäljare, på mackar och franchise-kiosker i tunnelbanestationer. Blotta anblicken av deras perfekt cylindriska kroppar bannlyser varje tanke om en produkt med någon slags kontakt med sitt ursprung som handgjort livsmedel. Dess geometriska, symmetriska form leder tanken till vandringssägnens syntetiska organismer som växer för evigt i industriella tankar med näringslösning, så att perfekta segment kan avknoppas för konsumtion med jämna mellanrum. Korv är förvisso ett livsmedel vars ingredienser man sällan vill gå på djupet med i anslutning till någon form av måltid, men det känns som böjen och de små oregelbundenheterna i formen är den där sista gränsen, bortom vilket korven hamnar i någon slags matens uncanny valley, och inte längre ser ut som något menat för mänsklig konsumtion.

Kort sagt måste man vara ganska desperat för att ge sig i kast med en rullkorv. Kan man hitta en aldrig så enkel kiosk med ett grillbord eller ett varmt bad, där lite lätt sneda och vinga korvar kan få plats, är det alltid att föredra. Men ibland är tiden kortare än kort och magen tommare än tom, och då står man där med en vagt animalisk cylinder och prisar den själ som uppfann senapen, och tänker att det i varje fall är bättre än att vara hungrig. Sen äter man, och undrar om det verkligen var värt det. Oftast har man tillräckligt brått för att snart ha blivit distraherad, vilket väl får sägas vara silverkanten på molnet.

Te på väg

av zonk

Att resa är att dricka. Sitter någon annan vid spakarna, dricker man för nöjes skull. Sitter man själv vid ratten, dricker man för att överleva. Bilkörning är sövande; faller koffein-nivån i blodet alltför mycket, blir man fort bekymmersamt distraherad, och en paus är av nöden. Här är vägkrogen, annars en sådan berömvärd institution, dessvärre ofta en besvikelse för den som endast dricker te. I bästa fall kan den uppbåda Lipton yellow label, eller någon urtvättad Earl Grey, men alltför ofta råkar man ut för något som smakar som billig örttvål luktar.

Den garvade resenären har således med sig sina egna påsar, och istället för Lipton kanske man har turen att ha några från en anonym välgörare (antagligen vid namn Robin). I sådana fall kan man avnjuta ett trevligt hel-lövs-te från Ceylon, en ö som så smått blivit min favorit för just uppiggande, starkt, svart te. Sirocco levererar även under dessa hårda förhållanden en närande och livgivande dryck, med den där pigga, friska smaken av en något lättare variant av English Breakfast Tea, och har nu hamnat på min listas över oundgängliga accoutrements för en resenär.

Fyra och en halv trevlig ö av fem möjliga.

NAB lager

av zonk

Till en början kändes det som ett överskådligt och genomförbart projekt att testdricka all alkoholfri öl som finns i Sverige, med någon slags brasklapp om att den bara måste gå att lägga vantarna på utan att utstå alltför stora strapatser, säg, t.ex på systembolaget. Som gammal monopolkramare var det med viss förvåning jag hittade först en, sedan flera, alkofria öl hos lokala handlare som inte stod att uppbåda på mitt högt skattade monopol. Ovanstående lager upphittades t.ex. på ICA Nära i Ålsten, en trevlig butik med trevliga varor, men om universum har ett centrum, är det inte där. Hur som haver är det ju trevligt med fler alternativ, och det vore ju inte ett sant Gödsvins-projekt om det inte vore närapå hopplöst att slutföra i egentlig mening.

Dess Stockholmska bryggare beskriver NAB som en tjeckisk lager, och det är precis vad det smakar som, möjligen med en aningen mer humlearomatisk smak, men det är marginellt. Det är typiskt en såndär lager som är trevlig till mat, men jag hade dock inte satt mig och druckit flera på raken bara för att dricka öl. Man skulle helt enkelt kunna säga att NAB är en 90-tals-retro-öl med en 80-tals-retro-etikett, en öl med smak av tiden då Staropramen var höjden av bra öl, och det är förstås fortfarande utmärkt öl till många tillfällen, men kanske har min tunga gått vidare, mitt långa öluppehåll till trots. Direkt efter drack jag en Nils Oscar alkoholfri och den kändes påfallande snarlik, jag fick en närmast tysk känsla i gommen, lite fyrkantig, jag vet inte om det var den överdrivet varma dagen som gjorde mig mer begiven på smakstark, mörk öl, som jag brukar bli, eller om jag börjat återställas i öl-smaklökarna. Den som lever får se, jag har ytterligare en NAB stående.

Tre 80-tals-retro-etiketter av fem möjliga. Sådär 15 spänn flaskan, om minnet inte sviker, ICA, Ålsten.

Kangaita Kenya Pekoe

av zonk

Vid en spatsertur i Lund märkte vi till vår förskräckelse att vår lokala favorit Patisseriet hade sommarstängt för renovering. Dessbättre fanns en lösning vägg i vägg, i det pedagogiskt namngivna cafét ”Love Coffee”, som tydligen hängt omkring och rostat sitt eget sedan 2009. Namnet till trots serverade de faktiskt även te, och vi satt strax på deras pittoreska lilla innergård med en kopp och en kanelbulle. Som långvarig på Lunds gator är det alltid med en liten triumfatorisk känsla man äntrar ännu en innergård – aha! Ännu en liten dold del av staden som man sett. Det är som ett slags frimärkssamlande, det här med att leta upp nya hörn och skrymslen i den stad man bor i, och med en stad som Lund får man helt enkelt jobba lite hårdare för att hitta platser man inte redan sett.

För den som ville ha en kopp svart te som inte är Earl Grey är Love Coffees meny pedagogiskt enkel och kort; man får helt enkelt ta sig en kopp Kangaita, ett pekoe-te från Kenya. Det är dock inte så dumt ändå: det är ett mycket trevligt te, sött, runt och maltigt, nästan lite åt det karamelliserade, med en doft av kardemumma. Detta balanseras med en skruvad, lite rund och bärig syra, till en väldigt trevlig kopp te som passar alldeles utmärkt till en kanelbulle. Det är dessutom ett te där man inte omedelbart tänker ”English breakfast!” och bara det är ju trevligt. Hittills har det blivit en liten kanna Kangaita två gånger, och det kan nog hålla ett flertal gånger till. Inte alls dumt, med andra ord!

Tre och en halv kanelsnäcka av fem möjliga. Typ sjuttio kronor, bullen inkluderat.

Mikkeller Ambler (11996)

av zonk

Ambler är en trevlig öl, en sån där eftermiddagsöl, eller matöl, besk och brödig, en del att smaka på men inte sådär aggressivt plåtig eller syrlig så munnen liksom fastnar i smaken efter ett slag. Den känns väldigt respektabel för att bara ha 0.3% och det känns på något sätt fortfarande överraskande trots att man ju egentligen druckit ett helt gäng öl i den stilen. Det känns som en riktig öl, det känns inte som man bara har något vattnigt som ser ut som öl, det är fullt med känsla och kropp och man liksom dricker öl som när man drack riktig öl. Sen kanske jag egentligen inte kommer ihåg det så väl som det känns att jag kommer ihåg det. Red ale, annars, det typifierar för mig lite den där ölen man plockar i desperation när det bara finns vattnigaste tråklager att tillgå, men där är Ambler inte alls, den står fint på egna ben, det känns som en bra öl att ha, ett tillskott i ölpaletten – nu skulle man bara hitta en riktigt vettig alkofri stout, krämig och torrt besk, så hade man suttit och känt sig riktigt Bob Ross och blivit kompis med trevliga små ölmoln. Men jag har på känn att det finns nånstans i stan, kanske snart på systemet, eller på nåt lokalt sortiment i nån butik.

Fyra trevliga små ölmoln som definitivt är kompisar, det ser man direkt, av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11996 på systembolaget.

Pop Tarts Strawberry Sensation

av zonk

Jag vet inte var jag först hörde talas om pop tarts, jag får känslan att de liksom en del andra mer eller mindre oätliga amerikanska skräpmatsprodukter (twinkies, någon?) bara varit ett bakgrundsbrus i den där amerikanska världen man sett så mycket av i rutan, en extra verklighet som hängt med, som kanske ofta känns bekantare än den egentligen är, och känns mer verkligt amerikansk än landet gör vid ett besök, möjligen undantaget om man landar i LA. Så när jag såg ett paket pop tarts på City Gross i Bromma kunde jag inte behärska min nyfikenhet, och de åkte snabbt ner i korgen.

Jag är osäker på om jag egentligen blev besviken eller inte. Pop tarts är sockrigt klistrig deg, hastigt uppvärmd i brödrost, med glasyr, och en dos sylt dolt i innanmätet. Det är ungefär så meningslöst som det låter, det är som en holländsk stroopwaffel fast utan krispet och kanalerna, det är som sylt inlindad i sötad kakdeg med frosting på. Jag antar att barn kanske hade kunnat uppskatta det här, fanatiska som de är efter allt med begränsad smak och stor sötma, men det är inte precis något för mig. Och det är väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig egentligen, även om jag hade hoppats på något bättre. Frasigare? Mer lagom sött? Fluffigare kanske? Ja, vem vet, jag hade nog egentligen inte funderat så mycket över smaken sedan jag såg Nyan cat dansa bland stjärnorna. Men nu vet jag, och för alla andra som har undrat därute kan jag nu berätta sanningen: pop tarts är sött och förskräckligt trams. Bry er inte om dem. Jag känner en lättnad över att ha bringat denna viktiga sanning till alla därute som törstar efter folkbildning, och hoppas skona åtminstone någon från nyfikenhetens översöta pris.

En sockerimplosion av fem möjliga. Finns hos mer välsorterade (?) livsmedelshandlare.

Mikkeller Drink’in the Sun (11994)

av zonk

Då vår vän på Johanneshov knappt skriver om öl längre, får vi i Bromma hålla den alkoholfria fanan högt istället. Det finns ju numera riktigt trevlig alkoholfri öl, i varje fall om du frågar någon som inte druckit vanlig öl på ett flertal år. Mikkellers Drink’in the Sun är en av dessa behagfulla lågprocentiga öl (0,3% närmare bestämt), sådär lite lagom indiskt blek, utan att sväva iväg i tropisk juice eller exotisk frukt. Aningen fyrkantig, lite plåtig, är den en juste bruks-IPA som passar fint till det grillade eller salta, som så ofta välsignar svenskens bord såhär i sommartid. Fint så, det kan behövas en aningen mindre utsvävande öl än Mikkellers Weird Weather, som ju möjligen är lite å den livliga sidan för en del mat.

Tre och trekvarts plåt av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11994 på systembolaget.

Mikkeller Weird Weather (1956)

av zonk

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

En karriär i teprövning

av zonk

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.