Birra Valsugana Lager

birra-valsugana-lagerAtt dricka italienska bryggarna Birra Valsuganas lager är att resa i tid och rum, till en tid innan mikrobryggare, otaliga humlesorter, och ständigt nya varianter på öl. En tid då en öl var en stor stark, med en enkel, rättfram beska, lite metallisk i eftersmaken, hyfsat kolsyrad, välfiltrerad, törstsläckande. God öl, men väldigt enkelspårig, öl man kan dricka många av utan att man tänker på smaken, som passar till sillen, eller fettstinn svensk husmanskost. Nåväl. Så här sitter man och dricker öl från ett italienskt mikrobryggeri som smakar som svensk starköl gjorde för 40 år sen, inget fel på det. Gödsvinet syds utsände var då denna dryck skulle inmundigas synnerligen begiven på öl, och det får sägas att behovet därav blev tillfredsställt. Likväl är det kanske inte helt lätt att breda ut sig om smaken. Nåja.

Tre stora starka av fem möjliga. Det finns dussintals öl på systemet som ytterst få människor skulle kunna skilja från Birra Valsuganas lager i en blindtest, så även om den inte finns i listan, är det kanske inte alltför mycket att begråta.

Monella

monellaEn opålitlig källa påstod att humle och marijuana är besläktade, och nog kan det  vara något nästan narkotiskt över öl som riktigt osar humle av bättre sort, i riklig mängd. Utan att vara någon utpräglad humlebomb är Monella ändå en mycket trevlig bekantskap, aningen söt, men med en schysst beska, och med en rik arom som skvallrar därom. Örtigt, fruktigt humlig, är den mycket behaglig att långsamt sörpla i sig, eller bara sänka i stora, djupa klunkar. Efterbeskan är nästan den mest njutbara biten, man kan sitta många långa fina ögonblick och njuta sig igenom djupgröna nyanser av humle. Nej, trots initial skepsis (då bryggarna Birra Amiata tidigare levererat en aningen blek porter och en rälig citronblask) blev Gödsvinet syd glatt överraskade av denna friskt skummade ale-lager. Bra så!

Tre och en halv humlestör av fem. Det får nog bli ett par flaskor till av den här. Finns inte på systembolaget, men har ni vägarna förbi Italien, kanske ni springer på den.

Colomba

Visst ser det ut som damen på etiketten håller någon slags suspekt ört? Det är talande, mycket talande, för det som överraskar med denna annars habila wit är just en suspekt örtighet. Man tar en klunk och tänker lite vagt på rosmarinbemängd fläskkotlett, nästa åminner om aromen av äkta svennepizza med mycket oregano, eftersmaken .. ja, man undrar om man slurkat caprinha. Men framförallt är det en frisk, tandkrämsaktig smak av pepparmint som gör sig påmind.

colomba

Låter det märkligt, så är det ändå inte hälften så märkligt som det smakar. Det är uppfriskande, fräscht, lätt och rasslar glatt ner för strupen, men är det öl? Hade någon serverat det som någon slags drink en synnerligen varm dag, hade det möjligen försvunnit ganska fort i glaset, men som ölupplevelse betraktat är det mest enerverande, och man önskar snarast att den 75cls flaskan från franska korsikanska (tack, Jonas!) bryggarna Pietra ska ta slut.

En tub tandkräm av fem möjliga. Kanske är det snön utanför, bristen på hetta om än inte sol, eller ett stort ölsug som ger utslag. Finns inte på bolaget, vilket inte torde göra någon ledsen.

Oppale

OppaleItalienare har onekligen en förkärlek för att göra saker lite annorlunda, fast helst inte på något meningsfullt sätt. Grillas det? Då måste man äta ståendes, något annat är otänkbart. Kaka till kaffet? Den bör helst vara kladdig, spröd och sönderfallande, täckt med florsocker i sådana mängder att det sprider sig sannskyldiga moln när man sätter tänderna i bakverket, eller på något annat raffinerat sätt vara markant svåräten, och bör helst serveras på en servett, så man inte gör det för lätt för sig. Kort sagt, italienarna har en svårartad benägenhet att konstra till det i onödan. Det är förvisso inget som är unikt för just Italien, men kanske har de gjort det till lite av en konstart.

Likväl är de förmögna att kontrastera detta med återhållna, eleganta, perfekt avvägda rätter och drycker därtill, stramt och enkelt, men mycket smakligt. Oppale är en sådan de små åthävornas dryck – en fin, frisk humlebeska, örtig, lätt fruktig, balanserad mot en mjuk, rund maltighet. Mycket gott, men absolut inga överdåd, nästan på gränsen mot anonymt. Hade den inte kostat 15 euro flaskan hade den kanske hamnat i min kyl lite oftare.

Fyra jaha-jaha-jasså av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – sökmotorn undrar hjälpsamt om det möjligen var ett vin för 2400 kr, kallat Orpale, som jag letade efter. Nej, det var det inte, men tack ändå.

Intrigante

intriganteGödsvinet syd har druckit en och annan citronig öl sedan Eva bet i ett äpple och allt gick åt fanders, det må vara sagt. Intrigante är dock i en klass för sig – det är inte så mycket en citronig öl, som en ölig citron. Tyvärr gör sig den avslagna, dävna, unkna öl-bismaken sig alltför kraftigt påmind för att man ska kunna avnjuta den som någon slags sällsport sur och syrlig lemonad.

Ett enhälligt nej av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

En ursäkt till Tyskland

Gödsvinet syd har ju som bekant länge närt en viss skepsis mot tysk ölkultur. En tysk bekant såg sig därvid nödgad att ta sin hemstads altbier i försvar, och släpade ett otal flaskor Düsseldorfsk sådan till Gödsvinet syds bas vid Alpernas rot, för intag tillsammans med lämplig kvalitetsfilm.

Valet föll med fullständig självklarhet på Turkisk Star Wars, ett val som möjligen assisterades av ett flertal öl intagna som ackompanjemang till pizza på ett lokalt hak just dessförinnan. Det är svårt att göra Turkish Star Wars rättvisa i skrift, och Gödsvinet syd lutar sig därför på det cinematiska mediet för detta. Om en bild säger tusen ord, hur mycket säger då inte en och halv timme av Turkish Star Wars?

Kvällen fortlöpte under en kavalkad av osannolikheter från skärmen, all medan altbier efter altbier passerade revy. Gödsvinet syds utsände fick medge att detta alls icke var något dävet, fesjunket slabb i stil med mindre uppskattade tyska öl som tidigare druckits.

alt-trio

Nej, det var väl avstämda, men mycket delikata öl – små åthävor, inga humlechocker eller maltbomber, men likväl mycket smakligt. Det måste dock sägas att det allt som kvällen fortlöpte blev allt svårare att hålla isär de olika sorterna, men i slutändan kanske det inte behövs, heller. De rann ner för strupen fint, allesammans, och nåt mer nogräknat behöver vi inte ge oss in på, egentligen.

Fyra kung fu-rymdhjältar i strid med något från mupparna, under vilda trampolinhopp, av fem möjliga. Dessvärre finns vare sig Füchschen alt, Schumacher alt, eller Uerige altbier på systemet. Se det som en fin anledning att besöka Düsseldorf.

Testarda

TestardaDet sägs att även professionella vinkonnässörer kan bli förvirrade av en droppe röd karamellfärg i vitvinet, så vi hoppas att vi på Gödsvinet syd må vara förlåtna om vi har vissa förväntningar på ett öl utifrån dess utseende – alltså, på hur det ser ut upphällt i ett glas, flaska oräknat. Det är i vart fall en märklig upplevelse att dricka något som ser ut som becksvartaste olja, med en dos kaffe för säkerhets skull, men som smakar som en red beer, på ett cirka. Nej, Testarda är en sur, tunn, hyfsat menlös sak som absolut inte betingar sitt pris på 5.89 euro, och näppeligen förtjänar kallas porter. På omslaget ser vi en båt med tjock, svart smog sprutandes från skorstenarna, men närmare än så kommer vi inte någon rökig arom. Maltigheten är spenslig, och mäktar inte hålla emot de 6.2% alkohol som brygden innehåller. Gödsvinet syd har en flaska till från Birra Amiata, från Arcidosso i Toscana, och vi får hoppas att det var ett bättre köp.

Två kvarglömda surkartar av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det finns ingen större anledning att begråta detta.

Gödsvinet Syds Veganoff

Efter viss initial skepsis, speciellt under tillagningen, blev Gödsvinet syd faktiskt positivt överraskade av detta vegetariska äventyr, måhända delvis p.g.a. något lågt ställda förväntningar. Det är förvisso inget kulinariskt storverk, men får faktiskt godkänt, vilket ju inte är fy skam med tanke på Gödsvinet syds något begränsade erfarenhet av att laga vegetariskt.

Det hela är, om inte samma under av avskalad enkelhet som en vanlig strogge, fortfarande inte speciellt komplicerat:

1. Hacka & fräs ½ gul lök & en klyfta vitlök i smör. Den förra kan få bli lite lätt brun här å var – den här rätten kan behöva lite smak – men se upp för att bränna vitlöken. Lägg över i en kastrull och häll över 1.5dl grädde och tomatpuré. Snåla inte med den senare, vi behöver som sagt jobba lite med smaken här.

2. Låt det här puttra lite, så löken o vitlöken gifter ihop sig med såsen. Addera en försvarlig mängd salt och peppar – grönsaker behöver rätt mycket salt för att smaka som de ska. Det blev även lite cayennepeppar och paprikapulver för att spetsa till smaken, och en liten slatt rödvinsvinäger.

3. När det har puttrat ett slag, hacka & fräs upp ½ röd paprika och lägg ner i såsen. Vi vill ju gärna låta den ha lite spänst, så lägg inte i den för tidigt.

4. När ännu lite tid har gått av vårat korta, sköra jordeliv, skär en halv aubergine i stavar, fräs upp snabbt, och vänd ner i såsen. Låt puttra säg 10-15 min, så att det fortfarande finns lite tuggmotstånd i våra gröna vänner. Smaka av och krydda upp efter behov.

Resultatet avnjöts med spaghetti, så som strogge normalt äts hos Gödsvinet syd – vi har inget tålamod med att koka ris. Det smakade faktiskt inte alls dumt, men dessvärre var det inte helt optimalt som måltid betraktat, då det inte precis gav någon mättnad. Det blev den där kusliga känslan av att magen var full, men att man fortfarande var hungrig, som verkar ha drabbat även Gödsvinets Malmöavdelning. I framtida recept blir det nog till att inkludera något lite fylligare, såsom bönor, kikärtor, eller kanske halloumi, som en läsare föreslog.

Tabachéra

Fig. 1. Tabachéra, upphälld, under konstbelysning.

Gödsvinet syd vill med det här inlägget i all korthet varna för inköp av Tabachéra (Fig.1), från annars inte oävna italienska bryggarna Amarcord, som ju tidigare gett oss en utmärkt, en trevlig, och en lite tråkig öl. Tabachéra, däremot, är en bedövande söt, blytung nioprocentig sak, ”dubbelmalt” när den är som värst – en honungsosande, vagt knäckig variant på lager. Bland alla Amarcords fula etiketter, har den till på köpet otvetydigt en av de gräsligaste (Fig. 2).

En sockerchock av fem möjliga – avstå!

Men intet ont som inte för något gott med sig – dessa våra sorgfälliga tester av bryggarna Amarcords öl har lett till att vi har ett intressant litet data-set. Här har vi alltså ett flertal öl från samma bryggeri, i samma land, ja, med många bakgrundsfaktorer identiska. Samtidigt har vi en klar variation i två faktorer som vi på Gödsvinet redan tidigare sett intressanta samband mellan: smak, och behållarens estetik.

Fig. 2. Etikett, Tabachéra-flaska.

Steget är kort från detta iakttagande till formulering av en djärv hypotes: den fulaste etiketten sitter på den minst smakliga ölen, och den tjusigaste på den mest delikata. En snabb kik på statistiken ger spontant stöd för denna rättframma teori: det finns en relativt svag men otvetydig korrelation mellan etikettens fulhetsgrad och ölens betyg i våra mycket precisa recensioner av Amarcords öl (Fig. 3). Som en bonus kan vi i denna studie bortse från interaktioner mellan flaskan och etiketten, ety samtliga öl är tappade på identiska flaskor, bara med olika etiketter.

N=4, P=0.042, R2=0.918
Fig. 3. Signifikant positiv korrelation mellan betyg för öl från bryggeriet ”Amarcord”, och elegans hos dess etikett. (Ordinary Least Squares, N=4, P=0.042, R2=0.918)

Vi uppmanar våra läsare att skriva ut grafen och fylla i sina egna öl, för att i framtiden kunna göra mer precisa val i ölhyllan, baserat på de insikter de därigenom får.

 

Affligem Dubbel

Likt deras tripel eller blond är Affligems dubbel inte en öl som överraskar eller bryter ny mark, dess styrka ligger knappast i innovation eller nytänkande. Men det är en trevlig belgisk dubbel av klassiskt snitt, och tankarna går helt klart åt Westmalles dubbel, eller kanske röd eller blå Chimay.

Den skummar friskt, och har en vinös arom, dovt roströd till färgen, klar, utan bottensats. Smaken är besk, rivigt rå, med toner av stall, aningen knäckig maltighet, karga jästiga toner, torrt fruktig med aningar av äppelkart, lätt syrlig. På 6.8% är det ingen tung dubbel, men alkoholen lyckas ändå bära upp de andra smakerna. För vi ska inte sticka under stol med att belgisk öl behöver sin alkohol. En alkoholfri dubbel vill jag inte ens försöka föreställa mig – det hade antagligen fått svagdricka att framstå som rena himmelriket i jämförelse.

Fyra stalldrägar av fem möjliga. Allt sammantaget, en fin öl för den som gillar belgisk dubbel.