Författare: zonk

Floreffe Tripel

av zonk

Floreffe är en belgisk klosteröl som på inte helt ovanligt manér bryggs åt Floreffe-klostret av ett bryggeri på annan ort, Brasserie Lefebvre. Det här är inget ovanligt – i takt med den att belgisk klosteröl blivit alltmer populär har det dykt upp ett flertal sådana här licensbryggda öl vars relation till det kloster vars namn de bär, utöver namnet, i bästa fall kanske kan vara att en munk någon gång tittat i bryggeriets riktning, och skänkt det en varmt tanke. Men resultatet behöver ingalunda bli dåligt för det – Gödsv. syd kan inte annat att rekommendera t.ex. Affligem Blond & Tripel.

Nåväl. Floreffe ska i vart fall vara både bryggd och buteljerad i Belgien. Den kallar sig trippel såväl som dubbelmalt, strong ale, strong beer, bière forte, med mera, men med belgiska mått mätt är den en lättviktare – bara 7.5 volymprocent och med en relativt rund & söt smak. Men det är ingen dålig öl, och man kan definitivt inte påstå att man är nyktrare efter en 75cl-flaska Floreffe än före, så man ska ju inte klaga.

Tre och ett halvt luddigt omdöme av fem möjliga.

En namnlös öl

av zonk

Det finns många konstiga saker i Italien, och det vore nog för mycket sagt att säga att de begriper sig på öl, men det finns trots allt de ibland dem som har ett sinne för denna den ädlaste av konster, ölbryggandet.

Från det lokala intiativ som tidigare gett oss den fulla kamelen, har vi nu fått tillfälle att prova en ny öl. Det rör sig om en ljus öl, som man skulle kunna kalla ett tjeckisk-belgiskt kärleksbarn. Den skummar friskt, för att inte säga intensivt, och är aningen dimmig. Efter en lätt, aningen syrligt fruktig doft, smakar man glatt en distinkt, tidig beska, och ett rått källaraktigt riv. Maltigheten breder inte ut sig, men finns där som motvikt, och ger brygden en välbehövlig om lätt dos sötma. Runda, jästigt fruktiga toner dansar på tungan, fram till ett avmätt avslut, med relativt kort efterbeska. Allt sammantaget är det dock absolut inte en tung eller svårdrucken öl – den tar slut fort i glaset, efter stora glada klunkar. Kan antagligen vinna på att lagras någon månad på flaska – vi korkade upp när det gått cirka tre veckor sen buteljering, vilket normal får sägas vara så tidigt som det är tillrådligt med hembryggd öl.

Tre rågblonda bastarder av fem möjliga.

 

Berliner Kindl Pils

av zonk

Trots en rik arom, som andas färja, fulöl, citronvand, plastgolv med anti-slip, med flera vackra ting, är Berliner Kindl Pils en supertorr, distinkt citronig skitpilsner. Såhär smakar riktigt jävla billig skit-starköl av den gamla skolan: en kombination av fyrkantig maltighet, däven beska, och platt, vattnig eftersmak.

Efter att ha tagit både en och två klunkar drivs Gödsvinet syds provare (som så lätt kan hända med tafatt tysk öl) att experimentera. Svaret är glasklart: att dricka den här ölen med fingrarna för näsan är en helt annan upplevelse. Det är fortfarande verkligen inte en bra öl, men malt & humle kommer in i bilden på ett annat sätt, och den illgula plastcitronen med grön kork håller sig mer i skymundan.

En färjefylla av fem möjliga. Undvik – vilket underlättas av att systembolaget inte tillhandahåller detta fanskap.

 

Cotta 37

av zonk

Efter att ha smakat Mastri Birrai Umbris andra lokalt tillgängliga skapelse var det kanske inte med den största optimism Gödsv. syd korkade upp en flaska av deras Cotta 37. Men hoppet sägs ju vara det sista som dör, eller om det var något i den stilen. Den här stoltserar ju till på köpet med att vara inte bara ofiltrerad, refermenterad i buteljen, utan även ”birra speciale”, men som vi upprepade gånger sett garanterar ju detta just inget. Italiensk öl har ju upprepade gånger otvetydigt visat att hanverksmässigt superkrånglig oindustriell tillverkning är lika med prippskopia om man inte har lite ambitioner vad gäller ingredienser/resultat.

Men det finns helt klart ett snäpp under den likgiltiga blaskölen, och det är den direkt illasmakande ölen. Cotta 37 räknas utan minsta tvivel till denna kategori: den första sekunden i munnen tänker man jordgubbar, och det är en upplevelse som sätter sina spår. Efter detta kommer ett litet mellanspel med en relativt ölig smak, men sen slår Cotta 37 till på riktigt – med eftersmaken. Klara toner av däven papp, i samklang med en fadd, vagt plastig ton, som påminner om tider när man som liten pilt smälte plastsoldater med förstoringsglas, eller, när tålamodet tröt, med tändstickor.

Ett rakt, brutalt streck i betyg. En liten promenad på memory lane är ju trevligt på sitt vis, men såhär ska inte öl smaka.

 

 

En oroande kultur (Helles Naturtrüb)

av zonk

När Gödsvinet korrespondent i syd först läste vår lättsammare kollegas rubrik, gick  tankarna alls inte till Annie Lööf eller andra svenska politikers & politrukers ovanor, nej, det gick till korrespondentens kylskåp. Till de tyska öl som doldes däri, dessa öl som dess landsmän så gärna stoppar allehanda saker i, saker man absolut inte väntar sig i öl. Frukt. Bär. Läsk.. rentav sportdryck.

Kanske är det en reaktion på reinheitsgebot, en vilja att rebelliskt slå mot allt och alla. ”Some men just want to watch the world burn”, eller nåt åt det hållet. En alternativ teori är att merparten av tysk öl helt enkelt är så inåthelvete tråkig att de helt enkelt inte ser någon annan utväg. De måste ha variation, lite liv i käften, kosta vad det kosta vill!

Helles naturtrüb från Riedenburger brauhaus torde vara ett typexempel på just denna typ av extremt slätstruken tysk öl. Utöver att  vara ofiltrerad finns det verkligen ingen som helst egenskap som utmärker sig på det minsta vis. Beskan är fadd, maltigheten vek och fyrkantig. Till och med kolsyrningen är ovanligt slapp och junken. Dess enda förlåtande egenskap torde vara avsaknaden av konstiga bismaker. Det är nästan så man lockas att hälla i nånting som smakar något, bara på skoj, se hur det blir… och sen inser man att de dolska drifter som lockat tysken på fall, likväl kan slå mot oss icke-tyskar. Det är ingen behaglig insikt, men ibland måste vi på Gödsvinet ta både oss själva och er läsare lite bortom allas vår komfort-zon.

En förfärlig frestelse av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det går säkerligen att hitta någon annan blasköl där för den som önskar uppleva det teutoniska rycket att hälla konstigheter i pilsnern.

Midòna

av zonk

Efter något ojämna tidigare insatser, återkommer italienska bryggarna Amarcord här med en fullträff: Midòna. De kallar det en Biona Doppio Malto, ljus dubbel-malt, men Gödsvinet syd hade nog snarare kallat det en pale ale. Doften är sparsmakad, med en vagt bitter arom. Smaken, däremot, är ett fint batteri fruktiga, härliga humletoner. Viss maltig sötma, utan att dra åt det knäckiga eller starkt rostade hållet, balanserar denna kanonad av beska, och ölen klockar in på myndiga 6.5%. Efterbeskan är lång, skarp och härlig, och man sitter glatt och njuter av den, smackar, vränger tungan runt humleatomerna, och tar sig snabbt en stor klunk till. Det är en öl som tar slut fort i glaset, och det kommer avgjort köpas fler.

Fyra glada humlestörar av fem möjliga. Rekommenderas varmt, för den som springer på den i sydliga trakter – finns tyvärr inte på systembolaget.

John Martin’s Pale Ale

av zonk

I ett land av blinda är de enögda enligt uppgift kungar, och det är väl i princip varför man blir glad över en rätt så medelmåttig pale ale som denna. Den har allt den borde, humle, maltighet, alkohol, men det är inte nån riktig balans: humlen är rätt skarp, men gifter inte ihop sig med de söta malt-tonerna, och det hela känns aningen tjockt på tungan. Men jämfört med blekfis-lager så är det ett klart steg uppåt, även om det är svårt att hitta något i övrigt att säga om den, bra eller dåligt.

Två och en halv på oklara grunder krönt kunglighet av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men köp en Sierra Nevada Pale Ale istället, den är hursomhelst bättre.

Strongbow gold

av zonk

Det är något med minnet, eller kanske snarare referensramarna. Barndomskvarteret ser ut som en hemvist för förkrympta dvärgar, tonårens favoritfilmer känns lite smått komiskt effektsökande, och saker man inte druckit på länge framstår i allmänhet jämfört med respektive minne som fruktsoda.

Inte för att det fanns ett särdeles kraftfullt minne av just Strongbow, men det var nog den första barnförbjudna cidern man smakade, och den var ju sjutusan sträv och syrlig i jämförelse, eller det tyckte man i varje fall då. Men nog sagt om minnet, och förövrigt var det vanliga Strongbow, och inte gold-varianten, som vi drack på den tiden.

Strongbow gold öppnar med en kraftfull, unken smak av äppelkart. Färgen är djupgul, och ger kanske speciellt för utpräglade koffeinister lätt olustiga associationer. Doften är svag, på gränsen till obefintlig, och leder snarast sinnet till skolbespisningarnas äppeldryck, ni vet, det där utspädda fanskapet de inte får kalla juice, för det är så väldigt lite äpple i det. Efter detta är det svårt att slita sig från intrycket att man dricker en alkoholiserad variant av just denna äppeldryck, ja, det är långt från nån känsla av bryggning, och innehållsförteckningen listar juicekoncentrat,  karamelliserat socker, etc mindre upphetsande saker. Men nån ska ju göra något lättdrucket man blir full på, antar jag – britterna kunde länge för en spottstyver köpa en trelitersflaska (!) billig cider med tillräckligt mycket alkohol för att döva en hel skolklass, vore den inte just brittisk. Bryggerierna har sedan dess fått för sig att just trelitersflaskorna inte uppmanade till ansvarsfullt drickande, så numera får britterna beskedligt korka upp mer än en flaska till för-förfesten. Vi från Sverige kan ju vittna om effektiviteten i den här sortens tänkande.

En fulfylla av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men dessbättre behöver nog ingen gå nykter för den sakens skull.

 

 

Gradisca

av zonk

Efter att bryggarna Amarcord överraskat med den, trots sitt utseende, riktigt sympatiska Volpina, var det med goda förhoppningar vi hällde upp deras birra bionda speciale, vilket torde innebära special-lager, typ. Blekt citrongul och milt skummande ser den allt annat än speciell ut, och det är ett intryck som bara bekräftas när den, utan alltför stora åthävor, dyker in i munnen. Den saknar inte beska, men har ytterst spenslig kropp, och den långa efterbeskan är rätt endimensionell. Det är faktiskt lite vibbar av lättöl, ja, nästan av alkoholfri öl, trots att den håller 5.2%. Den ouppmärksamme drinkaren hade kunnat förväxla det med en stor stark, faktiskt.

Två intetsäganden av fem möjliga. Inte godkänt – vi vill att ölen ska vara lite roligare än så här.

Leffe 9°

av zonk

Ja, jo, nu utgår jag återigen från att ni känner till Leffe blonde. En hel del bygger på det. Leffe 9° kan ju nämligen så enkelt och självklart beskrivas som den där lite starkare, maltigt knäckigare, aningen spritigare (fast på ett behagligt belgiskt vis) varianten av Leffe blonde. Men vad är det egentligen man gillar med en såpass lättsam öl som Leffe blonde? Ja, jo. Det är nog nåt om hur beskan och sötman och spritigheten är i en sån jämn, fin balans. Det där lät bra. Det kan eventuellt bero på att jag när detta skrivs just druckit större delen av en 75 centiliters nioprocentig öl, men det är ju bara en teori. Eftersmaken är inte dum heller. Lite fina jästiga toner, en lång beska, och såklart en fin dos alkohol – vilket våra studier av alkoholfri öl indikerat är en signifikant faktor i speciellt eftersmaken.

Fyra något luddiga omdömen av fem möjliga. Finns tyvärr inte på systemet, men Leffe blonde är en fullgod ersättning, allt sammantaget.