Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (1359)

Kanske är det livet såhär i förskingringen, i de italienska alperna, som sätter sina spår – efter tillräckligt många nära-vattnet-upplevelser, blir man liksom beredd att gripa efter varje halmstrå. Plötsligen sitter man där med en nyöppnad rauchbier, trots att man tidigare haft milt sagt blandade upplevelser av rökt malt i ölen.

Men egentligen är det faktiskt inte så pjåkigt. Det knepigaste är helt klart doften: man undrar om man tryckt huvet ner i en nygarvad läderväska, eller om någon gömt vältjärade båttampar i ens sinusar. Tankarna går till många saker, och inga av dem är menade för mänsklig förtäring ens på skoj. Men smaken är betydligt vettigare: rejält maltig, med en torr fin beska, allt inramat av en tung, oljig rökighet. Det blir ett rätt sympatiskt giftermål mellan single malt-rökighet och torr, besk, maltig öl. Nej, det här är inte den skrikröda danska salamin jag minns, det är riktigt sympatiskt faktiskt, om än inte i klass med De Molens skapelser i besläktade genrer.

Tre och en halv överraskning av fem möjliga. Pröva en rauchbier idag! Kanske gillar du det också?

 

Mythique

Är det här en cider? Jag kikar på flaskan. Nej, det står … St Landelin.. biere blonde. Samt houblonnage à cru. Vad nu det betyder. Vänta, det här låter som franska? Men flaskan och etiketten såg ju så belgisk ut! Jisses, de har verkligen skrivit med typsnitt storlek 4 på baksidan. Fan också, där står det, längst nere i hörnet: brewed in France. Det ska fransmän till nåt sånt här. I ett blindtest hade jag nog tippat på päroncider med en liten sladd äpplen i, med en eftersmak som försvinner bort i kristallklaraste bergsbäck inom fem röda. Jag gillar förvisso sådär lite halvtorr cider, eller ännu hellre riktigt torr, besk cider, men tja. Det här är ju inte kopparbergs, men nån svårartad cider är det inte. Men vad det framförallt inte alls påminner om är öl. Och doften, eller snarare avsaknaden av en sådan. Den har någon lite vag känsla av halm eller stall, lite som en geuze, ja, även smaken drar lite däråt – fast så väldigt, väldigt milt i jämförelse. Överhuvud taget är det inte helt enkelt att begripa hur något med 7.5% alkohol kan kännas så milt och lent, fast å andra sidan kan man kanske föreställa sig hur urvattnat ett vin som spätts ner till denna alkoholhalt hade smakat. Det är ingen dum liknelse, faktiskt.

En och en halv urvattning av fem möjliga.

Affligem Tripel

Vad är det egentligen som är så förbannat charmigt med belgisk öl? Är det den udda buketten jästiga, råa toner? En vag känsla av lyx, dekadens, och långa traditioner? Bådadera har säkert sin del i den stundom svårförklarliga uppskattning detta lands drycker kan röna. Esset i rockärmen är dock nog snarare att belgisk öl, med ett stort mått stil och finess, är så stark att skosulorna skrynklar sig när man dricker den. Som tidigare påpekats är det ett logiskt felslut att skilja på alkohol och smak: ett stort mått av njutningen i inmundigandet av en öl, oavsett om det är en svensk lager, en IPA, eller en belgisk klosteröl, är att sitta där och (mer eller mindre långsamt) känna hur alkoholen gör sitt bejublade segertåg genom kroppen & knoppen. Lite som en lite äldre, visare och mer välklädd variant på den jakt efter ett rus man företog som fjunläppad yngling.

Vid omläsning framstår föregående stycke på samma gång som insiktsfullt och självklart på gränsen till banalt, ett tillstånd som underlättas av intaget av en 9.6%-ig Affligem Tripel, för övrigt en utmärkt representant för dessa belgiska öl som så väl hanterar sig kraftiga alkoholhalt. Om Affligem Tripel räcker det annars att säga att det är en fylligare och framförallt starkare kusin till Leffe Blonde. Den har med stigande alkoholhalt även samlat på sig en liten, flortunn bottensats som gärna smiter med till glaset, och länar det en liten extra rå kant. Fint så!

Tre och en halv salongsfylla av fem.

Italienare på systemet

I systembolagets släpp 1 juni dyker tre för Gödsvinets läsare redan bekanta italienare upp: Torbata (11654), Grand Cru (11636) och Pink Ipa (11664), samtliga från Almond 22. Det är ett spretigt urval öl från ett spretigt bryggeri – egentligen är det nog bara mödan värt att bry sig om Pink Ipa. Denna sympatiska IPA är, om än ingen humlebomb, trevligt frisk, och den lilla dosen chili passar fint in – det blir precis ett litet bett i eftersmaken, inte mer. Grand Cru är någon slags vagt belgisk ale som inte är dålig, men heller inte speciellt spännande. Torbata, slutligen, är asfalt-anstruken rauschbier, och inget för andra än de utpräglade fetischisterna.

Gödsvinet syd välkomnar detta initiativ från systembolaget, och hoppas att det kan få dyka upp lite andra trevliga italienska öl – kanske en Verdi Imperial Stout, en Nosa, eller rentav en Lilith?

Mahou Negra (1723)

En mörk lager? Från Spanien? Kanske är en viss initial skepsis begriplig – spansk lager är inte precis det mest spännande Gödsvinet syd stött på i ölväg, och mörk lager smakar deprimerande ofta som ljus lager med en dos mörk sirap. Vi må alltså vara förlåtna om en spansk mörk lager inte låter så upphetsande.

Men Mahou Negra var faktiskt en glad överraskning, låt vara att förväntningarna alltså inte precis var högt ställda. Det är definitivt ingen bitterhetens zenit, men likväl ingen sockerdricka heller. Maltigheten är om inte komplicerad så behagfull, och det finns liksom en känsla av att humlen funnits med i bryggprocessen, så som det så ofta inte gör med öl från dessa regioner. Därmed inte sagt att det är någon särdeles spännande öl, men det är absolut ingen plåga att tömma glaset. Så det får Mahou sägas ha gjort med den äran.

Ska du bara dricka en mörk lager idag, drick Mahou Negra.

Tre bruna solar av fem möjliga.

Att prata om öl

Det sägs att det enda som skiljer nybörjaren från konnässören är tid: ett par hundra timmars intimt samkväm med valfritt (företrädesvis behagligt) tidsfördriv, och så har amatören blivit expert. Lägg till ett färgstarkt språk, gärna kryddat med facktermer, lite fikonspråk för de initierade, och du har en recensent. I bloggens tidevarv är inträdeströskeln inte högre.

Men någonstans mellan navelskådandets uppräkning av vad man druckit eller bevistat eller åskådat senaste veckan, och den rena beskrivningen av färg, smak, doft, textur finns ändå ett högst njutbart gränsland, där den egentligen högst tillfälliga och subjektiva upplevelsen kan få ett litet drag av intresse – kanske något allmängiltigt, i hur vi försöker avnjuta varje ögonblick innan avgrunden. Förvisso är det nog högst personligt till vilken grad man bekänner sig till denna typ av desperat hedonism, många kanske inte alls känner till den, även om de inte är främmande för att sätta en bägare till sina läppar. Likväl, det som fångat och fångar mig i dessa till synes ändlösa berättelser om smakfull (eller avskyvärd) dryck, mat, film, etc – det är något i alla dessa ögonblick som tillsammans blir en tillvaro. Det är något fint, speciellt om det är en smula kåserande, tillskruvat, lite magstarkt, udda. Jag vet inte om det jag skriver länar någon annan samma njutning, eller vilka andra som hittar samma njutning i det jag läser, men det är därför jag är här. Den dagen det inte längre känns så, är det dags att gå vidare.

Bästa lagern (89886)

Som ölintresserad är man lite splittrad inför fenomenet med lokala ölbryggerier. Man vill ju så gärna vara entusiastisk när fler ger sig in i denna vår vackraste konstart – ölbryggande, och avnjutandet av dess frukter. Så det låter ju trevligt, men allt som oftast är ju resultatet milt sagt yxigt. Enligt en bekant var t.ex. den gemensamma nämnaren för samtliga öl från Helsingborgs bryggeri att de smakade stall, mer eller mindre malplacerat beroende på öltyp. Sådana onyanserade omdömen kan givetvis inte vi på Gödsvinet ställa oss bakom, i varje fall inte förrän vi själva grundligt undersökt frågan.

Våra något begränsade provtagningar av Lundabryggeriers skapelser har ju gett besked om hyfsade, om än kanske inte fantastiska öl. Det är alltså med viss skepsis man korkar upp en flaska från dem som kallar sig intet mindre än ”bästa lagern”. Men språkpolisnerven slutar straxt klia, och efter en ganska anonym doft – på gränsen till obefintlig – rasslar en kall, skön lager nerför halsen. Eller är det kanske en pale ale? Det hela är i vart fall klart anstruket av andra saker än klassisk svensk lager – opastöriserad och ofiltrerad, dimmig, med en vagt syrlig ton. Men det är ett solitt, gediget hantverk: inget sticker ut, harmoniskt gifter humle och malt ihop sig med alkohol, sådär som man så gärna ser den göra. Möjligen kan man anmärka att det inte är en karaktärsstark öl, men det finns å andra sidan en tid och plats för det, och sen finns det en tid och en plats för en ljus, distinkt öl som inte gör väsen av sig. Om det sedan är till sillen, till valfritt action-guldkorn från 80-talet, eller i parken låter vi vara osagt, men vi tror den hade kunnat passa samtliga.

Fyra oneliners av fem möjliga.

Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout (11626)

Med Brooklyn Brewerys track record hade man kanske förväntat sig en chocolate stout i stil med vad man ofta får: en mild, len stout med tillsatt kakao, tydliga chokladtoner, i bästa fall hyfsat torr, ofta väl söt. Men ingalunda. Det här är en imperial stout, bryggd enligt striktaste reinheitsgebot: malt, humle, jäst och vatten.

Nej, det osar inte kakao och absolut inte vanilj om den här becksvarta, tunnt bronsigt skummande oljan till öl. Iskallt metallisk humle och en närmast lakritsaktig maltighet möter näsan, och munnen övermannas direkt av en torr, kantig beska och en kraftig, lite knäckig malt. Smaken dröjer länge på gommen, närmast salmiakartad. De tio procenten alkohol sticker inte ut, men gör ett fint jobb bakom kulisserna, och på det hela taget rinner drycken lätt ner för strupen. Nej, det här är inte marabou mjölkchoklad, snarare den där nittioprocentiga belgiska kakao-tegelstenen som får magen att knyta sig vid blotta anblicken. Trots allt gifter det hela ihop sig oväntat bra, men i slutändan är det ändå lite obalanserat – tankarna går väl ofta till salmiaken, ja, man är beredd att skriva under på systembolagets antydan att det drar åt soja.

Tre och en halv grundstött oljetanker av fem möjliga. Nummer 11626 på systembolaget.

Den franska kakan

 

Vad får man om man korsar en ugnspannkaka, en paj och ett bröd? Fransmännen kallar den med sällspord precision ”kaka”. Den är lämplig till picknick, smörgåsbordet, eller som proviant för en tolvtimmarssession world of warcraft, nätpoker, eller annat onlinespelande där man helst inte pausar längre än det tar att skära sig en bit kaka och äta den.

Namnet till trots har den inget gemensamt med vad vi i Sverige refererar till som kakor. Nej, det är fransk matlagning när den är som finast: enorma mängder fett och andra onyttigheter, väl dolt under ett batteri noga valda smaker, så reptilhjärnan får sin dos hårda kalorier, och överjaget förnöjt kan sitta och tänka på oliverna eller muskoten. Som kronan på verket innehåller receptet dessutom en fin dos vetemjöl, så inte ens LCHF-sekten kan kalla det nyttigt. Precis som det ska vara, med andra ord.

Receptet är flexibelt, och är i princip tvådelat: smet, och fyllning.

Smet:
2.5 dl vetemjöl
3-4 ägg (beroende på storlek)
2 dl grädde
Bakpulver (ett kryddmått, eller nåt i den riktningen)
Salt, peppar, muskot (säg ett kryddmått vardera? eller två skak med burken? Muskot smakar rätt mycket, ta inte i så byxorna spricker, och en del av fyllningarna kan vara rätt salta, så salta inte för mycket)

Rör ner kryddor och bakpulver i mjölet så det blir lite jämnare utspritt. Varva i äggen, ett efter ett. Droppa ner grädden gradvis och få ihop det hela till en ganska rinnig, tunn smet. Sen är det dags att röra ner huvudakten: fyllningen. I princip kan man ta lite vad man vill, bara det är välsmakande, fett, och tål en runda i ugnen. Vi ger här två klassiska alternativ:

200g brie i stora kuber, 1pkt bacon hackat grovt, 100g gröna urkärnade oliver

200g roquefort, 100g torkade plommon, 100g nötter

Men i princip kan man stoppa i lite vad man har lust med, bara det passar ihop och är lagom flottigt. Mängderna är högst ungefärliga, och som riktlinje skulle man kunna säga att när smeten bara precis lyckas täcka alla bitar fyllning, och det inte går att röra runt längre, så har man lagom mycket fyllning.

Sen stoppar man in det på 175 grader i 30 minuter. När det börjar se sådär lagom mörkbrunt ut på översidan kan den som är petnoga täcka över med lite aluminiumfolie. Baka inte för länge, för då blir det inte sådär fint och saftigt, peta i mitten med nån slags pinne, och ta ut det när det fortfarande är en aning degigt. Vira in i plastfolie e.d. när det svalnat, så det håller till counterstrike-maratonet imorgon.

Duff beer (1590)

Hade inte en italiensk kollega på fullt allvar sagt att han föredrog Duff framför Raging bitch, hade jag utgått från att dess enda (och ganska begränsade) existensberättigande var att framkalla en reaktion i stil med ”Men titta, det är ju den där ölen Homer dricker!”. Utöver en svag, obehaglig, vagt maltig sötma smakar den nämligen just inget alls – vattnigare och tristare öl får man söka efter med ljus och lykta. Det är väl förvisso precis som sig bör, men om man inte när en pervers och ljusskygg fetisch för öl som är alkoholhaltigt, vagt kolsyrat gult vatten, finns det ingen som helst anledning att köpa Duff.

Inga glada miner av fem möjliga. Undvik.