”En sushi-restaurang på Södermalm?”, kanske du tänker och det är faktiskt helt korrekt, de har sådana där nu.
Detta är i min mening en av de bättre, låt vara att denna uppfattning nästan helt formats av att Folkunga Sushi ligger ungefär 2 minuters gångväg från min arbetsplats och att jag inte testat några andra ställen.
Jag är dock inte ensam om att återvända dit. Varje gång man pressar sig genom dörren kring lunchtid möts man av en stor samling män i 35-årsåldern alla klädda som Anderssonskans Kalle.
En visdom stor och sann för sushi-restauranger är dock att de flesta bara hämtar mat och att sittplats går att finna även när det verkar omöjligt.
En mellanstor sushi-tallrik kostar 80 kronor och då ingår soppa, te och all tjuvlyssnad information om förlagsverksamhet för queer-litteratur som du kan äta.
Sushin ser ut och smakar exakt som all annan sushi överallt i världen, möjligtvis med undantag för Japan. Laxen är fin men den där kräftstjärten saknar som vanligt all smak och de drycker som kräftor kräva. Inte mycket att säga om maten egentligen. Det är sushi. Du kommer att må som en sjöelefant en timme efter lunch men av någon anledning känner du snart ett behov av mer fisk.
Det är egentligen det bästa man kan säga om Folkunga Sushi, man kommer tillbaka.
Djuret är en restaurang med en idé, ingen tvekan om den saken. Den inkluderar kött. Mest kött egentligen. Fast med finess och ett gott hantverk. Sedan så är allt väldigt rutigt, det hör till på något sätt.
Hur vi fick ett bord en lördagskväll kommer jag aldrig att förstå. Visserligen var det OS och Melodifestival på TV och det värsta snökaoset sedan 1987 lamslog huvudstaden men ändå.
Restaurangen på Lilla Nygatan i Gamla Stan var liten, gemytlig och uppvärmd när vi en efter en trillade in genom dörren likt fyra av Armfeldts karoliner. Lokalen var smakfullt inredd med turkiska mattor på golvet och grislampor i taket. P.G Wodehouse möter John Wayne Gacy.
Det finns en annan idé också. På Djuret äter man ett djur åt gången. Jag förstod först principen som att man äter en individ åt gången men senare har jag förstått att det är en ras åt gången. Detta förklarar att det fanns stek åt alla och att kocken slapp finna användning av alla kroppsdelar på den hjort vi åt.
Skrev jag stek? Naturligtvis menar jag steken, den bestämda formen är inte förhandlingsbar, även om det alltså rör sig om många stekar från en flock av hjortar.
Steken var bra. Hjort och rådjur brukar variera mellan att vara antingen torra eller mjälla, nästan leveraktiga när man tillagat dem. Jag vet inte vad kocken utfört för slags voodoo på den här köttbiten men den var saftig och mör på ett sätt som jag aldrig upplevt att hjort kan vara. De hade trots allt en poäng, detta var inte stek, detta var steken.
Steken hade sällskap av några små svampar och lökar och de kom väl överens. Stämningen förstärktes ytterligare på tallriken då en stor klick med potatismos anslöt sig till sammankomsten. Kanske var det inte potatismos, det kan mycket väl ha varit potatismoset. Som allt bra potatismos innehöll det mycket få potatisar men en väl tilltagen dos med smör. Smöret.
Till detta drack vi ett vin som ingen av oss läste namnet på, vi följde prislistan tills vi hittade något med bara tre siffror. Ett utmärkt val. Djuret har annars ett gott dryckesutbud med ett flertal bourbons som verkar passa in i den speciella miljön där. Gamla köttkvarnar som ljusstakar, köttvågar som klädhängare och bordsdukar med slaktintruktioner? Då är det bourbon.
Sammantaget var det en bra idé och en trevlig upplevelse vilket är en kombination som jag hade slutat tro på.
Allt detta var ändå i Dagens nyheter, en tidning vars kunskaper om mat det altså finns all anledning att ifrågasätta.
Jag börjar bli allt mer säker på att mat är den postmoderna världens sista gemensamma samtalsämne. Eller att det är ett billigare att fylla tidningen med inköpta historier som dessa jämfört med exempelvis nyheter från 20-30 utrikeskorrespondenter runt om i världen som på 1960-talet. Något av de sakerna.
Dagens Nyheter levererar idag nyheten att 52% av alla tillfrågade i en undersökning inte visste att Falukorv är att ett halvfabrikat. Halvfabrikat? Falukorv är för tusan ett helfabrikat! Den kommer färdig och fin från fabriken, bara att skiva upp och njuta!
Inte alla vet att Vattenfalls huvudkontor ritades av Kim Il Sung, kommunistledare och evig president för Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Det finns platser i världen där människor inte kan äta sig mätta och det finns till och med platser där människor inte kan finna något att äta alls. Jag har precis varit på en sådan plats och jag är skakad. Råcksta var verkligen inte vad jag hade förväntat mig.
I visningskallelsen stod det att man skulle vara i god tid vilket i Råckstas fall måste ha varit någon gång på 1950-talet. 45 minuter innan utsatt tid för min lägenhetsvisning steg jag av gröna linjen vid Jämtlandsgatan. Området kring tunnelbanestationen domineras av Vattenfalls huvudkontor men jag var inte där för utsikten.
Eftersom jag var där i god tid så gick jag en promenad kring de tidstypiska punkthusen från en annan, mer modernistisk era. Det skulle visa sig vara en mycket orginell idé, ingen går på promenad i Råcksta, promenader var något som modernismen försökte planera bort. Tunnelbanan kom 1952 och i dessa optimismens tidevarv såg man fram emot en framtid där alla åkte tunnelbana överallt.
Det finns dock mycket bra att säga om 1950-talet också. Som att det har upphört. 1950-talet får på det stora hela inte när nog tillräckligt med uppskattning för att ha övergått i nutid.
På min i det närmaste hebreiska ökenvandring genom betongen var jag noga med att lägga märke till var mataffärer och restauranger låg, för den eventualitet att alla 19 personer före mig i bostadskön skulle omkomma i ett oväntat ninjaöverfall.
Det som lite skämtsamt kallas Råcksta centrum har en igenspikad Ica-butik, det är det närmaste man kommer. Jag letade men fann inget jag kunde associera med livsmedel och då har jag ändå rätt livlig fantasi på det området.
Det finns ingen mataffär i Råcksta och det finns ingen restaurang. Det finns ett kafé, som förstås också var stängt eftersom mörkret höll på att falla och ljuden från andra sidan spåren började komma allt närmare.
Det finns en liten alkisbar, med namnet Råcksta krog, men där inne fann jag bara tre fårade män på varsin köksstol med varsin pripps som slutat bubbla ungefär samtidigt som övriga Råcksta.
Vad äter folk i denna modernistiska sovstad? När jag efter visningen åter gick mot tunnelbanan funderade jag på om människorna där bara sattes på laddning över natten inne i Vattenfalls monstruösa anläggning då de återvänt från något underbetalt arbete i IT-branschen inne i staden.
Kanske får jag anledning att återvända, kanske har jag inget val. Då tar jag med spritköket.
En mycket tydlig trend i dagens matklimat är att vi som konsumenter vill bestämma mindre och mindre själva. Vi vill gärna låta någon annan göra valet åt oss.
Freedom!
Det finns väldigt många exempel i restaurangvärlden. Många, kanske inspirerade av Gordon Ramsey, minskar och minskar sin meny till bara ett fåtal rätter. Djuret i Stockholm som några av oss besökte för några veckor sedan (och som jag hoppas snart recenseras här) serverar bara ett djur åt gången, olika delar av det i tre-fyra olika huvudrätter. Belle Epoque som jag åt på härom veckan har en vegetarisk, en fiskrätt och en kötträtt. Bloom, som jag åt på för några år sedan, var helt klart före sin tid och hade inte ens en meny. Man satte sig, de serverade och sen fick man betala.
Vin till maten ska vi inte ens prata om, det är bara utdöende dinosaurier som läser (och eventuellt begriper) vinlistan, vi andra ber kyparen/kyperskan berätta vad vi ska ta. Om det till äventyrs finns fler än tre rätter på menyn frågar vi densamme även om vad vi ska välja att äta.
Köttrestaurangerna går ifrån den hittills rådande regeln som gått ut på att ju finare en restaurang är, desto finare del av det aktuella djuret serveras. De finaste serverar oxfilé, något som känns ganska dammigt idag (om än inte på något sätt äckligt). De nya trevarna på området, till exempel Bastard i Malmö, låter istället de finare rätterna innehålla så udda delar av djuret som möjligt. Är det inte vitlökshalstrad tolvfingertarm från en närodlad skogsmus eller syltade rådjursögon till huvudrätten så är det inte längre värt över tvåhundringen.
Det är också populärt med närodlat och säsongsbetonat. Borta är den glädje som spritts tillsammans med den tekniska utvecklingen under hela 1900-talet, som möjliggjort att vi kan äta vad som helst, när som helst. Nu låter man sig begränsas av årstiderna helt frivilligt. Man kan beställa hem veckans grönsaker i en låda som någon annan plockat ihop. Man kan göra det med hela veckans mat för en hel familj för den delen, och då följer till och med recepten med. Man inte bara accepterar att någon annan sätter spelreglerna, man känner sig fri från att begränsas av sig själv.
Själv välkomnar jag detta. Eller rättare sagt, jag har gått på trenden. Jag gillar att flytta det valet från mig till någon annan. Det är behagligt att bara acceptera att man måste äta spetskål till middag, för att man prenumererar på en grönsakslåda för innerstadsmiljöpartister med dåligt samvete.
Den intressanta frågan är vart detta ska leda. Vi har kommit till den här trenden för att folk ville röra sig bort från färdigmat med dåliga råvaror och tillsatser. Samtidigt är den naturliga fortsättningen att vi blint accepterar vad som än serveras, och vi återkommer till någon form av TV-dinner deluxe, som utöver att vara färdigkomponerad och redo att micras, även kommer hem i sjupack varje måndag. Att gå på restaurang blir som att äta på ålderdomshem, man sätter sig vid ett långbord och slevar i sig vad någon dukar fram. I mina öron låter detta som motsatsen till dagens matdiskurs, men onekligen verkar vi vara på väg dit. Eller kan någon se en ljusare framtid?
Bourgone är utan vidare en plats i Frankrike. Pinot noir är definitivt en druva som man borde känna till. Det är åtminstone vad man skulle kunna tro.
Mitt tidigaste minne av en pinot noir från Bourgone sträcker sig tillbaka till tiden kring niosnåret ikväll. Detta betyder inte att jag inte druckit just pinot noir från Bourgone tidigare än så, bara att jag i sådana fall inte minns det.
Jag är rätt säker på att jag druckit en pinot noir från Alsace. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag utan tvekan kommer att delge omvärlden i detta forum så fort jag får tillfälle. Men Bourgone? Det ringer ingen klocka.
Nu är ändå pinot noir något som Bourgone är välkänt för och visst måste den fruktiga, uppfriskande smaken av ett lite svalt vin med en ljus röd färg ha nått även mig i något sammanhang.
Denna flaska från Laboure-Roi har en angenäm smak av blandsaft och så här efter två glas kan jag konstatera att den järntunga smaken av för mycket jordgubbar regerar mitt gomsegel. Vinet saknar nästan helt egen strävhet men den lämnar efter sig känslan som infinner sig i munnen då du upptäckt att det är gratis påtår på lingondricka i lunchmatsalen.
Flaskan säljs med skruvkapsyl vilket är en lysande detalj för alla oss som aldrig tagit den rituella sidan av drickandet på riktigt allvar. Det spelar ingen roll att man inte får visa upp sin nya korkskruv om man istället har möjligheten att återförsegla en öppnad flaska. Inte för att jag kan garantera att det kommer att bli aktuellt med just detta exemplar just ikväll men jag gillar att ha möjligheten. En ritual som jag för övrigt uppskattar är just att stampa på kapsylen.
Laboure-Roi Bourgone Rouge är utsökt till ost, kallskuret och en annan flaska vin som faktiskt smakar något. Den är frisk och lite syrlig men om jag var ute efter något som var friskt och lite syrligt så hade jag ringt din mamma. Visst har vinet nyanser men de är alla målade i vattenfärger. Det finns inget fel i detta men har du sett en akvarell så har du inte sett alla men du har fortfarande ganska tråkigt.
Var sak har sin tid och visst har jag möjlighet att boka in ett eftermiddagsmöte med denna flaska någon fredag i juni. Tills dess är ärendet bordlagt. 89 kronor på systembolaget, nummer 5475 i katalogen
Hur skriver man om mat? Detta är en fråga som jag inte haft anledning att reflektera över tills för ungefär åtta minuter sedan. Att beskriva mat är ungefär som att beskriva musik. De som gör det bra har insett det meningslösa i att beskriva musiken i sig. De beskriver istället upplevelsen av musiken och denna sträcker sig långt bortom det som kommer ut genom högtalarna. I upplevelsen av musiken ingår allt från sättet man fick pengarna till skivan till hur den fick en att spendera tre dagar på bussen för att se en konsert med artisten.
Samma sak gäller när man skriver om mat. Det är helt meningslöst att bryta ner maten i en objektiv beskrivning, man måste ge hela berättelsen.
Ett område där försöken till en objektiv beskrivning gått längst är nog vinrecensioner. I dessa försöker man i regel förmedla en uppfattning om vinet genom tekniska termer som i slutänden ändå är beroende av läsarens fantasi. Hur smakar egentligen ett vin med toner av fat, hallon och peppar?
Även om någon förstår så missar man ändå poängen, vin dricks ju av en anledning av en levande, tänkande person. Att ge en teknisk beskrivning är i det perspektivet lika intressant som att beskriva Mona Lisa utfrån vilken oljefärg som da Vinci använde.
Allt som jag skriver på denna blogg kommer att skrivas i en unik kombination av pretention och bristande allvar. Inga som helst objektiva beskrivningar kommer att tillåtas och om jag vid något tillfälle skulle uppvisa god takt och smak så skall detta ses som ett felsteg i en annars helt frisläppt språkdans.
I Saint Chinian vätter alla vinplanteringar mot Medelhavet men det är inte därför jag skulle kunna tänka mig att dricka detta rödvin till fisk. Det smakar helt enkelt vitt. Vem gillar ett rödvin som smakar vitt? Vem det än är så misstänker jag att det är någon som också gillar Frankrike.
Många låter blickarna glida vidare från denna flaska där den står bredvid sådana påtagliga grannar som Chateau de Seguin i systembolagets hyllor. Man måste ha sett saker och veta saker för att fastna vid ett vin som detta. Framför allt måste man ha sett Frankrike och sett att det var gott. När du var där var detta ett enkelt vin i en ännu enklare tid.
När man är ung och på glid mot okända mål är det svårt att se hinder och denna flaskan låter dig inte misstänka att det alls finns några. Det finns nästan ingen strävhet som kan lägga hinder för en galopperande naivitet doftande av fläder och anis. Befinner du dig med ett interrailkort på ett tåg mellan Toulouse och Paris i sällskap av en lite för torr limpa bröd och en hård ost i en för varm tågkupé så är detta vinet för dig. Men har det något att säga när man är lite över 30 och inte alls längre mobil? Du vill tro det och det finns stunder då du verkligen gör det även om de kommer allt mer sällan.
Du tror på det för du var där då och ingen annan kan säga det. Du var där när det betydde något och nu kan ingen övertyga dig om att ett vin ska vara fylligare även om du i stunder av klarhet inser att det fattas något. Det är inte lätt att säga vad detta något är men det smärtar dig att tänka på att du förlorade det mellan 22 och 32. Ålder är inte bara en siffra, ålder är att veta att man förlorat något man aldrig kommer att finna igen. Vinet är detsamma men ändå är något inte riktigt samma sak och du vet att det inte är den kvalmiga tågkupén som saknas.
Chateau Etinenne är friskt, nästan sött, och jag kan inte se att det skadar om man kyler det till strax under 15 grader och serverar det en varm sommardag.
Det kommer en dag då du har kommando över grillen. Solen steker och det gör du också. Oset från det grillade köttet och majskolvarna blandar sig med doften från den nyklippta gräsmattan. Grönsalladen och osten osar förhoppningsvis inte men de finns där likväl. Kycklinggrytan som de rekommenderar på Chateau Etiniennes etikett står antagligen och bränner vid inne i köket eftersom det var en korkad idé till att börja med. Det är då du återförenas med ditt unga jag i en skål i ett vin som du minns från en tid då egentligen inget som betyder något var bättre. 85 kronor på systembolaget, nummer 2269 i katalogen
Det är nästan omöjligt att lära sig alla de viner som slotten kring Bordeaux sänt ut i världen men vill man komma ihåg en flaska så ser jag inget fel i att minnas denna. Jag kommer att göra det.
Var upphör vin att vara en dryck för att istället bli nyckeln till ett rum man vill komma in i? Är det på högplatån Entre deux Mers i trakterna av Chateau de Seguin? Det är möjligt men kartan för socialt avancemang är suddig även under perfekta omständigheter. Är blandningen av cabernet sauvignon och merlot något man kan ge bort till någon som äger en herrgård i Sörmland? Vilken druva var det han hatade i ”Sideways”? Kommer de att skratta åt dig bakom din rygg eller är du inne på riktigt? Du visste att det var lång väg till toppen men du trodde aldrig att vandringen skulle fastna vid systembolagets hylla för vin mellan 70 och 99 kronor.
Ett välrundat men ändå fylligt vin fullt av frukt och bär borde fungera från slott till koja till en herrgård i Sörmland men hur komplext vinet än är så kommer verkligheten ändå alltid att vara lite mer invecklad. Det är väl därför man dricker vin, för att verkligheten skall bli begriplig för en stund? Det är vad du trodde men på vägen upp har du förstått att vin är mer än så. Ett vin markerar gränsen mellan de som kommit fram och de som fortfarande irrar planlöst på en högplatå utanför Bordeaux.
Chateau de Seguin 2007 är ett mycket behagligt vin om du väljer att dricka det själv eller i sällskap av nöt eller lamm. Det är ett vackert vin och en liten klisterlapp vittnar om lagrar vid någon tävling men det är inte det loppet som du löper i. Du skulle inte kunna bry dig mindre om den perfekta balansen mellan strävhet och syra. Är det rätt flaska? Bordeaux är väl fint? Dyra engelska oljerockar är också fina men ingen jävel bär dem längre. Men Bordeaux, ingen kan säga något om en flaska från Bordeaux? En vinvisa från studenttiden dyker upp i ditt huvud där du står framför hyllan med viner för 70 till 99 kronor. Är det bra? På den tiden föredrog du en öl i flaska och egentligen gör du det nog fortfarande. Men den tiden är över, den kommer aldrig tillbaka.
Det är ett bra vin men är det fint? Bordeaux? Vinet håller 12,5% men du skulle behöva något starkare, något enklare. 89 kronor på systembolaget, nummer 3958 i katalogen.
”En sushi-restaurang på Södermalm?”, kanske du tänker och det är faktiskt helt korrekt, de har sådana där nu.
