Veggo vs Veggo

Hamburgaren är en grundpelare i den vegetariska kosten. Det är åtminstone så jag har kommit att känna den. Under min tid vid den Blekingska Nationen i Lund serverades vegetarianer endast undantagsvis något annat än vegetariska hamburgare från en stor, brun kartong i frysen. Ibland kanske de fick några stekta champinjoner, vid särskilt högtidliga omständigheter. Detta trots att vegetarianer och veganer säkert utgjorde 25% av de som uppehöll sig på nationen, kanske mer. De flesta kom ändå för ölen och musiken, vegetarian eller inte.

Den vegetariska hamburgaren är förstås just en lösning för vegetarisk mat som är lika enkel som kött. Dessutom liknar den kött, vilket är den sortens måttstock som vi köttätare mäter vegetarisk mat efter. Den vegetariska hamburgaren fyller en avgörande funktion i det smala fältet av icke köttbaserad snabbmat. Det är förstås därför den dragit till sig Gödsvinets intresse. Vi på Gödsvinet tar den onyttiga vegetariska maten på ett allvar den sällan känner. Det milt utopiska målet är fortfarande etableringen av Sveriges första helt vegetariska sportbar och vägen dit är kantad av små runda plattor av tofu.

Detta var det långsamma sättet att säga att det är hög tid för en recension av vegetariska hamburgare. I själva verket är det dags för två.

Quorn Burgare

Quorns burgare är engelsktillverkad puck av svampprotein (se Kalles kommentar), ägg, mjölk, korn och vetegluten. Jag säger detta helt utan någon förutfattad mening. Gödsvinets högteknologiska provkök i Vällingby stekte upp två av dessa drygt centimetertjocka och, faktiskt, ganska inbludande skivor i en neutral matlagningsolja på en grundligt rengjord stekpanna. Grillränderna tror jag så mycket jag vill på och det är inte särskilt mycket ens på en bra dag. Nu smakar Quorns burgare faktiskt rätt bra. Låt mig korrigera: Quorns burgare smakar väldigt mycket som motsvarande, djupfrysta burgare av kött. Jag utmanar dig på ett blindtest, givet att jag får välja köttalternativet. Nu är förstås djupfrysta hamburgare av puckkaraktär inte något många människor äldre än 12 år kan känna någon större entusiasm för. Ändå, kan man äta köttpuckar så kan man äta Quorns veggopuck. Priset är någonstans kring 35 spänn för fyra stycken. Betyget är 4 stealthvegetarianer av 5 möjliga.

Hälsans Kök Burgare

Har du fruktansvärda fördomar mot vegetariska hamburgare så är det nog dessa du tänker på. Hälsans kök är gör en liten rund biff av huvudsakligen sojaprotein (60%) och vetegluten (17%). Två exemplar av denna produkt preparerades på ett identiskt sätt som med Quorns burgare men med ett helt annat resultat. Konsistensen på sojabiffen är betydligt torrare och ifall den har en smak så missade jag den. Allt går förstås att rädda med dressing. När jag tänker på det så gjorde vi av med bokstavligen spannvis av dressing på Blekingska, då en gång för mycket länge sedan. Jag förmodar att man äter en burgare som denna för att undvika det blodiga alternativet i köttdisken men den goda saken har aldrig smakat sämre. En burgare som denna får mig att tänka att man nog, trots allt, måste laga mat om man ska undvika kött, vilket för övrigt är något som avhåller mig från att försöka. Priset är någonstans kring 30 kronor för fyra stycken. Betyget är 2 dammråttor av 5 möjliga.

Det återstår med andra ord en del arbete att göra för att nå fram till ett allvarligt alternativ till den köttbaserade vulgärmaten. Industrin verkar misslyckas lika ofta som den lyckas med något i den riktningen.

Nils Oscar kalasjulöl (11300)

Minns ni hur jag frågade om varför all julöl smakar som flytande versioner av julmaten? Här är ett intressant bidrag till den samlingen. Nils Oscar kalasjulöl smakar som ett helt efterrättsbord.

Först känner jag en liten bit sirapskola, sedan ett par knäck. Sedan kommer en hel jävla ris a´la Malta. Varför håller de på så här?

19,50 kronor på systembolaget, nummer 11300 i katalogen

Två vattentest av fem möjliga

Midvinternattens mörker 2010 (11321)

Midvinternattens mörker från Sigtuna är inget undantag. Den är en av dem. Julölen som smakar brödkryddor.

För inte så länge sedan åt jag mig igenom ett julbord någonstans på gärdet. Det var vällagat och bra arrangerat på alla sätt. Något som slog mig och som alltid slår mig vid julbord är dock att det är rätt många skarpa smaker som trängs i gommen. Ättika från sillinläggningar, rökt kött, salt kött, stark senap och så vidare. Varför man skulle vilja dricka sig till ännu en skarp kryddsmak är helt bortom min förmåga att förstå. Visst, man kan skölja rent med OP mellan tagen men risken är att man aldrig får uppleva det varma om man är lika renlig som mig.

Jag vet att jag varit inne på detta förut men jag behöver inte en julöl till julmaten. Frågan är när man behöver en Midvinternattens mörker?

Det är inget fel på ölen, det är en vackert sammansatt blandning av muskot, kanel, pommerans, kryddnejlika och kardemumma. Men det bara betonar min poäng. Varför ska man dricka som man äter?

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11321 i katalogen

Tre vört av fem möjliga

Operation dagsverke

Det är den där tiden på fredagseftermiddagen då hemarbetaren häller en liten skvätt Grönstedts i kaffet. Tvåtiden. Utanför fönstret fortsätter snön falla och jag har aldrig varit mer säker på att jag befinner mig på rätt sida glaset.

Dagens produktionsmål är nådda även om det mest beror på att jag satt dem själv. En annan anledning är att jag fått hjälp från oväntat håll. Vanligtvis brukar jag ju skriva om mat, dryck och överlevnad här nästan varje dag. Det behövs inte idag eftersom Fredrik Strage redan skrivit allt du behöver veta på ämnet just nu. Han gör det i På Stan bloggen och du kan läsa hela saken här. Är det bara jag som är sugen på en öl?

Bloom in the park

Härom dagen var jag på finrestaurangen Bloom in the park. Deras elvarättersmeny (!) var beställd, och förkylningen var tillfälligt bortskrämd med en pillercocktail som skulle gjort en mexikansk narkosläkare kallsvettig. Det dukade bordet mötte oss med en ocean av bestick. Kvällen var upplagd för frosseri.

Bloom är en restaurang utan meny. Man får en chans att berätta om man är allergisk mot något, men i övrigt får man äta vad de serverar. Och det de serverar är delikat, lyxigt och inte minst experimentellt. Vissa, inte minst vissa skribenter på just den här bloggen, kan jag tänka mig fnyser åt den här typen av extrema utsvävningar. Men själv tycker jag att det är fantastiskt kul.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla elva rätter, jag kommer inte ens ur mitt minne kunna räkna upp dem, men ett par kan jag nämna. Gåslever med glass var till exempel något jag aldrig ätit förut. Dekadent och vulgärt, men smakerna passade verkligen ihop. Pilgrimsmusslan serverades med rök. Japp, precis så konstigt som det låter. Blodkorv återkom i två rätter, och det är inte första gången jag blir serverad blodkorv på finkrog det här året. En välkommen återkomst alltså. Haren serverades ovanpå en annan hare, och tillsammans med en brysselkålpuré. Brysselkål är otroligt gott när det tillretts av någon som kan. Hela trynet på grisen var representerat på en tallrik med både tunga och kind. Hummern var perfekt i all sin enkelhet. Ett gurkostron slank också ner. Alla rätter serverades naturligtvis med utvalda viner.

Hovmästaren (mannen med horn ovan) berättade inte vad vi serverades förrän vi ätit det. Och tur är väl det, för jag misstänker att tjurtestikeln inte slunkit ner med samma smidighet om jag vetat vad den lilla panerade bollen var innan. Den smakade som kyckling.

Elva rätter kräver sin entusiast, och trots att varje ny rätt var fantastiskt spännande var fem timmars sittning aningen för långt för att kallas normalt. Men jag rekommenderar ändå alla som har en kväll och några lusentappar över att prova. Detta är något annat än en middag.

Betyg är i sammanhanget meningslöst. För det priset ska det vara en upplevelse. Och det är det också.

Östersund – en postapokalyptisk mardröm

Storsjöodjuret

Planet cirklade tvekande flera varv innan piloten vek ner nosen i det kompakta molntäcket på jakt efter en plats att landa. När vi stod på marken meddelande han att det var 17 minusgrader och dimma på utsidan. Jag förstod att jag anlänt till Östersund.

Ingen kan längre minnas hur Östersund var innan smittan steg upp ur Storsjöns mörka vatten för att sprida förintelse och diarré omkring sig . Ändå verkade ankomsthallen på Frösöns flygplats märkvärdigt bekant. Den verkliga chocken kom när jag för första gången på flera månader återsåg Prästgatan, gatan där jag bodde i fem år. Först när jag såg den ligga fullständigt öde gick katastrofens omfattning upp för mig. Sedan kom jag på att det var måndag förmiddag och att jag befann mig i Östersund.

På campus såg det mesta också ut ungefär som vanligt. Ett undantag var dock det fikarum där jag spenderade merparten av åren i Jämtland. Eftersom parasiten cryptosporidium gjort kaffet från automaten ännu mera otjänligt än vanligt så hade de människospillror som fortfarande hängde sig kvar där skapat en rad uppfinningsrika arrangemang för att göra kaffe. Forskning utan kaffe är otänkbart och det bryter mot allt vi vet om mänskliga rättigheter att låta studenter lyssna på föreläsare som inte fått sina dagliga koppar.

Det lilla pentryt i fikarummet såg ut som något sorts improviserat droglabb. Där fanns brännare och kokare, glas och kärl. Där fanns desperata människor villiga att göra vad som helst för att få koffein ur torrt pulver. Vattnet måste koka i en minut för att parasiten skall dö och vetenskapen leva.

Kampen för överlevnad har aldrig varit hårdare än nu och den var aldrig lätt i Österund. Som ett tecken på vad jag var redo att gå igenom för att rädda mig från cryptosporidium drack jag en loka till lunchen. Till kvällen drack jag utsökt öl från Jämtlands bryggeri och den gjorde mig frisk. I baren vid Stortorget fanns det alla möjligheter att variera skämt på temat ”jag behöver något starkare, ge mig ett glas kranvatten”. Sedan var det dags att åka hem.

Republik nu

Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.

Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.

Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.

Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.

Margaret Thatcher och mjukglassen

En bägare med chokladströssel?

Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.

Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om ”Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.

Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln ”The long walk to Finchley”. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.

Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark ”can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.

En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.

Arbetet med mjukglassen beskrivs också i ”The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att ”när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet ”Thatcher the snatcher”.

Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga ”jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen ”Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.

Bunkerölen

Stockholms vackraste bunker i vårprakt

Det hade slutat snöa och blivit kallt när jag anlände. Vägen är från Vällingby var lång men det var en resa värd att göra. Efter en höst med mitt första operabesök och mitt första besök på en balettföreställning var det bara naturligt att den skulle leda till Berwaldhallen.

Nästan omedelbart innanför portarna möttes vi av personal och en hjälpsam skötare vallade mig upp för trappan till andra våningen och fram till den lite improviserade baren. Det var bestämt att jag direkt efter ankomsten skulle behandlas med 500 ml Mariestads export för att mildra kulturomställningen och förhindra bortstötning. Det var ett experiment och ingen visste hur det skulle gå. Skulle jag komma att klara ännu en utflykt i finkulturen utan att dra på mig några varaktiga men? Redan ett par centimeter ner i flaskan lättade stämningen och de oroade minerna ersattes med lättade leenden. Jag svarade på behandlingen, ölen hade fungerat för mig en gång till.

Efter att ha återvänt till de levande piggnade jag snabbt till och jag blev till och med nyfiken på hur kvällens konsertprogram såg ut. Det visade sig innehålla Esa-Pekka Salonens pianokonsert och Jean Sibelius andra symfoni. Jag tittade långt efter raden med fyllda vinglas på bardisken.

Om Berwaldhallen varit en likkista, och tro mig, den liknelsen har gjorts, så var våra platser för kvällen någonstans vid den bortgångnes högeraxel, ovanför orkestern. Jag kunde klicka ner på de väldiga golvpukorna och endast en god uppfostran och en brist på växel hindrade mig från att släppa en femkrona på den största av dem.

Pianokonserten var inte så dålig. De spelade lite högt ibland och sedan lite lågt. Däremellan spelade de lite halvhögt. Vet du vilket stycke jag menar? Killen som spelade på den vackra flygeln var mycket ung, jag gissar att han spelade för bensinpengar till moppen. Kanske samlade han in pengar till någon klassresa. Jag skulle ha kastat till honom lite småmynt men som du vet så…

Jean Sibelius var en helt annan sak. Den börjar lite mjukt men med puls, liksom lite la, la, la, la, la, na,na, naaaa. Du förstår. Allegretto. Det skall vara känt idag och för all framtid att jag föredrar Sibelius andra symfoni framför Salonens pianokonsert. Nu var det sagt.

Esa-Pekka Salonen var förstås också dirigent denna afton men det var bara en ren tillfällighet att det var just hans pianokonsert som råkade hamna i programmet. Sådant händer ibland.

Efter de båda styckena var konserten över och det var förstås mer än tid för en öl. Arrangörerna, till vilka jag räknar Sveriges Radios P2 och Sodexo, hade förutseende nog insett vilka sorts behov som uppstår under en konsert som den vi precis avlyssnat. För just sådana behov driver de i samarbete ”Klubb Berwald”, en loungebetonad avtändning till tonerna av populärmusik i anslutning till den tidigare beskrivna baren.

”Klubb Berwald” siktar på målgruppen 25-45, vilket gör den till den klassiska musikens motsvarighet till Fritidsresors Bamseklubb. Till min förvåning omgavs vi där faktiskt också av människor i detta ålderspann. Vilken golvpuka de krupit fram från under vet jag inte men där var de. Kanske var de statister från radioteatern. Ett fruktansvärt otacksamt yrke för övrigt.

Vi drack lite vin och sedan hände det. Det brukar vara så. Jag ska inte påstå att jag inte vet hur det gick till men det är bäst att jag inte säger något. För alla inblandade.

Det var dock otvivelaktigt så att vi plötsligt befann oss på insidan av de låsta dörrar som skiljer besökare från musiker. Vi vandrade genom gråa korridorer, passerade Esa-Pekkas loge och fortsatte till orkesterbaren. Eftersom vi ändå var där så köpte vi ett par öl. Sedan slog vi oss ner i en soffa för att betrakta de som ansvarat för vår musikaliska underhållning.

Orkesterbaren såg ut ungefär som ett genomsnittligt fikarum vilket jag antar att den också är under dagtid. Det slående med besöket i denna avlägsna delen av Berwaldbunkern var dock inte mikrovågsugnarna eller den anspråkslösa bardisken utan vad folk gjorde där.

Den hårt arbetande personalen pustade ut efter ett väl genomfört jobb och de gjorde det genom att dricka öl direkt ur flaskan, äta kokt varmkorv och lyssna på Toto. Plötsligt insåg jag att det inte alls var en främmande miljö jag befann mig i. Bunkerölen hälsade mig välkommen och det var som att komma hem.

Ett stort steg för gödsvinet?

Många i Gödsvinets massiva läsarskara undrar säkert när Restaurang Gödsvinet skall slå upp portarna. Världen väntar fortfarande på denna helvegetariska sportbar men den väntar kanske inte förgäves. Såhär i jultider har jag kommit över ett recept som kan få oss lite närmare visionen om vegetarisk mat lika hälsovådlig som den som serveras på animaliska sportbarer.

Inspirationen, för att inte säga plagiatet, kommer från ett oväntat håll. Det är den vänsterradikala Fria tidningen som bjuder på ett recept på vegetarisk julskinka. Bjuder kanske inte är rätt ord eftersom jag stjäler det ut deras tidning men eftersom jag är en av deras 13 prenumeranter i Sverige så anser jag det är både min rätt och dessutom i enlighet med allmänintresset. Ifall någon från Fria tidningen ändå skulle komma och knacka tungt på min dörr en månfri natt så har jag ett par alternativa svar att erbjuda denna:

1. ”Jag trodde ni i gycklarvänstern var för coola för upphovsrätt?”.

2. ”Jag vet vad som får din jacka att lukta så där”.

3. *stickande spjutrörelse med tom Jamesonflaska i mellangärdet*

4. Alla ovanstående

Nu när detta är utrett kanske vi kan gå vidare till själva receptet. För den vegetariska julskinkan behövs:

1 st Vegoskinka

Ok, vi bryter där. Detta är kanske inte riktigt det revolutionerande recept som jag först anade. Grunden i det är alltså att man först hittar en butik som säljer en helvegetarisk skinka, förmodligen någonstans kring Möllevången i Malmö. Det är inte matlagning, det är att ”gå och handla”. Underskatta inte skillnaden. Men ok, vi ser efter vart detta leder:

3 msk Senap, gärna en grovkornig.

1 msk Tomatpuré

1/2 dl Ströbröd

Råsocker, salt, peppar

Blanda ihop senap, tomatpuré och kryddor. Eller med andra ord ”ingredienserna” med undantag för själva ”skinkan”, som du precis köpt färdig från stans enda charkuterist med ring i näsan. Bred smeten ovanpå skinkan och toppa med ströbrödet och sockret (ok, de skulle inte med i smeten). Kör skinkan i ugnen på 225 grader i 25 minuter eller tills du ger upp och börjar virka halsdukar åt lyktstolpar istället. Låt kallna, skiva upp och ät precis som en vanlig skinka.

Jag vet inte vad jag ska säga. Egentligen vill jag att detta ska fungera men det är inte lätt. Ska vi inte bara ringa efter en falafel istället? Eller helt enkelt koka en kålrot