I sin naturliga miljö:
Ur en annan vinkel:
Ninjajul
Rudolf ren ale (11395)
”De herr e la reeeeen ajjl. Ruuuuudolf ren ajjl!” Vi måste förlåta dem, ty de är Göteborgare. Dugges bryggeri ska inte behöva stå till svars för något de inte kunde låta bli och ordvitsen i namnet på ölen är inte min främsta invändning mot denna ale. Min främsta invändning är själva ölen.
Dugges lager no 1 har blivit min standardlager under senare tid. Det är ölen jag köper när jag ska köpa ”en öl” på systembolaget. Utan att gå för långt är jag ganska säker på att jag inte kommer att utveckla en lika intim relation med denna julöl från samma bryggeri.
Denna märkliga kreation smakar som kaffe med avec, schweizernöt, katrinplommon och…porter. Den är besk, den är fyllig och den är i likhet med de flesta julöl alldeles för smakrik för att fungera med julmat.
Den nästan helt svarta ölen saknar i princip skum och ett bra svar på hur någon skulle kunna få i sig mer än en sådan här. Jag är beredd att placera Dugges Rudolf ren ale i kategorin ”intressant” och där får den inte speciellt smickrande sällskap. Likväl, kan man svälja ordvitsen så kan man svälja resten av ölen också.
38,50 kronor på systembolaget, nummer 11395 i katalogen
3 Cederhök av 5 möjliga
Min vecka i jalapenos
Det har varit vinterns kallaste vecka så här långt men hettan lämnar aldrig mitt Örnnäste här i Vällingby centrum. Jag håller den vid liv med gröna små frukter från Mexico. Det kommer att bli en lång vinter.
Jag är inte riktigt säker på hur jag kom att bli ägare av en mycket stor burk inlagda jalapenos. Det är inget man planerar. Förmodligen gjorde misstaget att gå och handla hungrig. Alltså riktigt hungrig, så där hungrig så att en 2 kilo tung halalslaktad salami kan hamna i matkorgen utan att man riktigt vet om man kan dricka öl till den utan att dra på sig en fatwa. Eller så hungrig att man kommer hem med en stor burk med inlagd jalapeno. Det var det jag gjorde, det är det jag försöker säga.
Så nu sitter jag här med min burk och kan inget annat. Denna vecka var ändå veckan då jag sjösatte en storoffensiv mot det gröna giftet som kommit att marinera hela min tillvaro. Målet för anfallet mot den stora burken var ett totalt utrotande av alla jalapenobaserade livsformer i kylen. Det var en fåfäng manöver, det var kokkonstens Galipoli.
Jag började veckan med en wok. Små bitar mysteriekött, lök, ägg, äggnudlar och en försvarlig mängd jalapeno. Det var inte sofistikerat och det var inte vackert men gud vet att det var mycket jalapeno. Så mycket jalapeno. Att äta så mycket jalapeno är först inte så illa. Man blir alldeles varm inombords, lite som om man dragit ett glas stroh. Eller utvecklat ebola.
Tisdagen bjöd på jalapenoburgare. Det var fabrikstillverkade köttpuckar med ett par fula frostbett från att blivit ignorerade längst in i frysen för länge. Förmodligen köpte jag dem också i någon sorts blodsockerdipp under en deperat födojakt på Hemköp. Jag la dem mellan bröden tillsammans med två skivor ost, dressing från en tub och jalapenos. Mer jävla jalapenos.
Igår var jag nära att missa de gröna små undren men mest för att jag var nära att missa mat överhuvud taget. Jag kom hem sent från en resa till vackra Västerås. Trots att det var sent ansåg jag mig ha tid att koka två korvar. Två korvar i bröd med senap, ketchup och jalapenos. Du skulle inte tro mig om jag sa hur mycket jalapenos jag fick ner i de där bröden.
Det är idag torsdag och jag har precis avslutat en jalapenopizza. Den känns igen på sin lufttorkade skinka, sin goda ost och sin perfekta botten. Samt jalapeno. Så väldigt, väldigt mycket jalapeno.
Burken är nu fylld till ungefär två tredjedelar. Kriget är över, jag är besegrad.
Fast kanske är det för tidigt att kapitulera inför den gröna övermakten. Medan jag skriver detta kommer jag på nya sätt att konsumera fienden. Kanske jobbar tiden för mig. Hur det än är med den saken så är inte veckan över än. Någon av oss kommer inte att få uppleva slutet på den, nu är det jag eller burken.
Marie Laveau, Sthlm
Två gånger har jag imponerats av både mat och service på cajun- och kreolrestaurangen Marie Laveau i Stockholm. Konceptet går ut på att man väljer en grundrätt, t ex någon form av kött eller kanske en cajunklassiker i stil med yambalaya eller gumbo. Sen beställer man ett gäng cajunosande smårätter som tillbehör. Förrätter och efterrätter finns för den som mot förmodan inte blir mätt.
Om arbetet inte kallar nästa dag rekommenderas ett uppföljande besök i den guldiga bar som ligger i anslutning till matsalen (inte den som ligger vid ingången alltså). Sist prövade jag en drink som i huvudsak bestod av absint och champagne (kunde av förklarliga skäl inte låta bli). Det smakade förskräckligt och sen satte jag snart punkt för kvällen. Började ana oråd när bartendern istället för en harmlös flarra från Systemet plockade upp en liten facetterad karaff och på bästa alkemistmanér sivade ner det gröna giftelixiret i glaset. Hur som helst en ny och intensiv drinkupplevelse. De andra drinkarna föreföll en smula mer lättillgängliga men även de andades originalitet.
Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera stället som nu har några år på nacken men också återuppfunnit sig själv i mellantiden. Att priserna är så vänliga är obegripligt men sjukt gött!
Fyra starka voodootanter av fem möjliga.
Twittersvinet är dött, länge leve de korta inläggen!
Jag brukar säga att jag sparar tre saker till medelåldern eftersom jag har lika svårt för dem idag som jag en gång i tiden hade för mögelost och kaffe. Att jag nu (om det inte vore för missprydande bristsymtom vid skörbjugg) gärna levt på ost och kaffe uteslutande, får mig att tro att jag kan komma att uppskatta de här potentiellt tre goda tingen till fullo när jag nått ökad mognad.
Tingen är:
1. Finsprit med färg, typ whiskey, cognac etc i glas. Tycker inte illa om det men föredrar det i såser, tryfflar etc.
2. Formel 1. Bara obegripligt tråkigt.
3. Cigarrer. Ännu en gång är jag ingen aktiv motståndare men jag ser inte heller riktigt tjusningen.
Nu har jag ännu ett tillskott till denna lista. San Pellegrinos Chinotto. Svårtillgänglig, mycket vuxen smak. Som koncentrerad, kolsyrad Campari. Jag får nog vänta några år till innan nästa försök.
Chilin som förlåter dina synder
I lördags var jag på bal, och söndagen var således en ganska långsam dag. Då kroppen bäst renas medelst späkning kändes detta som en dag som gjord för att koka en ordentlig chili. Detta är något jag velat göra ett tag, men som med alla långkok krävs det att man har en heldag att ägna i närheten av spisen och sådana är tyvärr sällsynta.
Jag gillar ju fanatism och till synes arbiträra förbud, och chilivärlden har gott om sådana. Enligt de renläriga får man inte ha i gul lök, köttfärs, vita bönor eller tomater. Och man får absolut inte äta chilin med ris. Se där, förbudslistan är ett perfekt recept på vår vanliga svenska chili con carne. Nej, här får man rätta sig i leden.
Här vill jag gärna passa på att inflika att det inte är något fel med den svenska chili con carnen, ifall FRA och Jimmie Åkesson lyssnar.
Då det är den lokala matvaruhandelns sortiment och inte ens egna önskemål som avgör vilka exotiska ingredienser man kan få tag i kunde jag inte följa något recept, så jag improviserade lite efter vad jag läst på olika ställen.
Jag började med en stor klump högrev som jag skar i små bitar och stekte i omgångar, samt lite vitlök. Sedan pudrade jag köttet med mjöl och chilipulver och hällde i några burkar öl i grytan tills de täckte köttet, och kryddade med oregano, spiskummin och oxbuljong.
Under tiden hackade jag ett färgglatt sällskap chilifrukter av varierande farlighet, och kokade dem i Jim Beam (mest en attitydgrej). Vid det här laget brände det i halsen bara av att andas i köket. Sedan åkte chilikoket ner i grytan.
Grytan bubblade i fyra-fem timmar, och ungefär då började köttet falla sönder av sig självt. Sist redde jag grytan med lite majsmjöl. Rätten avnjöts med bröd.
När jag gör om detta ska jag ha i mer chili. Styrkan finns där men tack vare att grytan kokat så länge är styrkan lite mjukare. Här finns utrymme för mer eld och vansinne. Dessutom ska jag ha i någon grönsak, kanske bönor, paprika eller något, och så ska jag äta det med något mer än bröd. Det var en lite väl mastig köttbomb att bara äta rakt upp och ner, även om den rätta cowboykänslan infann sig. Med de ändringarna, framför allt styrkan, tror jag att detta kan vara en utmärkt chili som med svettningar och röda ögon förlåter gårdagens synder.
Sanningar om ägg, del 3
Del tre i serien om ägg ska handla om USA.
USA är byggt på majs. Vid något tillfälle i historien bestämde man sig för att majs är den grönsak som gäller, och hädanefter ska allt vi producerar komma därav. Amen.
Jag tror inte det är inskrivet i konstitutionen, men det är en tyst överenskommelse amerikaner emellan. Majs ger corn dogs (korv inklätt i majsdeg och friterat), pop corn, corn flakes, bourbon (!), corn syrup (en budgetvariant av lönnsirap). Man kan använda majs i ölbryggning om smaken inte är det viktiga, och det är det traditionellt inte i Amerika.
Om vi går ytterligare ett steg i förädlingen av majs används det för att mata boskap. Amerikanerna äter mycket majs, men det är ändå försumbart jämfört med hur mycket som går åt till utfodringen. Så allt kött man äter består till närmare hundra procent av majs. Bland annat byggs kycklingar helt av majs. Och som ni säkert anar kommer jag gå ett steg till i förädlingsprocessen, för av kycklingen blir det (om den får leva och är en hona) en höna, och ur hönan kommer så småningom ett ägg, indirekt helt och hållet byggt av majs.
Som den ultimata förädlingen av majs har ägg såklart en förnäm plats i det amerikanska samhället. Ägg är själva basen i den klassiska amerikanska frukosten. När man på restauranger beställer sin frukost är det inte helt ovanligt att rätten är två ägg, och sedan får man välja stil och tillbehör. I Sverige hade man fått nöja sig med det restaurangpersonalen ansåg var det föredragna sättet att servera ägget på, men i USA har man rättigheter. Leta efter ”two eggs any style” för full frihetsgaranti. Scrambled, sunny side upp, over easy, over hard, soft boiled, hard boiled, poached, listan tar aldrig slut.
Första gången jag var i USA tvingades jag, tack vare min världsovana okunskap, på knagglig engelska fråga vilka sorts ägg man kan få. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så idiotförklarad. Antagligen har ryktet om denna händelse nått varje servitris i det stora landet, så om de sneglar misstänksamt på dig när du ska beställa från frukostmenyn så vet du varför. Nästa gång du är i USA, passa på att utnyttja dina nyvunna rättigheter. Och läs på innan så du vet vad du ska beställa.
Kinas mat
Jag brukar säga att jag inte ser på TV och folk brukar tro på det eftersom jag faktiskt inte har någon TV-apparat. Vad jag inte nämner är att jag faktiskt följer ett par program på SVT play. Det är dock dags att bli fullständigt uppriktig: Jag har för vana att se ett visst matlagningsprogram på TV. Så, nu var det sagt.
Jag talar om programserien Kinas mat, en klassiskt torr SVT-produktion ledd av en ung man utan hår i Mao-skjorta. Fredrik Önnevall, som mannen heter, förföljer fullständigt oskyldiga kineser för att se hur de äter, vecka efter vecka. Det är dock inte i första hand maten som intresserar mig. Jag lider sedan nästan 20 år av patologisk sinofili.
Sinologi är läran om det kinesiska och det finns inte någon del av den vetenskapen som inte är totalt fascinerande. Jag vet inte när jag började konsumera böcker om Kina men jag vet att den första utlandsresan som jag betalade för själv, det tog tills jag hunnit fylla 21, gick till Beijing. På liknande sätt var det första jag skrev som student en B-uppsats om konfucianism.
Tiden med den där uppsatsen var en riktigt tung Kina-period. Jag hade turen att få en handledare som kunde ungefär allt som det finns att veta om kina och kinesisk religionshistoria. Han kunde en hel del andra saker också men kosthållning var inte en av dem. Jag gick flera gånger till hans kontor för handledning och varje gång fick han under intensiva ursäkter rensa upp en sittplats från skräp. Högarna av skräp var stora och de bestod enbart av två sorters förpackningar: Glasspapper och tomma glenfiddichrör. Det gav en god bild av vad han levde på. Det var för övrigt där, nedsjunken i en mjuk stol och insvept i en varm whiskeyatmosfär, som jag för första gången kom att överväga en akademisk karriär. Tanken på att få äta glass, dricka whiskey och lära sig allt som finns att veta om något var helt oemotståndlig och hittills kan jag inte säga att jag blivit besviken. Helst ville jag lära mig allt om Kina och så blev det ju inte men det är en annan historia. Nu skulle ju det här handla om Kinas mat.
Kinas mat är i all sin anspråkslöshet milt beroendeframkallande. Det händer egentligen inte så mycket och för att vara helt ärlig så är inte programmet direkt nedtyngt med matlagning heller. Önnevall mest går omkring och talar till människor på gatan som svarar med att se fullständigt oförstående ut. Det säger jag förstås bara eftersom jag hatar mannen passionerat för att han lärt sig språket. Ibland finns det någon sorts historia men den är aldrig speciellt fängslande. Istället är det detaljerna som är intressanta. Det kinesiska vardagslivet är i stor utsträckning okänt för västerländska tittare och ett par korta scener från ett kinesiskt lägenhetskök är värt mer än de senaste fyra åren av kanal fem.
Detta säger jag trots att min egna sinofili faktiskt förlorat en del av sin skärpa under de senaste åren. För att vara helt ärlig så dog en del av mitt intresse när jag började umgås med kineser. Det var för ett antal år sedan när jag bodde tillfälligt i Kalifornien. Där träffade jag en person från Kina som kallade sig Kevin. Han brukade gå på samma föreläsningar som jag även om professorn på kursen inte verkade känna till honom eller vad han gjorde där. Gud vet att han inte läste något som hade med kursen att göra.
Hur som helst frågade Kevin en dag om jag ville följa med till nationalparken Yosemitie. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att se en av Nordamerikas vackraste platser. När datumet för utflykten närmade sig frågade jag vem som skötte de praktiska arrangemangen. Det visade sig att det var jag.
Kevin var son till en borgmästare och han hade aldrig någonsin behövt arrangera något själv. Han var hjälplös som en rik mans barn. Det fanns dock inget illasinnat i hans antagande att någon som han råkade sitta bredvid på en kurs skulle arrangera en utflykt till Yosemitie åt honom. Han var helt enkelt fullständigt aningslös eftersom han var uppväxt som det enda barnet i en överklassfamilj. Jag skulle komma att få bära den fulla vikten av det kinesiska enbarnsprogrammet.
Eftersom jag trots allt ville till Yosemitie så fixade jag en stor pickup truck, ett tält och ett par andra saker till resan. Det borde jag inte ha brytt mig om. Kevin hade nämligen inte bara aldrig arrangerat något, han hade heller aldrig sett ett träd utanför en parkmiljö. Tanken på att det inte stod en hoveunuck bakom varje träd, redo att passa upp honom, var också fullständigt främmande. Denna berättelse är redan lång och tröttsam så jag ska inte gå in på detaljer men ett exempel på vad det kinesiska samhället producerar för slags överklassprinsar kan ändå fungera som illustration. Jag erbjöd honom en brödskiva. Han frågade hur han skulle äta den. Jag svarade ”med munnen”. Han replikerade: ”Rå?”. Kevin förväntade sig att Sierra Nevadas vildmark på något sätt skulle lyckas producera en brödrost. Det är så man resonerar när man är uppväxt i arbetarnas paradis.
Jag övervägde, allvarligt, att lämna honom i skogen. Det skulle förstås vara överlagt mord. På något sätt kände jag ändå att det var något som skulle kunna vara bäst för alla parter, inte minst mig själv. När jag, motvilligt, gett upp den idéen så beslöt jag mig för att placera honom på flaket för hemfärden. Det skulle dock visa sig att det bröt mot den kaliforniska trafikförordningen att färdas med kinesiska utbytestudenter på flaket under helger och vardagar efter klockan 18. Kvarstod gjorde att bryta hans psyke med countrymusik. Efter fem mil med George Jones på högsta volym var han ett apatiskt flyktingbarn. Efter ytterligare fem började han försiktigt att klappa takten med vänsterhanden. Jag förstod att han lärt sig en viktig läxa. Allt slutade lyckligt.
Det öppnar sig en avgrund mellan pojkmän som Kevin och de arbetare som porträtteras i Önnevalls kinesiska vardagsskilldringar. Denna avgrund är förstås en del av bilden. Nästa vecka slår jag på SVT play för ytterligare en liten del.
En thai till, Stockholm
Det var redan mörkt och ett elakt regn föll långsamt över Folkungagatan. S klagade över att hon fick mickfrilla av fukten. Det var hög tid att hitta någonstans att äta. Jag har gått förbi En thai till tusen gånger men igår var första gången som jag avvek från mönstret och gick in. Det skulle visa sig vara en helt godartad avvikelse.
En thai till präglas av en dubbelhet, eller två. Inredningen är mycket prydlig och välputsad även om man kan argumentera för att de gått för långt med de röda ljusrören täckta av ett tunt bomullstyg i taket. Samtidigt är bardisken, lite längre in i lokalen, en abnormitet i vass och halm som ser ut att vara hämtad från ett mycket billigt motell i utkanten av Miami. Menyn består av moderat prissatta och mycket vällagade rätter serverade i redan nämnda propra miljö. Samtidigt kan man köpa en stor stark för 25 kronor, förslagsvis i den strandkitchiga baren.
En thai till greppar efter två koncept samtidigt, fin-thai och lågprissylta, och i dessa tider av överkonceptualisering blir jag upprymd av deras snedsteg på området.
Vi beställde två sorters wok. S undrade om den serverades med nudlar eller ris. Servitrisen svarade att thailändsk mat aldrig serveras med nudlar. Jag antar att hon har en upprivande konflikt i denna fråga med åtminstone 16 olika thaiställen på samma gata, där man utan vidare serveras wok med äggnudlar.
När woken och riset anlände frågade vi om rätten serverades med soya. Servitrisen sa nej. Senare såg jag ett par andra besökare som hade fått en flaska med soya. Jag tror att de frågade om de kunde få en flaska istället för att ställa den förtäckt akademiska frågan om rätten serverades med soya. Det gäller att hålla reda på sådana detaljer.
Jag hade beställt den kryddstarkaste rätten i hela menyn. Som jag tänkte då var detta det enda sättet att driva ut allt fukt och kyla från gatan utanför. Det och ett par stora stark för 25 kronor styck. Ändå var woken inte alls särskilt stark. Jag hällde ett halvt glas med chiliolja över anrättningen och det hjälpte onekligen ansiktssvettningarna att slå ut i full blom. Efter ett tag inser vi att servitrisen blandat ihop våra rätter.
Nu kanske det verkar som om servicen var en katastrof på En thai till. Så var dock inte fallet. Det serveringen saknade i precision tog man igen på snabbhet. Min andra öl kom på strax över 22 sekunder. När man satt i sig ett antal små, ilsket röda pepparfrukter så är det något man uppskattar. Dessutom var alla vänliga på ett förtjusande förvirrat sätt.
Namnet En thai till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal thairestauranger på Södermalm i Stockholm. Namnet kan alltså tolkas som ett resultat av en befriande självdistans. Det kommer sig dock inte av någon betydande originalitet. En liten bit ner för samma gata ligger nämligen restaurangen En grek till. Namnet En grek till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal grekrestauranger på Södermalm i Stockholm. När man tänker på det så finns det ett i det närmaste oändligt antal av vad som helst på Södermalm i Stockholm.
Maten på En thai till kretsar en liten bit ovan den genomsnittliga thairestaurangens. Allt är lite bättre preparerat och lite vackrare presenterat. Ändå är, som sagt, priserna högst humana. Vi kom därifrån med en nota på lite över en hundralapp per person och då hade jag försökt svalka de svedda områdena i min mun med enorma mängder Åbro original, uppenbarligen till en helt obetydlig kostnad.
En thai till är en fin restaurang för den som vill äta äta under civiliserade former till en ringa kostnad. Varför man inte skulle vilja det är bortom mig.
3 patong av 5 möjliga