Sånger om sprit: Bubbles in my beer

av Johan

Det finns inget som säger ”country” som en vuxen man som gråter i sin öl. Hank Williams har skrivit en låt om att vattna öl med tårar. Dagens lektion i kursen ”Sånger om sprit” handlar dock om en annan komposition. Det är dags att sparka upp saloondörren till den musikgenre vi känner som Western Swing.

Bob Wills är kungen av Western Swing. Det är inte jag som hävdar det. Waylon Jennings slog fast det i en sång med titeln ”Bob Wills is still the king” även om titeln förstås är mycket äldre än så.  Bob Wills största årtionde var 1940-talet och när ”Bubbles in my beer” släpptes som singel 1948 hade hans karriär redan kulminerat.

”Bubbles in my beer” skrevs av Wills tillsammans med Tommy Duncan från hans ”The Texas Playboys”, som också sjunger på orginalinspelningen. Den tredje kompositören var den legendariska Cindy Walker.

Ingen vet hur många sånger Cindy Walker skrev men en vanlig gissning är att runt 500 blev inspelade. Vi vet att hennes sånger tagit sig upp på topp-40 av olika försäljningslistor mer än 400 gånger. Eftersom hon bara sjöng in en stor hit på egen hand, ”When my blue moon turns to gold again”, har hennes namn förblivit en angelägenhet endast för folk i branschen. Willie Nelson gjorde sitt för att påminna världen om henne genom att 2006 spela in en hel skiva med hennes sånger. Skivan fick den passande titeln You don’t know me efter låten med samma namn.

Med på Willie Nelsons skiva fanns också ”Bubbles in my beer” som han för övrigt spelat in redan 1973 till skivan Shotgun Willie. Nelson behöll det mesta av det soliga svänget i swingen men hans hypnotiska nässång ger ett par famnar extra djup åt den sorgliga bilden av en man som förspiller sitt liv med blicken i ett ölglas.

Tonight in a bar alone I’m sitting
Apart from the laughter and the cheer
While scenes from the past rise before me
I’m watching the bubbles in my beer

Den första versen är ambivalent. Melodin manar till uppsluppen dans och vad textens historia beträffar så har han kanske bara haft ett par för mycket.

A vision of someone who loves me
Brings a lone solty tear to my eye
So I know that my life’s been a failure
Just watching the bubbles in my beer

Den druckna sentimentaliteten närmar sig det besvärande någonstans i vers två. Tommy Duncan gråter mitt upp i svänget. Herregud Tommy, ditt liv har inte varit bortkastat och det finns inget i den där avslagna ölen som säger att det är så.

I’m seeing the road that I’ve travelled
A road paved with heartaches and tears
And I’m seeing the past that I’ve wasted
While watching the bubbles in my beer

Ok, du kanske har spenderat lite väl mycket tid bland barflugorna. Misstag har gjorts. Låt oss vara uppriktiga på den punkten. Riktigt stora misstag. De är väl inte helt ur världen heller. Men drick upp först så tar vi en refräng.

I think of the heart that I`ve broken
And the golden chances that have passed me by
The dreams I once made now are empty
As empty as the bubbles in my beer

Det blev kanske inte direkt bättre av den. Drömmarna är slut alltså? Det låter inte bra. Tomma som ölbubblor? Inte bra. En sista vers? Är de slut? Det kanske är lika bra.

Vi avslutar dagens lektion. Titta på den här filmen. Jag har en del att ta itu med.

Veckans matryck: Quinoa

av Johan
Quinoa - svaret på frågan om vad som driver flöjtindianer

Jag äter i princip samma sak varje dag. Det stör mig inte och det är inte särskilt viktigt vad det är för något. Förutom att denna vana gör mig till en osannolik matbloggare så leder den också till ett annat, långt mer dramatiskt beteende. Jag talar om matrycket.

Matryck är när man varierar sin kost genom någon form av grundläggande omläggning under en tidsbegränsad period. I regel återgår kosthållningen till den vanliga lunken när denna period löpt ut men ibland består någon enskild del av den. Motsatsen till matrycket är förstås att variera sin kost kontinuerligt men detta har märkligt nog aldrig varit något alternativ för mig.

Jag har haft fiskveckor, asiatiska veckor och mina kolesterolvärden har ännu inte hämtat sig från den tyska veckan. Jag har haft stort antal vegetariska veckor, transfettveckor (tack Lidl!) och veckor då jag inte ätit så mycket alls. När jag tänker på det så har jag nog testat allt utom vit vecka.

Detta kanske låter som en mycket varierad kost men då ska man komma ihåg att dessa veckor, som ibland bara varar i timmar, är utspridda över 10 års tid.

Det senaste, pågående, matrycket kom från ett oväntat håll. Jag lät mig inspireras av min fars senaste dietförsök. Hans matryck är uteslutande mer eller mindre framgångsrika bantningsförsök. För tillfället hänger han sig åt någon sorts handledd soppdiet men till arsenalen av nyttiga livsmedel har sedan sist även kommit quinoa.

Quinoa är en ört från Sydamerika som enligt uppgift åts i stora mängder av inkaindianerna vilket förmodligen är anledningen till att Inkariket än idag är en framgångsrik supermakt av globala proportioner.  Om bara hälften av alla dess tillskrivna egenskaper verkligen existerar så har quinoa chans att kvala in som världens näst nyttigaste ört efter hampan. När jag tänker på det så påminner quinoans förespråkare mer än lite om de som menar att hampa är svar på allt från beroendet av fossila bränslen till vad som egentligen hände i slutet av ”Lost”. Min far blev ombedd att äta quinoa eftersom det är mycket rikt på protein men mycket fattigt på kolhydrater. Det kan vara tvärtom men för mina syften spelar det ingen roll.

Det senaste matrycket är alltså inka-inspirerat. Quinoa kan ätas till allt som man äter pasta till och eftersom det ganska väl omfattar min normala diet så är det en sömmlös övergång. Jag är bara på min första dag av att äta enbart quinoa istället för pasta och än så länge känner jag inte av någon skillnad förutom en svag lust att offra en lama till en bergstopp. En eventuell viktnedgång skulle överraska mig mycket.

Quinoa tillagas genom att man kokar de små fröna i sådär 15 minuter. I vatten. Det sägs att man bör skölja fröna för att göra av med den något bittra smaken men eftersom detta är den enda smaken som quinoa äger så tycker jag det är förhastat.

Jag vet inte hur länge denna vecka kommer att vara men jag har köpt två paket vilket får bli en ungefärlig måttstock. Quinoan paketeras för övrigt av Saltå kvarn som nu inte med bästa vilja i världen kan hävda att de odlar alla sina produkter i trakten kring Ytterjärna i Södermanland.

Matryck kommer och går. Endast bordsdrycken består. Det var egentligen allt jag hade att säga om matryck.

Magnusmackan

av Jonas

En vän (ni kanske kan gissa vad han heter) från ett fiskeläger på västkusten har lärt mig att göra en förträffligt trevlig varm smörgås. Den passar finfint till lunch, men ännu bättre till frukost den typen av mornar då man är i behov av något stadigt och salt, som förmår stabilisera blodfetterna. Så här tillreder man den:

  1. Knäck ett ägg i en varm stekpanna. Slå hål på äggulan. Salta.
  2. Lägg en brödskiva av varlfri sort ovanpå, och vänd ekipaget efter ett tag, så att brödskivan kommer underst.
  3. Lägg på ett par skivor ost ovanpå ägget.
  4. Här på punkt fyra kan man experimentera lite. Antingen gör man inget alls och avnjuter mackan au naturell, eller så lägger man på lite färsk basilika och en skiva skinka, eller chilisås, eller vad mankan tänkas ha hemma.
  5. Lägg på en brödskiva till.
  6. Vänd några gånger tills brödskivorna ser trevligt rostade ut. Vid det laget är osten ganska smält, och ägget är färdigt men fortfarande härligt kletigt. Lite mer smör i pannan i det här steget är inte dumt för att undvika nyckelhålsmärkning.
  7. Avnjut.

Corned beef

av Johan
Corned beef on rye?

Kunskap kommer i många former och i många förpackningar. Ibland kommer den kokad i saltlag och serverad i tunna skivor. Som vanligt börjar alltsamman med en countrylåt.

I Kinky Friedmans begåvade pekoral ”Highway Café” sjunger han om en trånande servitris som varje dag serverar en macka bestående av ”corned beef on rye” till en flirtig men svekfull lastbilschaufför. En dag som i dag när jag egentligen borde ha skrivit om svenska statsbidrag åt en rysk tidskrift blev jag sittande med en undran om vad ”corned beef” egentligen är. Man hör ju begreppet ibland men jag ser inte biffen framför mig. Långsamt steg tankarna från min plats vid tangentbordet och de drev bort mot fenomenet ”corn dog”. En ”corn dog” är en panerad, friterad varmkorv som vanligtvis serveras på en pinne, som en pinnglass ungefär. Jag visste egentligen att det var fel riktning men i full flykt från arbetet uppehöll jag mig ändå ett par sekunder vid en fransk utbytesstudent som jag träffade i Kalifornien för hundra år sedan. Hon brukade be folk köpa henne en ”hotdog on a stick” för 80 cent i kafeterian på campus och jag minns hur väl det passade in i min bild av franska personer som de som äter sämst i världen. Nu svajar jag dock så våldsamt på den nästan osynliga tråd som är ämnet i detta inlägg att jag måste sitta ner.

Kanske fanns bilden av ”corned beef” i kopplingen till rågbrödet i Kinky Friedmans sång? Charles Bukowskis mest hyllade roman heter ju ”Ham on rye” och förmodligen är det en skinkversion av samma macka som avses. I Bukowskis version är dock namnet en lekfull anspelning på J.D Salingers ”Catcher in the rye”. Precis som Salingers bok är ”Ham on rye” en delvis självbiografisk uppgörelse med ungdomsåren och alla dess fasor. Den svenska översättningen av ”Ham on rye” blev av okänd anledning ”Min oskuld och Pearl Harbor” men det hjälper mig förstås inte ett dugg. Det är förresten en dålig översättning men en bra titel som sammanfattar två bärande teman i boken. Bukowskis oskuld varade tills han som 29-åring under grav berusning rullade runt i halmen med en av de prostituerade på den stambar i Philadelphia där han också jobbade med att få stryk mot pengar och springa ärenden. Detta är helt säkert saker som inte har med varken corned beef eller svenska statsbidrag att göra. Pearl Harbor är förresten en bombad plats på Hawaii.

För att rensa ut alla frågetecken och återföra mina tankebanor till några som bättre passar min arbetsbeskrivning så konsulterade jag wikipedia. Det visade sig finnas åtminstone två versioner av corned beef. Det finns en amerikansk som helt enkelt är nötkött kokat i saltlag och serverat i tunna skivor som pålägg. Det finns sedan även en europeisk eller framför allt brittisk version som med engelsmännens sinne för smak är kokad till patéform och nerkörd i en konservburk. Brittisk corned beef liknar nästan spam. Spam är förstås illa valda grisdelar som kokats i sitt eget fett och tryckts in i burkar. Denna maträtt besjöngs av vikingar i ett avsnitt av Monty Pythons Flying Circus. Monty Python är en humorgrupp som förutom sin TV-serie också gjort flera filmer där ”Life of Brian” är den mest kända. ”Life of Brian” finansierades delvis av George Harrison. George Harrisson var tidigare medlem i en grupp som hette Beatles där en ledarfigur var John Lennon. John Lennon mördades 1980 av en man vid namn Mark Chapman. När Chapman arresterades hade han i fickan en kopia av J.D Salingers bok ”Catcher in the rye”. Denna boks titel blev lekfullt anspelad på av Charles Bukowski då han döpte sin egna bok till ”Ham on rye”. Så allt hänger ihop.

Nu snurrar det igen. Det finns bara en väg framåt och den leder i daoistisk anda till ursprunget. Jag lyssnar åter en gång på ”Highway café” och hoppas att tankarna leder rätt denna gång. Här är en trevlig version av Tom Waits.

Säljande vinkel

av Johan

I ett avsnitt av The Simpsons från säsong nio tränar Marge Simpson till att bli fastighetsmäklare. En av övningarna går ut på att se bilder på hus och komma på en säljande beskrivning av det man ser. Den hjälpsamma Lionel Hutz, även känd som jurist på advokatbyrån ”I can’t believe it’s a law firm”, är Marges mentor. Han ger några exempel. En bild på ett mycket litet hus kommenterar han med ”cozy” och när Marge påpekar att ett av husen faktiskt står i lågor på en bild så klämmer Hutz till med ”motivated seller”. Jag tror att jag har blivit utsatt för livsmedelsbranschens Lionel Hutz.

Det är ett känt faktum att höns som endast matas med billigt fiskmjöl lägger ägg med mycket svaga skal och i värsta fall en bismak av fisk. Hur känt det är vet jag förresten inte men så är det. Under mina somrar i kommunala storkök fick jag den kopplingen förklarad för mig många gånger. Det inträffade alltid när någon råkat slå sönder ett ägg vid fel tillfälle. ”Jävla fiskägg” kunde någon utbrista då, såtillvida de inte var frireligiösa vilket rätt många kommunalare var och är i min hörna av Blekinge.

För en liten stund sedan fullkomligt förintade jag ett ägg när jag skulle knäcka det mot kanten på stekpannan. Det blev äggröra över hela hällen. När jag plockar ut kartongen från kylen för att ta ett nytt ägg ser jag texten tryckt på sidan. Där står det ”rik på omega 3”. Det måste vara Lionel Hutz sätt att säga att hönsen som lagt de äggen ätit fisk och inget annat.

Snapsvisor

av Jonas

Nu när årets bästa högtid närmar sig med stormsteg passar det bra med lite tips på snapsvisor. Själv kan jag inte sjunga, knappt ens skråla, så jag lämnar sjungandet åt Bengt Sändh och Rune Andersson. Dessa två har spelat in många dumheter, men min nostalgiska favorit är Swänska supvisor. På baksidan kan man läsa följande:

Vi vill med denna skiva slå vakt om vår fina gamla tradition att sjunga till snapsen. Vi tycker att det är omoraliskt att ta en sup utan att först sjunga en snapsvisa men vad som är än mer omoraliskt, ja rent av hyckleri är att sjunga en supvisa utan att sedan ta sig ett järn. Vi är förvisso inga sådana hycklare och därför blev skivan som den blev. Men vi hade djävligt roligt när vi spelade in den.

Under skivans gång spelar och sjunger de snapsvisor. Och dricker snaps. Till en början med en viss disciplin, men framåt slutet är det ganska dimmigt, och många av festdeltagarna sjunger med. Det är mer av en inspelad fest än en samling sånger.

Skivan i sin ursprungsform finns inte på spotify, men består av de 22 första låtarna på den här skivan. Jag rekommenderar den varmt. Föredrar man äkta vara välkomnar jag intresserade att komma hem till mig och avnjuta den på vinyl, och med snaps, så som sig bör.

Ett litet glas madeira

av Johan

Ärligt talat händer det väldigt sällan att någon frågar mig om jag har druckit. Om det händer brukar jag svara att jag tagit ”ett litet glas madeira” och sedan lugnt fortsätta med att försöka tända eld på bordsgrannen. Vad inte många vet är att det vid fler än ett tillfälle faktiskt varit sant. Ok, kanske inte den där delen om ”ett litet glas” men jag dricker mer än gärna madeira.

Det började i ett radhus i utkanten av Helsingfors. Det gör ofta det. Jag var tillsammans med ett par kollegor inneboende hos en finlandssvensk professor och vår värdinna hade precis bjudit på en mycket trevlig middag. Som aperitif plockade hon fram en liten rund flaska i en korg. Ingen av oss som satt runt bordet hade egentligen för vana att dricka saker i korgar men ingen av oss hade heller för vana att tacka nej till dryck. Det var mycket sött, det smakade ungefär som russin och jag accepterade erbjudandet om en påfyllning.

Alla har sina skäl att dricka. Vår värdinna drack eller åtminstone köpte madeira av familjeskäl. Det visade sig att en släkting var Finlands första importör av madeira och det var en tyst överenskommelse i släkten att alltid beställa madeira på restauranger, på Alko, i flygplan och så vidare för att lura in produkten i sortimenten. Det är samma princip som när min mormor beställde min bok om beskattning av frivilligföreningar till Karlskrona stadsbibliotek vilket därmed jämte Kungliga biblioteket och ett par universitetsbibliotek blev den enda plats där man kan låna en kopia.

Vilket mitt skäl är för att dricka madeira? Dricker du inte madeira själv? Där har du mitt skäl.

Det är inte tantigt att dricka madeira. Låt oss göra den saken klar. Det är tantigt att dricka sherry och tantalkoholiserat att dricka portvin. Madeira går fritt från sådana kopplingar och om jag säger att det är rock ´n roll att dricka madeira så finns det inte så mycket någon kan säga om det. Vem vet och vem bryr sig?

Systembolaget har ett par sorters madeira att välja mellan. Standardmadeiran Saint John (7827) är fullständigt anständig och det är helt realistiskt att tänka sig ett glas Madeira finest (7822) också. Beställningssortimentet innehåller dock även ett par riktiga dyrgripar så som Cossart Gordon (87800) för 7500 kronor per flaska.

Vad den smakar? Så gott är det inte med madeira.

Carmen, Stockholm

av Johan

Södermalm är lite mer jordnära, lite naturligare och mycket trevligare. Hur kommer det sig då att allt fler barer och restauranger mest liknar alt-fascistiska elitprojekt på just Södermalm? Förvandlingen går fort men ännu finns ett par oaser där livet är enkelt på ett enkelt sätt. Inte enkelt på ett svårt sätt, med klädkod och fantasifull prissättning. Carmen är en sådan plats.

Det finns ingen bättre plats att studera gatulivet i korsningen Tjärhovsgatan och Östgötagatan än vid ett bord på Carmen. Om det någon gång händer något i den korsningen så ring mig. Nej, man går kanske inte till Carmen för utsikten. Speciellt inte om man sätter sig i källaren. Man går dit för att det är enkelt.

Carmen är enkelt att hitta och enkelt att gå till. Där är enkelt att umgås och enkelt att ta en öl för att läsa tidningen. Maten är enkel och att betala den är enklare. Det är enkelt att få plats och det är enkelt att beställa i baren. Betjäningen är enkel och det är så du vill ha den om du gått till Carmen.

Sortimentet i baren är förstås inte vad du är van vid från Bishops Arms. Vill du ha något med jästsmak så ligger det ett Bishops Arms i närheten. Det gör det alltid.

På Carmen skall du hålla utkik efter barens specialerbjudanden. Håll utkik så att du inte råkar beställa något av dessa. Det kan hända att du blir sittande med en Pripps blå som jag blev för några veckor sedan.

Carmen är berömd för sin hamburgertallrik. För sin hamburgertallrik och att stället har brunnit. Hamburgertallriken är en standardpuck med folkhemstolkningen av pommes frites. Ingen vet när branden var eller om den alls ägt rum men Carmen är ändå stället som brann.

En rolig detalj är att många som går till Carmen stödjer en manskult för speciella som heter ”Hammarby IF” eller liknande. Detta lär vara en idrottsförening som fortfarande är aktiv i någon av ligorna men ingen vet vilken eller ens i vilken idrott. De lite egna men helt harmlösa personerna som deltar i kulten känns igen på sina grönvitrandiga halsdukar och att de talar som man gör i en gammal pilsnerfilm. Det sägs att de talar så för att dölja sin skånska, småländska, östgötska eller vad det nu var de talade innan de flyttade till Stockholm och det där källarrummet i kvarteret linjalen. Ifall du ser någon sådan person sitta på Carmen så föreslår jag att du går fram och försöker kommunicera med den. Vem vet, kanske kan du få veta i vilken division som laget setts spela senast om du frågar?

Klientelet på Carmen är annars rätt blandat. Den billiga ölen drar förstås den vanliga kombinationen av unga och professionella drickare. De förra är dock fler och de senare är nästan omöjliga att särskilja från alla de söderorginal som höjer stämningen i bardelen. Carmen är inte ett ställe du tar någon på första träffen om du inte annonserat på internet efter någon som gillar en gratis jägermeister vid köp av minst två öl.

Toaletterna ser förstås ut som en scen ur ”Bahnhof Zoo”.

På det stora hela kan jag rekommendera Carmen. Till vem som helst, när som helst. Vi ska vara glada att vi har det kvar.

Fyra norrlands guld av fem möjliga

Vilken är din favoritpotatis?

av Jonas

Just den frågan fick min bättre hälft en kväll i augusti av en överförfriskad dalmas. Vad han ville är oklart. Det enda vi vet är att han strax därefter flyttade till det nästan potatisfria landet Japan. Vad detta ska betyda vet ingen.

Jag vet i alla fall vilken som är min favoritpotatis. Stekt potatis. Jag äter helst min potatis råstekt, allra helst till inlagd sill. Passar även utmärkt till de flesta sorters kött, och även till fisk. Ja i stort sett till varje rätt med potatis, med undantag för den närstående sillfrossan på midsommarafton, då kokt nypotatis är att rekommendera.

Så här tillreder man perfekt råstekt potatis:

  1. Skala potatis, 3-4 medelstora per person.
  2. Dela dem i små kuber, mellan 0,5 och 1 cm stora.
  3. Sätt på stekpannan på högsta värmen, använd smör och någon smaklös olja. Detta är viktigt. Oljan är ett måste för ytan och för att smöret inte ska brännas vid, och smöret behövs för att smör och potatis gillar varandra.
  4. Lägg i potatisen, salta och peppra. Fega inte med saltet, men var försiktig med pepparn.
  5. Sänk värmen till näst högsta. Lägg inte på något lock.
  6. Vänd potatisen ofta och gärna i ungefär 15-20 minuter. Detta beror helt på mängden potatis. Börjar det se torrt ut så häll i mer fett. När potatiskuberna fått en knaprig yta och börjar sitta ihop med varandra är den klar. Smaka av att den är genomstekt.

Som sagt äter jag helst detta med sill, gärna en krämig som senapssill och/eller skärgårdssill. Ett kokt ägg med kaviar passar fint till. Och öl.

Viva Espania!

av Johan
Herman Lindqvist

En gång tyckte jag Herman Lindqvist var Sveriges roligaste person. Så smart, så världsvan och så full av onödig kunskap. Nej, jag var inte full. Jag var 12 år.

Nu känner vi förstås Lindqvist som en rätt blodlös historieberättare med en ohälsosam böjning för medeltida statsskick. 1989 i Hagge Geigerts fåtölj var han dock själv kunglig. Han berättade om fjärran länder och i mig föddes en orientalist.

När jag idag plockar fram ett gulnat exemplar av någon av hans kåserisamlingar från Herman Lindqvists tid som utrikeskorrespondent kan jag konstatera att en del av innehållet åldrats med ungefär samma värdighet som Månpockets design av framsidorna eller för den delen Herman själv.

Med framtidsmänniskans hånfulla perspektiv kan jag konstatera att hans beskrivning av spansk matlagning är ett exempel på detta.

Alla har hört talas om fransk matlagning men vem har hört talas om spansk? Ingen, åtminstone inte i Sverige, åtminstone inte 1989.

”Det finns länder där man lever för att äta (Frankrike) och det finns länder där man äter för att leva (Spanien)”. Med detta konstaterande inleder Herman Lindqvist ett kapitel i samlingsvolymen ”Caramba säger de aldrig”. Han beskriver hur spanska restauranger är fettosande jordkulor där ingen fullt ut kan veta om de skall äta eller ätas. Detta kontrasteras mot förfiningen i Frankrike, där svenskar riskerar svältdöden eftersom det knappt alls vågar gå in på de socialt uteslutande, fina restaurangerna i Paris.

Den spanska maten beskrivs av Lindqvist genom ett citat som ”grön vagnsmörja med vitlök” och han berättar med förtjust avsky att ”Allting steks eller kokas i olja, man droppar till och med olivolja på det rostade brödet,  som naturligtvis också kryddas lätt med vitlök”. Den avslutande raden om vitlök är en typiskt Lindqvistsk final, när det nämns förväntas alla folkhemssvenskar tappa hakan i förtältet till husvagnen på någon campingplats i utkanten av Skara sommarland. Va! VITLÖK PÅ ROSTAT BRÖD! Att äta vitlök är ju konstigt nog men att lägga den  på bröd! Som man äter!

Herman förklarar vidare att Spanien fortfarande har sitt helt egna kök eftersom ingen annan någonsin önskat ha det. Åter igen jämför han med det franska köket som erövrat världen. ”Den spanska maten verkar mycket improviserad , hastigt ihopslängd i köket av någon som inte bara tycker illa om sitt yrke utan förmodligen avskyr hela världen” förklarar han och fortsätter sedan med beskrivningen av hur spansk mat ser ut att ha anrättats av en kock med boxningshandskar på sig. Den typiskt spanska rätten är enligt Herman en gryta där allt från reafynd till överkörda djur slängs i olivolja och kokas i många timmar tills alla är tillräckligt hungriga för att klara av att äta den.

Budskapet är enkelt och underhållande framfört: Spansk mat är fruktansvärd och en total kontrast till det hyllade franska köket. Det är inget svårt budskap att sälja eftersom ingen i Sverige ätit spansk mat och aldrig någonsin skulle komma att göra det. Jag undrar vad Herman Lindqvist hade sagt om någon talat om för honom att det 15 år senare skulle finnas en utmärkt spansk restaurang i Östersund och att det idag går 100 spanska tapasmenyer på varje svenskt smörgåsbord.

Framtiden är en skrämmande plats och ju mindre vi vet om den desto bättre. Vem vågar säga att världen om 20 år inte hyllar den rustika charmen i finsk matlagning? Min enda önskan inför framtiden är att Herman Lindqvist slutar med det han gör och börjar skriva roliga utlandsreportage som detta igen.