Sigtuna Sommar Wit (1681)

av Jonas

En veteöl i belgisk stil. Åtminstone en skribent på den här bloggen har belgisk öl alldeles särskilt nära hjärtat, och därför tänkte jag att det skulle vara intressant att delge min åsikt om Sigtunas sommarskapelse.

Väl kyld kommer denna dryck bäst till sin rätt. Då smakar den fruktigt, sött och syrligt, men fortfarande med en behaglig fyllighet, vilket i slutändan är det som skiljer den från öl som man dricker med citron ur jättestora glas. Jag kan inte undgå att känna en aningen metallisk smak, och en lite för skarp kolsyra som drar ner betyget. Eftersmaken är inte så mycket att hurra för, men den är ändå god. Kanske skulle den varit lite starkare, den väger in på under 5%, och då i mindre flaska. Kanske skulle den inte alls det för vad fan vet jag?

Som sommardryck tror jag den här ölen passar bra. Helst till mat eller något passande tilltugg. I ensamt majestät blir den aningen tam. Finns på systemet för en femtilapp, vilket jag tycker är aningen för dyrt.

Tre Belgien-vurmande bloggskribenter av fem möjliga.

Dovas, Stockholm

av Johan

En gammal kollega ringde mig och berättade att han satt på en bar i korsningen Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogata. Med stor beslutsamhet begav jag mig mot Monks men jag fann honom på uteserveringen till den aromatiska syltan som ligger vägg i vägg. Det var Dovas och vi kom att spendera någon timme där.

Jag trivdes direkt. Dovas har allt man kan begära av en bar: Billig öl på flaska, Jack Vegas maskiner, märklig träinredning och ett par stammisar som inte riktigt kan bestämma sig för om de älskar dig eller vill hugga dig upprepade gånger i bröstet med en smutsig kanyl. Dovas skulle utan vidare platsa någonstans på Simrishamnsgatan i Malmö men det är i ärlighetens namn något lite mer förfinat än, låt säga, Square side på Sofielundsgatan.

En av de första sakerna som slog mig när jag steg in i de hälsosamt dunkla lokalerna var hur blandat klientelet var. Där fanns förstås nämnda stammisar och den sortens läderklädd ungdom som flyttar in tillsammans med skadeinsekterna. Där fanns hela klasar med personer som var 18 plus/minus något år och de uppskattade förstås den billiga ölen lika mycket som alkisarna i hörnan. Vid bordet framför vårt slog sig en tonårig pojke i skepparkostym och bakåtslickat hår ner tillsammans med en jämårig flicka i en beige dräkt och skor hon inte riktigt kunde gå i. Vid bordet bakom oss gjorde barägaren sitt bästa för att avhysa ett gäng med mycket skäggiga ryska missbrukare och deras hundar. När jag googlat namnet på baren har jag även fått veta att personalen från Skandiabankens stora kontor på andra sidan gatan valt Dovas som stamställe.

Medan jag gjorde min första beställning i baren upplyste mig en av stamgästerna att folk klädda som mig fick vänta längre. Jag bar jeans, skjorta och en mycket sliten kavaj. När nesan av denna modemiss lagt sig något väckte jag på nytt uppståndelse genom att beställa en öl på kran. Denna visade sig vara nästan dubbel så dyr som ölen på flaska, 55 kr för 0,5 liter jämfört med 30 kr för flaskan. Jag förstod att de säljer mycket lite fatöl på Dovas. Beställningen tog verkligen en stund men det berodde främst på att jag inte omedelbart insåg att den kvinnliga bartendern inte talade ett ord svenska.

Min kollega beställde en grillbiff och han fick något sorts överraskningskött med bredskurna pommes frites, bearnaisesås och ett par bröd för 115 kronor. Enligt uppgift var det mycket vällagat och ”prisvärt”. Själv hade jag ätit ett äpple på tåget.

Kommer du ihåg biologilektionerna i högstadiet? Nej inte det, jag tänkte på informationen om HIV och AIDS. Kommer du ihåg hur läraren sa att man inte alls kunde få AIDS från toalettsitsar? Det var antagligen sant men någon borde HIV-testa toaletten på Dovas bara så att vi ska kunna vara helt säkra på det.

Dovas finns tydligen på fler ställen i Stockholm, det gick ett rykte om ett Dovas vid Fridhemsplan som skall vara ”på samma sätt men sunkigare”. Samma sak gäller för övrigt grannen Monks, som ju även finns borta vid LO-borgen. Detta har gett upphov till vitt spridda spekulationer om att detta kvarter på Sveavägen ligger vid änden av ett maskhål där exakta kopior av barer från andra delar av staden uppenbarar sig ur den nionde dimensionen. Dessa teorier har dock förblivit obekräftade.

Jag gillar Dovas. Där händer saker.

Tre starka stora starka av fem möjliga

Belle Epoque

av Jonas

I helgen som gick hade jag nöjet att få spendera mina surt förvärvade pengar på Malmös två bästa krogar. Fredagen avnjöts på Bastard, men det har jag ju redan skrivit om en gång så jag lämnar det därhän den här gången. Kan bara nämna att de fortfarande har sin drink C.B.T, en underbar blandning av äpple, citron och bourbon som ej bör missas.

Hela lördagen gick åt till ett måleriprojekt vi har där hemma, så naturligtvis kände jag att jag var värd ett restaurangbesök till. Och den enda krog som just nu kan toppa Bastard är Belle Epoque vid Möllan.

Stället är pretentiöst i sin frankofila inredning. Allt är genomtänkt lyxigt, men inte pråligt. Och det är så där avslappnat som ställena vid Möllan är. Menyn är tre rätter lång, en vegetarisk, en köttig och en med fisk, och hela menyn byts varje vecka. Några förrätter finns inte, men vad man än beställer får man en liten prydlig skål med något gott före maten. Den här gången serverades vi en leverpaté av något slag.

Långkokt grissida verkar ha sköljt över landets krögare hårdare än kaffe latte, och Belle Epoque är inte sämre än att de kan haka på den trenden. Grisen smakade enligt utsago utmärkt. Fisken var kummel som vakuumförpackats och kokats, och även den smakade väldigt bra. Den serverades med råstekt potatis, sparris och en skum (men god) äggula kokt i rapsolja.

Till detta slukade vi en flaska fransk cider då ingen var sugen på vin. Det funkade förvånansvärt bra. De har ett fåtal men ganska väl utvalda ölsorter för den som är lagd åt det hållet. Efterrätterna blev en rabarberhistoria och en annanassorbet med yoghurtpannacotta. Ingenting var dåligt, men det är huvudrätterna man blir hänförd av. Personalen är pålästa och trevliga och de gör upplevelsen ännu bättre.

Tillsammans med helt acceptabla priser kan betyget inte bli annat än fem romantiskt lagda frankofiler av fem möjliga. Hit återvänder jag mer än gärna.

Uppmärksamma läsare märker att jag gett toppbetyg åt nästan allt jag ätit och druckit på senare tid. Jag vill bara dementera att jag drabbats av facebook-smittan som går där alla måste intyga hur mysigt de har det hela tiden. Jag har helt enkelt bara haft tur med allt gastronomiskt jag företagit mig på senare tid, och innerst inne är jag samma bistra kritiker som jag alltid varit. Jag utlovar fler sågningar framöver.

El Mundo, Stockholm

av Johan

Det är ändå något speciellt med Söder. Alla kreativa och intressanta människor. Alla färgglada chinos. Roliga strumpor. All spännande mat. Gräsfläckar på Nytorget. Medelålders män i för små byxor. På skateboard. En macka från Urban deli för 89 spänn. SOFO. Människor som vet men som bara inte bryr sig. Ifall några av dessa sakerna skänker dig en varm känsla så finns det en given plats i ditt hjärta för baren El Mundo på Erstagatan.

El Mundo är en liten bar som blickar ut i den stora världen. Väggarna är målade i karibiska färger och drinkmenyn är smakfullt uppfylld av latinska influenser. När jag steg in genom dörren en kväll för inte länge sedan beställde jag en amerikansk och en tjeckisk öl. Jag hade blivit ledd dit av en person som skall få förbli anonym (Olof Karlsson). Det första han gjorde när han steg in genom dörren var att finna ett ställe att parkera det 3 meter långa fiskespö som han bar omkring på av anledningar bäst kända av honom själv. Jag var dock tacksam för möjligheten till alla skämt på temat ”få napp i baren”.

Även klientelet var påtagligt internationellt. På under två timmar hann vi skrämma bort representanter för en majoritet av OECD-länderna från bordet intill vårt. En man från Frankrike fick frågan av min anonyme guide (Olof Karlsson) om vad han ansåg om baren El Mundo. Fransmannen svarade att han gillade den och att den påminde honom om Östberlin. Han fick då följdfrågan om han alls varit i Östberlin. Det hade han inte och det finns ingen anledning att ifrågasätta det erkännandet.

Personalen bakom baren var bara undantagsvis bakom baren. Jag svär på att jag såg en av de linneklädda unga männen åka förbi utanför på en longboard utanför fönstret för att sedan åter hänga i en hörna av baren en stund senare. Vit man, 25-30 år klädd i linne och illa sittande jeans färdandes på en lång hjulförsedd bräda är förstås ett signalement som stämmer in på strax över 37 000 människor på Södermalm vid varje givet tillfälle.

Trots att det inte fanns något dansgolv eller några märkbara impulser att dansa, dansa, dansa på gatan så huserade El Mundo en DJ. Han hade en bärbar dator men bristande förmåga att få den att byta från den elektroniska slinga av ljudeffekter som spelades hela kvällen. Det stod ett piano borta vid toaletten men El Mundo är inte heller stället där soldater på permission samlas kring klaviaturet för att sjunga sentimentala sånger om dem där hemma. Jag vet inte vad det gjorde där men kanske hyr de ut till kommunala musikskolan på udda tider.

El Mundo är inte en irländsk pub och jag tror inte att de serverar något med bearnaisesås. Även om jag inte direkt motsätter mig något av de två sakerna så är det ändå det bästa som kan sägas om El Mundo. Jag har uttryckt mig elakt mot söderposerandet men det finns förstås också bra saker att säga om försöken att vara medveten i en tid då kulturen i TV och tidningar är medvetslös. När folket följer minsta motståndets lag mot den minsta gemensamma nämnaren för sin underhållning är det ändå väl att en elit, för det är vad de är, på Södermalm formerar en egen estetik. El Mundo har en funktion att fylla i denna. El Mundo är en bar för dig när du inte vill vara dig själv för en stund.

Tre romgroggar av fem möjliga

101 sorters korvar

av Jonas

Likt mycket annan före detta fulmat har korven fått sig ett uppsving på senare tid. Ni har säkert märkt att man i vanliga matvaruaffärer numera hittar mängder med korvsorter, och i ett hörn med chockerande prislappar brukar det även finnas färska korvar. Men om man bor i Malmö behöver man inte nöja sig med det trots allt taffliga urvalet inne på hemköp. Nej här kan man uppsöka Korvhuset, som finns på två platser i stan.

101 sorters korvar stoltserar de med. Jag brukar köpa hem lite olika när jag knatar förbi efter jobbet. Ägaren tipsar gärna om olika sorter, igår kom jag hem med färsk rosmarinsalsiccia som smakade utmärkt tillsammans med evighetsbubblad tomatsås och pasta. Deras färska mergues smakar utmärkt, och det gör också bästsäljaren chistorras, och de olika chorizos och trollkorven.

Blir abstinensen för stor kan man sluka någon av de sorterna som finns på grillen direkt på stående fot. Det passar ofta utmärkt med en stödkorv till mellanmål.

Så glöm Orvars Korvar borta vid hansa, och omfamna istället Malmös riktiga korvfinsmakarhak.

Sånger om sprit: Let him roll

av Johan

Ni som har följt denna kursen vet redan att en bra countrylåt i första hand är en bra berättelse. Här är något ni inte redan visste. Ingen berättar bättre historier än Guy Clark. Nej ingen. En del kommer nära. Visst, Billy Joe Shaver, Townes van Zandt, Steve Earle och George Jones. Jag håller med och vi kommer till dem. Men ingen berättar historier som Guy Clark. Låt mig säga något om en av dem.

Guy Clark skrev ”Let him roll” till sitt debutalbum Old no 1. Han visste förstås inte om det när han satte pennan till pappret. Guy Clark skrev för att han hade något att säga även om det inte gick att veta om någon alls ville höra hans ord. Det var det förstås men den imponerande låtlistan på debutalbumet vittnar om att han skrivit länge innan han fick tillfälle att ”magnetize this motherfucker” för att citera Clarks redan nämnda vän och lärjunge Steve Earle.

”Let him roll” är en sång om sprit men som de flesta sånger om sprit så är egentligen spriten bara ett medel för något annat. Någonstans bortom den blanka blicken och fotogenandedräkten projiceras den verkliga handlingen mot en solkig barvägg. Guy Clark berättar om ett gammalt fyllo som redan varit allt utom gift med den prostituerade kvinna i Dallas som han en gång friat till. Detta är den verkliga berättelsen och spriten är bara vad huvudpersonen gör när han inte kunde göra det enda han ville. Så här börjar det.

Well, he was wino, tried and true.
Done about everything there is to do.
He worked on freighters, an’ he’d worked in bars.
He worked on farms, an’ he’d worked on cars.
It was white port that put that look in his eye,
Grown men get when they need to cry.
We sat down on the curb to rest,
And his head just fell down on his chest.

Clark berättar här en mans hela historia men glider mästerligt in i det rådande ögonblicket i de två sista raderna. Av all information vi får som lyssnare är det kanske den mest triviala som fastnar. Den gamla alkisen på trottoaren dricker vitt portvin. Men alkoholiserade män i countrysånger dricker väl bara bourbon och öl? Det gör de lika lite som grabbarna i parken nedanför min balkong väljer flaskor på systemet efter katalogens smakbeskrivningar. Sånger om sprit från Kalifornien innehåller vin av det slaget som bara alkoholister och  karaktärer i böcker av John Steinbeck dricker. Townes van Zandt sjöng om bra stunder med dåligt vin och ingen kunde ämnet bättre än han. Billigt vitt portvin av det slag som Clark sjunger om fyller ungefär samma funktion som Rosita eller Marinella. Det vackra gamla fyllot Charles Bukowski berättar i en av sina böcker om hur han drack så många gallonkrus med billigt portvin att han inte kunde röra sig i sitt lilla hyresrum för alla tomglasen. Låt oss återgå till ämnet för dagens lektion, tillbaka till den där trottoarkanten någonstans i Texas.

He says: ”Every single day it gets,
”Just a little bit harder to handle and yet. . .”
Then he lost the thread and his mind got cluttered,
And the words just rolled off down the gutter.

Guy Clark berättar här mycket genom att berätta lite men han fyller genast på historien

Well, he was elevator man in a cheap hotel,
In exchange for the rent on a one room cell.
An’ he’s old: years beyond his time,
No thanks to the world, and the white port wine

Så här långt har vi en stor del av historien om en gammal man som levt ett hårt liv och som gör det fortfarande. Varför saker och ting är som de är framgår dock inte än. Den berättelsen inleds i det följande stycket.

So he said: ”Son.” He always called me son.
Said: ”Life for you has just begun.”
An’ then he told me the story I’d heard before
How he fell in love with a Dallas whore.

Now, he could cut through the years to the very night,
When it ended in a whore house fight.
And she turned his last proposal down,
In favor of being a girl about town.

Det där är hela saken. Detta är varför han dricker och varför han inte kommer att sluta. Slutar gör han dock och hur det går till presenteras i den följande versen.

Now it’s been seventeen years, right in line,
He ain’t been straight in none of the time.
It’s too many days of fightin’ the weather,
An’ too many nights of not being together.
So he died.

Sjutton år är en lång tid för vad som helst och tiden tar ut sin rätt. En dag i sänder blir ett långt helvete om man väntar tillräckligt länge. Så han dör för att han inte kan göra något annat, inte längre. Han dör men berättelsen fortsätter.

An’ when they went through his personal effects,
In among the stubs from the welfare checks,
Was a crumblin’ picture of a girl in a door,
An’ an address in Dallas, and nothin’ more.

An’ the welfare people provided the priest,
A couple from the mission down the street,
Sang ”Amazing Grace”, and no one cried,
’Cept some lady in black, way off to the side.

Ok, vem tror vi att damen i svart är? Det finns ingen anledning att hålla er på halster.

We all left and she’s standing there,
A black veil covering her silver hair.
Ol’ One-Eyed John said her name was Alice,
An’ she used to be a whore in Dallas.

So let him roar, Lord, let him roll.
I bet he’s gone to Dallas, rest his soul.
Just you let him roll, Lord, let him roar
He always said that heaven
Was just a Dallas whore.

Ett gammalt fyllo har gått bort men hans berättelse lever kvar. En grånande, gråtande kvinna som en gång var en hora i Dallas säger oss att det var en berättelse att minnas och berätta igen. Därför tänker jag spela ”Let him roll” ännu en gång och jag förutsätter att du gör detsamma. Pröva den här versionen om du inte redan köpt skivan.

Ja jag kan våffla

av Johan
Norrmalm

Jag brukar smickra mig själv med påståendet att jag inte är någon materialist. Det kan vara dags att omvärdera det påståendet nu. Fyra månader i en lägenhet placerad i det materiellt karga Norrmalm i Stockholm har gjort mig mottaglig för billig tillfredsställelse från elektriska apparater. Detta gäller mer än någon annanstans i köket.

I helgen flyttade jag in i en alldeles ny hyreslägenhet på en plats så långt ut på gröna linjen att de som byggde 1950-talets förorter redan fått slut på begripliga namn när de jobbat sig ut hit. Bakom mig lämnade jag en minimalt utrustad lägenhet i ett gammalt spinnhus för förryckta och förtappade kvinnor från 1853. Spisen i det köket stod där säkert redan när de byggde huset. Minst två av plattorna var uppenbarligen ren dekoration och även som sådan lämnade de en del övrigt att önska. Matlagning var i princip omöjligt och inte heller något som uppmuntrades varken av grannskapet eller priserna i de lokala matbutikerna.

Nu är allt annorlunda och jag var inte beredd på omställningen. Jag har en mikrovågsugn igen. Vid gud jag har en mikrovågsugn igen. En mikrovågsugn är en maskin som värmer mat, som gör måltider av frysta block och som möjliggör ett liv som till sina centrala delar skiljer sig från djurens. Ingen kommer någonsin att skilja mig från min mikrovågsugn igen.

Jag har en vattenkokare, en kaffebryggare och en brödrost. Jag har en espressomaskin. Jag har ett jävla våffelljärn. Maskinerna är människans vän och mina är fler än någonsin.

Jag sitter nu omgiven av allt de bohag som jag inte skänkt bort till besynnerliga kristna missionsföreningar mot avhämtning vid någon av mina tidigare flyttar. I Malmö tog de nästan allt jag hade men de lämnade fler countryskivor än vad anständiga människor har hört talas om och uppskattningsvis 3,7 ton med sinnesutvidgande litteratur.

Det är inte omöjligt att jag till och med börjar skaffa nya saker nu. Jag skriver detta från ett nytt blankt skrivbord utrustat med tre datorer och en alldeles ny skärm stor som en garagedörr. Så kan det gå.

Westmalle Dubbel (1540)

av Johan

Världens bästa öl är Belgisk. Det brukar heta så. Det är förstås inte sant men det brukar heta så. Detta påstående kunde en gång driva mig till vansnne. Låt vara att det inte är långt dit. Det var inte falskheten som irriterade mig. Jag hör felaktiga saker varje dag. Det var människorna som sa det jag inte klarade av. Dessa ignoranta, prestigesökande fjantar. När jag skrev nedanstående text var jag ung och arg. Nej, det var jag inte. Jag var 28 och berusad. Hur som helst, här är vad jag skrev om belgisk öl:

Ok, nu får det vara nog. Jag kan inte hålla tyst längre. Allt för länge har den här pinsamma charaden fått hålla på, uppmuntrad av våra sociala strypkoppel och vår feghet. Det är slut med det nu, det här måste sägas: Belgisk öl är äcklig. Belgisk öl är inte ”världens bästa”, vem fan kom på den idéen till att börja med? Belgisk öl är för idioter.

Vi lever i en mörk, farlig tid av lattedrickande nymetropoliter med troféskåp fyllda av oöppnade flaskor malt och travar av böcker med bilder på mat i sjuka förstoringar. Detta är människorna som gjort smak till en fråga om stil och stil osmakligt. Mat och dryck har blivit modeprodukter i en värld där känslan för vad som är rätt att tycka om kommer i glassigt fyrfärgstryck istället för som en vildes primalskri från platsen där våra hjärtan satt innan vi ersatte dem med medlemskap i whiskeyklubbar. Nu är det slut med det, den första stenen är redan greppad och inget kan längre hindra den från att kastas mot de blanka fasaderna

Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag hörde påståendet att belgisk öl är den bästa i världen. Det var en reporter på SVT som gjorde uttalandet och den enda belgiska öl jag då testat var Stella Artois så han kunde ha haft rätt så vitt jag visste. Det hade han inte men det förhindrade inte att påståendet fortsatte att upprepas allt oftare med tiden. Nästan uteslutande var de som kallade belgisk öl världens bästa samma människor som håller Ardbeg som bättre än Jameson trots att de inte druckit någondera i någon meningfylld omfattning. Alla som knäckt en liten flaska jameson under ett nykterhetseminarium med IOGT under Almedalsveckan vet att de har fel angående whiskeyn och de har lika fel om den belgiska ölen. De som säger att belgisk öl är världens bästa vet varken vad de talar om eller varför de tycker så. Det har helt enkelt blivit ”rätt” att påstå att belgisk öl är bäst i världen men det gör det inte mindre fel.

En ung man som hade ett i princip helt teoretiskt förhållande till alkohol frågade mig för ett par år sedan ifall jag visste vilket land som gör den bästa ölen. Detta var just en sådan ung man som har tjocka böcker om maltwhiskey som mest innehåller enorma bilder på dimmiga hedlandskap. Han hade dessutom fått för sig att han kunde mycket om mat och dryck men hans totala okänsla för allt ät och drickbart vittnade bara om att de vackra banden innehöll just bilder och ganska lite recept eller annan kunskap om mat. Den unge mannens borgerliga förhållande till mat som en källa till världsvan identitet illustrerades inte minst av att han hade jävligt dyra knivar han inte kunde hantera och bäst av allt en liten kockdräkt som han drog på sig när han stekte sin laxkotlett. Jag visste förstås svaret på hans fråga men plågad svarade jag att jag inte visste och inväntade den oundvikliga idiotin. ”Det är belgien” sa den unge mannen och såg hopplöst nöjd ut.

Belgien har i likhet med de flesta Europeiska länder ganska många ölsorter så det är naturligtvis gravt missvisande att generalisera landets öl till ett enda utlåtande på basis av dess nationalitet. Det är alltså idiotiskt i sig att påstå att ett enskilt land har världens bästa öl. När man talar om belgisk öl så brukar man dock syfta på den starka klosterölen och då speciellt flaggskeppen som bryggs av trappistorden. Chimay är kanske den mest kända sorten bland dessa. Jag har druckit en förskräcklig massa olika belgiska öl inklusive flera trappister, där alla utom en bryggs i Belgien. La Trappe bryggs i Nederländerna men inte alla anser att det är en ”riktig” trappist, varför nu det skulle vara eftersträvansvärt. Den belgiska klosterölen är överjäst, mörk till halvmörk och i regel alkoholstark. Smaken varierar men den varierar inte tillräckligt mycket för att tillåta att någon klosteröl smakar något annat än spetsad folköl silad genom en sirapslimpa och spetsad med brun farin. Hur kan i övrigt fullt friska människor uppskatta belgisk klosteröl till den grad att de kallar den för världens bästa öl? Svaret är förstås att de inte kan det alternativt att de i själva verket inte alls är fullt friska. De uppskattar inte ölet, de bara gillar sig själva för att dricka det. En mer förlåtande förklaring är att den varierande floran av öl i ölsupermakter som Tyskland gör att landet inte får någon enhetlig ölkaraktär. Den belgiska ölen är i brist på andra kvaliteteter åtminstonde just belgisk, man känner igen den som belgisk på ett sätt som man inte känner igen Becks som tysk. Det förändrar dock inte det faktum att den tyska ölen är vida överlägsen den belgiska sett ur det egentligen omöjliga nationsperspektivet.

Belgisk öl är inte världens bästa, den är inte ens bra. Den är bara typiskt belgisk, vilket är fullt tillräckligt för att lattefolket ska identifiera den belgiska ölen som speciell och därmed exklusiv. Belgisk öl är för folk som egentligen inte gillar att dricka öl. Belgisk öl är för idioter.

Det är rätt och och sanningen är vacker. Betyder det att jag inte dricker belgisk öl. Självklart betyder det inte att jag inte dricker belgisk öl. För så sent som någon vecka sedan besökte jag Belgobaren i Stockholm med stor behållning.

Det finns massor med goda beslgiska öl och Westmalle dubbel är en sådan. Jag vet inte när jag drack den för första gången men jag har druckit den oftare än normalt allt sedan en kväll på Monks på Wallingatan. Den Westmalle de serverade där tog mig med överraskning. Den var inte alls så som jag mindes den. Visserligen hade vi spenderat hela dagen med dricka oss fram och tillbaka över Ålands hav men kunde den dåliga finska alkoholen verkligen skada mitt minne så? Långt senare insåg jag att alla de tuggummi med eukalyptussmak som jag tuggat för att kväva de råa dofterna av en råbiff nog bidragit till smaken. Jag har sedan dess aldrig hittat tillbaka till den.

Det gör dock inte så mycket. Westmalle dubbel är en ypperligt välbalanserad klosteröl som med sin rostade smak nästan påminner om en frisk, fruktig porter om man kan tänka sig en sådan.

Om Westmalle dubbel är bra, då måste ju Westmalle trippel vara ännu bättre? Nej. Det är precis sådant tänkande som förstörde den belgiska ölen för mig. Den frisinnade trappisten Westmalle dubbel kanske kan vara vägen tillbaka.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 1540 i katalogen

Fyra starka lågländare av fem möjliga

Mikkeller Jackie Brown (1312)

av Johan

Detta är en öl som smakar mycket. Av allt. Om en öl är en symfoni så smakar Mikkeller Jackie Brown som om hela orkestern håller på att stämma instrumenten samtidigt. Först låter det bara som en massa oljud men sedan kan man identifiera en del små slingor och toner som trots allt låter ganska intressant.

Jag kommer att tänka på det gamla skämtet om mannen som fick sparken från en frijazzorkester för att han spelade i takt.

Ölen är förstås namngiven efter filmen av Quentin Tarantinos film och lägger man ihop Tarantino och öl så tänker jag mig att man får en avslagen Red Stripe eller något liknande. Mikkeller Jackie Brown är ingen avslagen Red Stripe. Eller något liknande.

Mikkeller Jackie Brown är dock ett färgglatt potpuri av smakfulla inslag på ett sätt som ändå passar namnen ganska bra.

34,90 kronor på systembolaget, nummer 1312 i katalogen

Tre mickfrillor av fem möjliga

Dummare mat nu

av Johan
Är det hållbart med två oxar?

”Det var det dummaste jag hört” är ett uttryck som använts alldeles för flitigt under senare år. Det har nästan helt förlorat sin mening och i dagar som dessa är det en mening som vi desperat behöver. Det är valår i år. Så jag borde verkligen vara återhållsam, jag borde verkligen inte slita på uttrycket mer. Men detta var verkligen det dummaste jag hört.  

Det är en text från tankesmedjan ”Dyrare mat nu”. Egentligen borde det räcka som kommentar men tillåt mig brodera ut saken lite. De som vill ha dyrare mat vill att all mat ska vara dyrare, det räcker inte med att de själva köper dyrare mat som är onödigt dyr. Det finns ju en massa människor med lite pengar som envisas med att köpa billiga saker och genom att höja matpriserna tvingas de att köpa dyr mat. Fast kanske lite mindre. Varor med kort hållbarhetstid kanske. Det finns många fina saker i containern bakom Ica. Medelklassfolket på ”Dyrare mat nu” påverkas förstås inte alls, de har ju fortfarande råd att välja vad de vill äta.

Bloggposten som är det dummaste jag har hört handlar om den tid då alla bekymmerslöst odlade sin egen mat utan hjälp från konstgödning, bekämpningsmedel, deodorant och andra onaturliga saker. Vilken tid är detta? Just det, klockan 14:30 på kanal fem, sändningstiden för ”Lilla huset på prärien”.

Vi måste tillbaka till denna tid menar skribenten Mattias Flising. Om alla odlar sin egen mat så lägger man ner mer omsorg i arbetet. Åtminstone ifall man inte behöver utföra sitt vanliga arbete samtidigt. Jag vill inte vara den som förstör allt men det är lika bra att jag säger redan nu att det kommer bli svårt att hinna valla kossorna till grönbete längs med Regeringsgatan varje morgon innan jobbet.

 För vi ska väl fortfarande ha andra arbeten också? Eller är Flising så radikal att han går preindustriell på oss?

Ok, egentligen förstår jag. Vi ska producera livsmedel på ett mindre effektivt men bättre sätt och vi är beredda att betala för det. Fint, inga problem. Sa jag INGA problem? Det kan finnas ETT problem. Du vet de här sex miljarder människorna på jorden? Det kommer inte att funka. Sorry, några måste i naturlighetens namn dö en biodynamisk svältdöd. Tror någon att Mattias Flising kommer att vara en av dem?  

I Afrika odlar de redan mycket livsmedel ekologiskt eftersom de inte har resurserna till något annat. Det är sannerligen en grov förenkling men låt oss säga att det är så. Då kommer de alltså att klara omställningen till dyrare mat? Hur ska jag förklara detta? Tänk dig det här. Plötsligt har jorden en akut livsmedelsbrist. Det tidigare hypereffekiva jordbruket i Europa är nere på en fjärdedel av sin tidigare kapacitet. I delar av Afrika är jordbruket på samma nivå som vanligt. Vem kommer att bli hungrig? Just det, Mattias, jag och alla jepparna på ”Dyrare mat nu” kommer inte att missa en måltid. Det kallas marknad och den kommer aldrig att försvinna.

Det är lätt att vara cynisk bland idealistiska människor. Lätt och roligt. Det är dessutom viktigt. En dag kommer vi ha kallat saker för det dummaste vi hört en gång för mycket. Då kommer någon kanske börja ta ”Dyrare mat nu” på allvar.