Tagg-arkiv för: böcker

Yrseln

Det bästa vore att skriva ner vad som hände dag för dag. Att föra dagbok för att kunna se klart. Att inte låta nyanserna, småtingen gå förlorade, inte ens om de förefaller betydelselösa, och framför allt klassificera dem.

Jean-Paul Sartre

Fredagen den tjugosjätte juli, klockan tio i ett på eftermiddagen

Hettan låg tung över perrongen då jag klev av tåget. Det var varmt på ett sätt som det nästan alltid är i Östersund denna helg men nästan aldrig annars. Jag kände förstås igen mig i staden där jag bott i mer än fem år men något var också annorlunda. Människorna var lite livligare, berusade, och inte bara av solsken. Det var som om det rådde ett tyst samförstånd om att vardagen upphört och något annat infunnit sig.

Då greps jag plötsligt av Yrseln. Alla andra verkade redan känna den. Storsjöyran 2013 hade inletts och jag fann mig vara en del av den. Sedan dess har Yrseln inte släppt mig, den har mig fast.

Så här långt in i denna långa redogörelse för Gödsvinet Vällingbys expedition till Östersund och Storsjöyran inser jag att alla, trots allt, inte har läst Sartres ”Äcklet” och att detta antagligen kommer att bli ganska långrandig läsning om jag fortsätter att travestera den. Jag ber om ursäkt om detta upplägg orsakat förvirring, jag övergår härmed till mer konventionell rapportering. Men det här med att föra dagboksanteckningar är ganska festligt, det behåller jag. Kanske i presens? 

Klockan halv två

Jag finner värden och övriga helggäster under ett solskydd i trädgården med varsin öl framför sig och ingenting kunde överraska mig mindre. Jag svettas som en sexualförbrytare och önskar inget hellre än att ansluta mig i skuggan, bort från sol, hetta och nykterhet.

Klockan kvart över fyra

De övriga helggästerna ger sig ut för att springa upp och ner för kullar och utkikstorn. Jag går runt kvarteret och återgår sedan till att dricka öl under solskyddet.

Klockan halv sex

Sitter fortfarande under solskyddet, nu men rätt många tomburkar framför mig. De övriga helggästerna är tillbaka från träningspasset. Jag säger att jag tog en lång promenad.

Klockan kvart över sex

Middag dukas fram och mitt bidrag är begränsat till två stora flaskor konstig italiensk öl som Zonk lämnat i min kyl i Vällingby. Vi ”provsmakar” dem. Inga trovärdiga anteckningar förs.

Klockan halv åtta

Planerad avgång mot Storsjöyran

Klockan åtta

Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan kvart över åtta

Den första artisten inleder sitt uppträdande på Stortorget. Det är Darin. Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan halv nio

Avmarsch mot Storsjöyran!

Klockan tjugo i nio

Vi tar igen oss på någons gräsmatta någonstans på Samuel Permans gata (Kuriosa: Tidigare förkortades gatuskyltarna på Samuel Permans gata med ”S.Permans gata” men gatukontoret började skriva ut för och efternamn för att få slut på de kostbara skyltstölderna)

Klockan tretton minuter i nio

Vi anländer till värdens syster i centrala Östersund. Förvarnas med SMS: ”Vi kommer och kissar”

Klockan fem minuter i nio

Darin – vars enda positiva egenskap är att han kommer från Råcksta – sjunger en sång som heter ”Apan som liknar dig” när vi till sist anländer till området. Jag bestämmer mig för att gå och se Olle Ljungström i Storsjöteatern istället.

Klockan fem minuter över nio

Konstaterar att Olle Ljungströms konsert är fullsatt och att jag inte kommer in. Det visar sig senare vara lika bra eftersom det rapporteras att Darin var där inne också. Tydligen sjöng han en sång som heter ”Apan som liknar dig” igen. Funderar på att gå för att se The Nomads men fruktar att Darin kommer att dyka upp där med sin sång om en apa som liknar dig. Vet inte om jag klarar det.

Klockan sju minuter över nio till klockan sjutton minuter i två

Under denna tidsperiod händer följande saker i oklar ordning: Hör på när Little children stämmer sina instrument, lämnar Little children när vi inser att de inte alls stämmer sina instrument utan att konserten faktiskt börjat, ser Nomads, dricker Bärnsten från Jämtlands bryggeri, hör Mando Diao sjunga början på en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska (samma?), finner mig framför Bad Religion i Badhusparken, finner mig vid dansscenen där Adrian Lux försöker hitta den bruna tonen med sin stereoanläggning, dricker en Bärnsten, inser att jag är döv, inser att jag inte är döv utan bara lyssnar på In flames, får höra att Bärnstenen är slut, dricker något annat, äter en hamburgare, dricker en Norrlands guld, går hem

Det konstigaste med dessa fragmentariska minnen är att en del av dessa händelser uppenbarligen ägde rum samtidigt. Kanske delar jag med Darin egenskapen att vara överallt samtidigt. Kanske är det bara Yrseln. Ridå dag ett.

Lördagen den tjugosjunde juli klockan tolv minuter i åtta

Vaknar på golvet i tvättstugan.

Klockan kvart i elva

Står i kö på Systembolaget på Kyrkogatan i Östersund med en korg full av DAB.

Klockan tolv minuter över elva

Tillbaka hos vad som nu är ett komplett värdpar bara för att inse att den nyss från Stockholm anlända maken i detsamma öppnat dagens första öl. Öppnar dagens första öl.

Klockan tretton minuter över ett

Dricker fortfarande öl.

Klockan tjugotre minuter över tre

Dricker fortfarande öl

Klockan sjutton minuter över sex

Dricker fortfarande öl.

Klockan fem över halv sju

Vi blir inbjudna till grannen. Oklart på vilka meriter.

Klockan fjorton minuter i sju

Anländer hos grannen som tror han vet någon om countrymusik. Jag vet bättre. Förklarar det.

Klockan två minuter över halv åtta

Dricker fortfarande öl.

Klockan tretton minuter i åtta

Anländer till Stortorget där First aid kit precis inlett det som skulle komma att bli min enda kompletta konsert under Storsjöyran 2013.

Klockan nio till klockan tolv

Ser Mercy brothers (svänger), Skator (svänger inte) och Johnossi (svänger hur som helst mer än Skator)

Klockan tolv

Man i hängselbyxor säger något om Jämtland (svänger inte, eller möjligtvis i jämförelse med Skator). Alla är jätteglada. Jag hittar en öl i innerfickan.

Klockan halv ett

Alice Cooper inleder sin konsert. Vi går för att se Discoteka Yugostyle.

Klockan fem minuter över ett

Återvänder till Stortorget och Alice Cooper bara för att se att hans trummis inlett ett trumsolo

Klockan fem i halv två

Lyssnar fortfarande på samma trumsolo

Klockan halv två

Lämnar Storsjöyran 2013. Hör fortfarande samma trumsolo när vi korsar Rådhusgatan och vandrar iväg genom natten.

Epilog

Det finns förstås mycket mer än det här att säga om Storsjöyran 2013. Förmodar jag. Söndagen är en historia i sig och allt jag tänker säga om den är att dess höjdpunkt var när jag somnade under en björk i Österängsparken i väntan på tåget tillbaka till Stockholm. Väcktes av kubbspelare i tid att gå till stationen. Nu tror jag dock att vi alla kan vara överens om att detta inlägg är långt nog. Dessutom är det bara ett år till nästa.

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Mat, dryck och massmord

osteria

Ingen är tröttare än jag på de senaste årens Hitlermani. Jag är trött på alla biografier, alla dokumentärer och jag är trött på att se Bruno Ganz rasa i ett skyddsrum.

En anledning till att jag är trött på allt detta är förstås att jag har läst allt och sett allt. Jag började läsa böcker om Hitler i lågstadiet och sedan dess har alla de stora, klassiska biografierna passerat mitt soffbord tillsammans med en hel del som aldrig borde ha varken skrivits eller lästs.

Mein Kampf läste jag under första året i gymnasiet.

Jag är alltså inte rätt person att anklaga samtiden för ett överdrivet intresse för vad som alla klichéer till trots faktiskt kanske är världshistoriens vidrigaste person.

Årets bäst säljande bok här i Tyskland ser ut att bli Timur Vermes satiriska roman ”Er is wieder da, en bok som inleds med att Adolf Hitler vaknar upp på en ödetomt i centrala Berlin sommaren 2011. Hela boken handlar om hur han återupptäcker det Tyskland som han lade i ruiner närmare 70 år tidigare.

Det är svårt att inte se denna bok som en del av redan nämnda Hitlermani och jag var först inte säker på om den var något man borde uppmuntra genom att läsa den. Jag läste dock Norman Mailers mystiska roman ”The Castle in the Forest” om Hitlers uppväxt och naturligtvis läste jag även ”Er is wieder da”.

Det är en vansinnigt roligt bok. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det finns något väldigt roligt med tanken på en Hitler i full uniform som besöker nynazister i Berlin bara för att få ett karakteristiskt raseriutbrott under vilket han skäller ut skinnskallarna för att vara slappa, ovårdade, okunniga och våldsamt amatörmässiga med sina patetiska våldsdåd.

Det är också roligt att Hitler med sin nihilistiska syn på politik passar in perfekt i Berlins cyniska mediebransch och att alla de etablerade partierna försöker rekrytera honom för att han ”säger vad folk tänker”.

Jag är glad att jag valde att läsa boken men måste ändå se det som ett återfall till något som man inte borde vara stolt över.

Saker blir ju inte bättre av att jag sedan tre och en halv månad bor i ”Hauptstadt der Bewegung” – den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad – München. Ja, jag kanske har ägnat mig åt Hitler-turism. Det är så svårt att låta bli.

För att ändå kanalisera detta patologiska beteende till något uppbyggligt och meningsfullt så har jag valt att studera ett par institutioner som för samman Hitler med mat och dryck, två teman för Gödsvinets verksamhet. Vad kunde vara legitimare?

Det första man tänker på när man lägger ihop mat, dryck och nazism är förmodligen Södermalm men om man lägger till sökordet ”München” så är det svårt att inte komma att tänka på Bürgerbräukeller.

Det var förstås i denna ölkällare Rosenheimer Straße som nazisterna inledde sitt organisatoriskt lyteskomiska kuppförsök i november 1923 och det var i samma ölkällare som Hitler på dagen 16 år senare överlevde ett bombattentat. För att vara nykterist upplevde han mycket spänning i ölkällare.

Bürgerbräukeller är bombades sedan även från luften, huset revs efter kriget och på platsen ligger nu ett fruktansvärt fult Hilton-hotell. Det vet jag eftersom jag förstås gick dit. Det är förresten lustigt, jag letade för några månader sedan efter Queens inspelningsstudio här i stan och fann den under ett ännu fulare Hilton-hotell. Det verkar som om varje gång jag följer en mustaschprydd mans fotspår genom München så leder de till ett Hilton.

I romanen ”Er is wieder da” följer Hitler sina egna fotspår genom München (men inte Freddie Mercurys) och även om mycket är förändrat så ger staden honom ett par nostalgiska minnen från kampåren i hans ungdoms stad. Han blir förstås lycklig över att se att hans Führerbau vid Königsplatz ännu står, nu använt av Münchens musik och teaterhögskola.

Han tar i boken en promenad ner för Schellingstraße och finner till ännu större glädje att hans favoritrestaurang Osteria Bavaria också är i drift fortfarande, nu under namnet Osteria Italia.

Osteria Italia är en av Münchens äldsta italienska restauranger och en av flera som är kända som ett tillhåll för Hitler och andra nazister på 1920, 30 och 40-talen. Osteria var kanske den viktigaste och framför allt lär det vara den bäst bevarade.

Bilden ovan tog jag tidigare ikväll. Jag bor ett kvarter från Schellingstraße vilket inte är nyttigt för mig. Det var nära att jag bad schweizaren i den felparkerade bilen framför entrén att flytta på sig så att jag kunde få en bra bild på Hitlers favoritrestaurang men jag insåg, trots allt, hur fel det hade låtit.

Nu är det förstås ingen brist på minnesmärken över nazisternas illdåd i München heller. Jag var ute i Dachau och besökte det tredje rikets första koncentrationsläger där ute redan tidigt under min vistelse här i staden.

Ibland kan det dock vara enklare att förstå varför man inte ska trivialisera Hitler och hans följare när man läser om enskilda historier om deras offer istället för den överväldigande statistiken från platser som Dachau. Om man går bara några kvarter från Osteria Italia så kommer man till Münchens stora universitet, Ludwig-Maxmilians-Universität.

Den stora öppna platsen framför entrén heter Geschwister-Scholl-Platz, namngiven till minne av Hans och Sophie Scholl, det unga syskonparet som vågade utmana nazismen i nazismens huvudstad mitt under brinnande krig.

Hans och Sophie var studenter vid universitetet och medlemmar i studentrörelsen Die Weiße Rose som under sommaren 1942 började sprida flygblad som kritiserade nazisternas övergrepp. De hann producera sex nummer av flygbladet under lika många månader innan Gestapo hann ifatt, fängslade och efter ett par dagars förhör halshögg dem båda, den 22:a februari 1943.

Bilden nedan visar en del av ett minnesmärke vid ingången till universitetet som föreställer några av flygbladen, tillsammans med bilder på syskonen Scholl, deras vänner och några av deras lärare som deltog i motståndsrörelsen.

Boken om Hans och Sophie skrevs av deras äldre bror Inge, en av två av de sammanlagt fem syskonen Scholl som överlevde kriget, lillebror Werner försvann någonstans i Ryssland.

Om man nödvändigtvis måste läsa allt om Hitler och nazismen i München så bör man läsa den också.

scholler

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Ni na ni nani nanna na

Jag köpte en bok förra månaden. Nej förresten, jag köpte ett 20-tal böcker förra månaden. Bara en fick plats på bilden och det är lyckligtvis den jag vill prata om. 

Boken på bilden är Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den levererades till mitt Örnnäste i Vällingby centrum tillsammans med de 5-6 böcker jag egentligen skulle läsa. Så blev det nu inte. Jag öppnade Gardells bok och läste den från pärm till pärm i en sittning. Att lägga ifrån sig den hade varit okänsligt. 

För den som legat nedsövd den senaste månaden kan jag berätta att boken handlar om den första vågen av HIV och AIDS-fall i Sverige i början på 1980-talet. Genom berättelsen om ett par homosexuella män i epidemins centrum beskrivs hur plågsam sjukdom och oförklarlig död drabbar människor i samhällets utkant. 

Förhållanderna var på många sätt värre i Sverige än i många andra länder. Fördomarna om och diskrimineringen av homosexuella i allmänhet och HIV-smittade homosexuella i synnerhet var visserligen inte värre här än någon annanstans. Däremot har Sverige en tradition av att behandla individuella öden som samhällsproblem i större utsträckning än andra länder.

En person som blir sjuk upphör i Sverige att vara en person för att istället bli sin sjukdom. Det skedde under 1980-talet men också vid andra allvarliga epidemier i vårt land, tidigare under 1900-talet. De AIDS-sjuka blev ett hot mot samhällskroppen som skulle neutraliseras med alla till buds stående medel, utan hänsyn till att de fortfarande var levande, kännande medborgare. 

Homosexuella har en annan ställning i Sverige idag och få enskilda personer har haft mer att göra med det än just Jonas Gardell. Det skedde inte av sig själv. Jag minns när han först dök  upp på TV, det är väl kring 20 år sedan. Många gillade honom inte och de som gjorde det pratade inte gärna om det. Om man skrattade så gjorde man det ursäktande, så att ingen skulle tro något om ens egna sexualitet. Åtminstone där jag bodde. Det viktiga med Gardell var att han inte försökte smälta in, han vann över folk genom att vara kompromisslöst överbögig och samtidigt väldigt rolig.  

Jämte den stora, viktiga och i stora delar okända historien om en inte så avlägsen tid så är boken full av fina små historier. En sådan är den om hur Rasmus, en av de två huvudkaraktärerna, längtar bort till Stockholm och ett liv som homosexuell som inte är möjligt i hans hemort Koppom i Värmland. Längtan till eller från landet är förstås inget nytt tema i svensk litteratur, tvärtom är det ett av de mest använda. 

Sällan har dock någon lyckats beskriva de själsdödande konventionerna i svenskt svenssonliv så intensivt som Jonas Gardell i denna bok. Det skulle i sådana fall vara Jonas Gardell i någon av sina tidigare böcker.

Rasmus desperation blir direkt gastkramande eftersom de grundläggnade förutsättningarna för hans existens saknas där han och hans familj kommit att leva. Därför blir ankomsten till Stockholms centralstation en febrig katarsis, han kastar sig vind för våg mot bögringen i centralhallen för att oavsett konsekvenserna hänge sig åt sitt öde, så som han föreställt sig det i Koppom.

Flykten från en själsfattig landsbygd är en jag kan förstå. Byt ut ”homosexuell” mot ”kvasi-intellektuell”, ”Stockholm” mot ”Lund” och till sist ”bögringen” mot ”universitetsbiblioteket” så har du min historia. Nu när jag tänker på det har den faktiskt sin alldeles egna tragik.

Nu ska vi dock inte skämta bort detta inläggs centrala budskap: Du ska läsa boken omgående. Om du är lite mindre kvasi-intellektuell än mig, och låt oss alla be för det, så kanske du vill se den utmärkta TV-versionen istället. 

PS: Vanligtvis gör vi på Gödsvinet ett hederssak av att aldrig förklara titeln på inlägget. Jag är nu redo att göra ett undantag: Förklaringen ges av en kombination av följande två filmklipp: Detta och detta

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

En bok om lakrits

Någon gång i början på året mottog Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö en förfrågan från två författare. Annica Triberg och Annika Wallin sade sig skriva en bok om lakrits. Varför någon skulle vilja köpa en bok om lakrits när man lika gärna kan köpa lakrits för pengarna är något jag inte förstår. Eftersom den enda bok som jag skrivit helt själv – min doktorsavhandling –  sålt i exakt tre exemplar så får jag dock ödmjukt erkänna att jag inte är någon expert på vad som gör att böcker säljer. Kanske var de något på spåren. 

De två Annikorna hade läst inlägget jag skrev om Hållplatsens tidningar och tobak på Folkungagatan i Stockholm. De hade ursprungligen inte tänkt att ta med ett uppslag om en mycket liten tobaksbutik på Södermalm men Gödsvinet hade tydligen fått dem på andra tankar. De undrade därför om de fick använda citat från inlägget i sin bok. Jag försökte att inte låta som en metodlärare när jag förklarade att man alltid får använda citat om man anger var de kommer ifrån. 

Resultatet av vår dialog ser ni på bilden ovan. Det blev ju lite mer än ett citat men referensen får väl godkänt. Man måste förstå att de vill använda hela stycket. Att plocka bort så mycket som ett enda ord skulle ju vara att vanpryda ett konstverk och förvränga en högre sanning. 

Jag har inte köpt boken och jag kommer inte att köpa lakrits för pengarna jag sparade på det. Jag kan på sätt och vis redan boken eftersom jag trots allt skrivit det längsta sammanhängande stycket i den. Om det skulle vara så att du faktiskt anser dig ha behov av en bok om lakrits med rätt mycket bilder och långa citat så är det ju inget som hindrar att du beställer den exempelvis här: Bokus eller här: Adlibris

En bok är bara så god som sina källor och utifrån den devisen är detta en utmärkt bok. Hur den klarar sig med andra mått är en fråga jag lämnar över till dem som köper denna bok men av någon anledning undviker att köpa min. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mjölkkomplotten

Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början. 

Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag. 

Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse. 

Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig. 

Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.

Boken på bilden är Martin Millars ”Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till ”Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.

I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.

Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.

På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.

Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.

Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt. 

Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar. 

Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.

Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i ”Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.  

Posted in Okategoriserad | 14 Kommentarer

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

The search for the perfect pub

Eric Arthur Blair etablerade sig mellan åren 1933 och 1949 som en av 1900-talets intressantaste författare, under pseudonymen George Orwell. Årtalen markerar publikationen av hans första bok, den hårda och raka reportageboken ”Down and out in Paris and London” och hans sista och mest berömda bok, ”1984”. Däremellan skrev han bland annat häpnadsväckande sociala reportage från norra England, berättelser från tiden som frivillig i det spanska inbördeskriget, historier från sin tid i Burma och den avgjort bästa politiska fabeln som någonsin skrivits.  

Mot slutet av sin levnad, han dog i januari 1950, skrev Blair/Orwell i flera brittiska tidningar men framför allt i the Evening Standard. Det var i denna publikation som han den 9:e februari 1946 skrev  om världens finaste pub, en pub vid namn The Moon Under Water. Han ägnar viss möda och stort utrymme åt att beskriva vad det var som gjorde The Moon Under Water till världens bästa pub.

The Moon under Water är ett rustikt och stillsamt vattenhål där man kan dricka god engelsk ale i glas med handtag eller ännu hellre i porslinskoppar framför en av de öppna spisarna utan att störas av en radio eller annat oväsen. På vardagar går det att få lunch på ovanvåningen men de serverar ingen middag, en brist som vägs upp av ett brett och genuint brittiskt sortimente av tilltugg. 

Personalen består av medelålders kvinnor som kallar alla för ”dear” oavsett kön eller ålder. Den verkliga attraktionen på puben är enligt Blair/Orwell trädgården dit hela familjen kan gå, han nämner speciellt det fina med att barnen kan springa och hämta öl till far.  

Författaren, som jag nu bestämt mig för att kalla George Orwell, avslutade sin artikel på det lite dystra sättet att avslöja att The Moon Under Water inte existerar. Det är istället hans enga idealbild av en pub, det är hur han föreställer sig den perfekta puben. 

Denna beskrivning av vad som gör en perfekt pub inspirerade de båda journalisterna Paul Moody och Robin Turner att skriva boken ”The search for the perfect pub”. Moody och Turner har tidigare skrivit storverket The Rough Pub Guide, om den brittiska pubkulturen. I den här boken ger de sig ut på en resa för att hitta den bästa av Storbritanniens 56 000 pubar. 

De gör redan i början av boken klart att de inte avser att göra någon dimmig gonzo-resa till dem alla, vilket är sorgligt eftersom det hade varit ett kul reportage men roligt eftersom man nu kan göra den resan själv istället. Istället varvar de besöken på pubar runt om på öarna med intervjuer med pubägare, aktivister, bryggare och en hel del intressanta människor som man tydligen bara råkar träffa om man bestämmer sig för att besöka en väldig massa pubar. 

Ett övergripande tema för boken är den pubdöd som Gödsvinet skrivit om redan tidigare. De beskriver hur pubar kopplas till mycket humorlösa storbryggerier, hur de fristående pubarna ersätts av kedjepubar, ”pubcos”, och hur desperata pubägare allt mer ägnar sin verksamhet åt andra saker än att servera ljummen öl under lugn och ro på eftermiddagen. Det är berättelsen om ett döende brittiskt kulturarv.  

The search for the perfect pub är dock ingen onödigt sentimental bok utan mer än något annat en hyllning till en institution som kanske har sett sina bästa dagar men som fortfarande bättre än någon annan definierar vad det innebär att vara brittisk. Den saknar inte filosofiska djup i analysen av pubens roll och betydelse, som när författarna efter rätt många pints på plats på puben The Fitzroy Tavern i London går igenom Orwells många referenser till puben som platsen där själen gör revolt mot vardagslivets tråk och tvång. 

De talar till exempel om Orwells skilldringar ur ”The road to Wigan pier”, där han beskriver hur de nordengelska arbetarna får en stund som levande, tänkande människor på puben under en livstid som nästan helt sålts till ägaren av en gruva eller en fabrik. På liknande sätt menar de att den ålderdomliga institutionen kan vara en motkraft till den ständiga uppkopplingen gentemot omvärlden genom internet, dess sociala medier och arbete som kan göras var som helst, när som helst. 

Allra finast blir dock kopplingen till George Orwell när de talar om karaktären Winston Smiths drömmar i boken 1984. Winston drömmer om en plats där storebrors vakande öga inte kan nå honom, där han kan få vara bara sin egen. Winston kallade den platsen för ”the golden country”. George Orwell kallade den platsen för ”The Moon Under Water”. 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Mot nya äventyr

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons ”Falsk matematik”. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys ”Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en ”bokrea”. Du vet ”bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast ”come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln ”Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig ”Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Fear and Loathing on Melodifestivalen 2011

Det går inte alltid att kontrollera vad man läser. Ibland läser man om saker som man verkligen inte vill veta något om bara för att det inte går att sluta. Det var så jag kom att börja läsa Dagens Nyheters blogg om Melodifestivalen.

Hanna Fahl, som skriver bloggen, har jag rätt avlägsna minnen av som någon som kretsade kring den Blekingska Nationen i Lund i slutet på 1990-talet. Om man kretsade kring den Blekingska Nationen i slutet av 1990-talet så ökar risken att jag kommer att läsa det man skriver. Så jag läste ett inlägg hon skrivit om att sitta i Melodifestivalens urvalsjury. Sedan dess sitter jag och läser om artister jag aldrig hört talas om och musik jag inte kommer att lyssna på. Det känns, när jag tänker på det, lite som att läsa tidningen POP 1993 eller 1994.

En anledning till att man fastnar är förstås att Fahl skriver väldigt underhållande. En anledning till varför just jag gillar bloggen är att beskrivningen av den turnerande schlagercirkusen påminner rätt mycket om en rapport från en valkampanj. Den där typen rapporterande från stora valkampanjer som beskriver vad som händer bakom scenen när kandidaterna och deras staber inte riktigt har kontroll. ”Obamas pressekreterare såg pressad ut på väg ut till bussen, har de första mätningarna från New Hampshire kommit in?”. Den typen av rapportering.

Ingen människa har gjort den sortens läsning mer läsvärd än Hunter S Thompson. Hans klassiska bok ”Fear and loathing on the campaign trail ’72” har kallats ”The most accurate and the least factual account of the campaign” av demokraternas presidentkandidat George McGovern. Thompson skriver utifrån vad Werner Herzog kallar ”extatisk sanning”, alltså en sanning som fångar det centrala budskapet i vad som händer och förstärker det genom mindre justeringar i beskrivningen av det faktiska händelseförloppet.

1972 var Hunter S Thompson en av de två reportrar från Rolling Stone som följde valkampanjen. Den andra var den mycket yngre och ytterst korrekta Timothy Crouse, vars ”The Boys on the Bus” hyllats som den kanske bästa boken någonsin om mediauppbåd som följer en valkampanj. Crouse skriver ledigt och övertygande med stor detaljrikedom och inte ens de reportrar som framstår ofördelaktigt har förnekat något han beskriver.

Det mest slående med kontrasten mellan Thompson och Crouse är att det samlade intrycket av kampanjen blir ungefär samma utifrån de olika berättelserna.

32 år efter deras valkampanj ger sig Matt Taibbi ut på en liknande resa under 2004 års valkampanj. Problemet för honom och alla som läser hans bok ”Spanking the Donkey” är förresten att han inte ger sig ut på en liknande resa utan på exakt samma resa.

1972 var året Richard Nixon vann en jordskredsseger trots att Watergate-affären redan var avslöjad av Washington Post. 2004 var året då George W Bush utökade sin majoritet trots att han startat åtminstone ett krig för mycket. Hunter S Thomson skakade om den politiska rapporteringen genom att ta droger tillsammans med kampanjarbetare. Matt Taibbi tog LSD och gick på kampanjbussen klädd i en vikingadräkt. Där satt han tyst och ignorerad på ett rätt sorgligt sätt tills en annan reporter kom fram och frågade om det var han som försökte göra ”en ny Boys on the Bus”. En del saker fungerar bara en gång och aldrig mer.

Eftersom jag redan har glömt varför jag började skriva detta så låter jag det vara en uppmaning till Dagens Nyheters reporter i det närmaste vi kommer en valkampanj i år. LSD och vikingadräkter är gammalt. Skriv det på baksidan av körkortet och glöm det aldrig.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Kinky hatar Starbucks

Förra veckans tema här på Gödsvinet var ju karaktärsmord på karaktärslösa kaffebarer i ”italiensk” stil. Vi utförde både ett bakhåll på giftblandarna på Espresso House och vad som måste betraktas som ett frontalanfall på Waynes Coffee. Nu när omständigheterna äntligen tillåter att vi inleder denna veckas leverans av livsuppehållande sanningar är det dags att gå till källan för båda dessa försäljare av kaffe att ta med och alldeles för stora muffins. Det är dags att skriva om Starbucks.

För det är ju Starbucks som förenar Espresso House och Waynes Coffee och de existerar bara för att Starbucks inte är etablerat i Sverige. Det är från Starbucks som de har lånat de italienska namnen, den mörka träinredningen och känslan av att folk tittar på dig när du försöker beställa. Har Espresso House och Waynes Coffee något som inte Starbucks har? Ja, de har Sverige.

Starbucks har för sin del lagt under sig en betydande del av USA. Visa mig en amerikansk gata och jag skall visa dig ett Starbucks. De finns i stora städer, de finns i små och det finns några som jag hittat på: I den lilla amerikanska stad som jag varit längst i fanns det bara två men då räknar jag inte de som låg inuti bokhandlar, skivaffärer, apotek, bibliotek, stormarknader, rastplatser, socialkontor och självmordskliniker. Någonstans i USA finns det med stor sannolikhet ett Starbucks med ett litet Starbucks inuti sig. Kanske finns det Starbucks som likt ryska dockor är långa kedjor med starbucksar inuti varandra, den ena lite mindre än den förra.

Starbucks har naturligtvis varit en del i tvångssteriliseringen av de en gång så virila amerikanska motorvägarna. Folk som inte åkt längs dem föreställer sig att de kantas av en lång rad småstäder av Twin Peaks-snitt där man kan äta hembakad paj, dricka nattsvart kaffe och förlusta sig med människor som någon gång tagit en bild på något de trott varit en ängel. Dessa platser finns inte längre, åtminstone inte längs Interstate-vägarna. Istället erbjuder dessa små klungor av kedjerestauranger med ungefär två mils avstånd. De flesta är hamburgerkedjor och talande nog är Starbucks den enda renodlade kaffeförsäljaren som trängt sig ända ut där motorvägarna korsar den en gång vilda västern. Jag väljer, som du förstår, att inte alls betrakta det som Dunkin Donuts säljer som kaffe.

Den amerikanska restaurangvärlden är långt mer förkedjad än vad den svenska är och ingen avskyr kedjor som Starbucks mer än Kinky Friedman. Du känner säkert Kinky Friedman bäst som ett namn du aldrig hört förut. Kanske är du inte ens säker på om det är ett namn eller ett nedsättande omdöme. Kinky Friedman är en countrymusiker, författare, guvernörskandidat, cigarrförsäljare och djurrättsaktivist som de senaste 63 åren huvudsakligen varit bosatt på ett par platser i Texas samt Greenwich Village i New York. Oavsett var han bor är dock hans själsliga hemvist den lilla gröna husvagn i Kerrville, Texas, där bodde med alla sina husdjur ett par år medan han slutade med kokain och började skriva böcker.

De flesta av de 20-talet böcker han skrivit är en slags deckare där vem som mördade någon är betydligt mindre viktigt än det faktum att det inte går att sluta skratta medan man läser. Samtliga mordgåtor utspelar sig i den verkliga Kinky Friedmans värld och den verklige Kinky Friedman är dektektiven medan hans vänner fått bli sidekicks, hjältar eller mördade. Efter ett stort antal böcker i samma miljö bestämde han sig 2003 för att skriva en helt fiktiv roman med helt fiktiva karaktärer. Den boken heter ”Kill two birds and get stoned”, en mycket typisk titel vars mening blir lustigare om man känner till det idiomatiska uttrycket ”Kill two birds with one stone” (”Slå två flugor i en smäll”).

I den boken lämnar författaren Kinky Friedman rollfiguren ”Kinky Friedman” för att istället skriva om en ”Walter Snow” som är en exakt kopia av Kinky Friedman men olik alla andra människor i världen. Bortsett från ett par tekniska skillnader, så som att ”Walter Snow” bor i en källarlägenhet medan ”Kinky Friedman” bor högt upp, är dessutom den yttre inramningen exakt densamma som i Friedmans övriga böcker.

Ämnet för denna roman är Walter Snows kamp mot ett lokalt Starbucks. I boken köps Walter Snows stampub upp av någon som slår igen den för att öppna upp ännu ett Starbucks istället. Detta blir startskottet för inte bara nämnda kamp mot Starbucks utan mot all likriktning av restauranger, barer, caféer och allt annat som en gång var lika eget som Kinky Friedman själv. I boken slår sig ”Walter Snow” ihop med två frisinnade, unga människor och tillsammans utsätter de Starbucks för allt från bedrägeri, skadeinsekter och en unik kombination av protester från både ortodoxa judar och svarta muslimer. Ingen som läser boken kan känna att de förtjänar mindre.

Friedman är inte antikapitalist men han är en förkämpe för det udda och det unika och som sådan blir varje restaurangkedja en naturlig fiende. Framför allt är Friedman en romantiker som tidvis hänger sig åt ren nostalgi. Redan under sin karriär som countrymusiker på 1970-talet skrev han sånger som ”Sold America” om tiden då ”coffee with a friend was still a dime”. Hans nostalgi, hans uttalade teknikfientlighet och hans eviga klagande på den ”wussification” som hans Texas genomgår är förstås inte alltid tilltalande egenskaper. När det ställer honom mot en klonarmé av själlösa kaffekapitalister är det dock inte svårt att välja sida.

Ur detta perspektivet har det inte så stor betydelse om vi har Espresso House, Waynes Coffee eller Starbucks. Kinky Friedman skulle mena att det som har betydelse är att de snart är det enda vi har.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.