Tagg-arkiv för: resor

Berlin från den tid som flytt

jugendherberge 2

För mindre än en vecka sedan fann jag mig gående nerför Kurfürstendamm i Berlin. Det kom trots allt inte som en överraskning eftersom jag klivit av tunnelbanan vid Wittenbergplatz med precis den avsikten. Det var dock så långt som mina avsikter räckte. 

Vänster på Joachimstaler straße, ner mot Bundesalle och allt djupare in i det gamla Västberlin. Någonstans i höjd med konsthögskolans fakultet för musik började jag känna igen mig. Detta var gator som jag en gång vandrat på med raskare steg och betraktat med mer nyfiken blick.

För drygt arton år sedan bodde jag på Bundesalle med en grupp blekingska gymnasielever som likt mig läste tyska men som i många fall till skillnad från mig gjorde det framgångsrikt. Mina bristfälliga kunskaper till trots var det en mycket lärorik resa.

Man kan utan vidare säga att min tilltro till den tyska ölen grundlades där och då, på Bundesalle i Berlin.     

shell

Vi bodde på ett Jugendherberge som valts av en tyskalärare vilket egentligen säger allt man behöver veta om dess smakfullhet. Vi var hur som helst en grupp tonåringar från Blekinge så vi visste ändå inget om smak. 

Idag finns vandrarhemmet inte kvar, jag antar att det stängdes ner mot hot om vite från det lokala skönhetsrådet. I huset finns nu bara lägenheter och baren du ser på bilden ovan. 

Tvärs över gatan låg en bensinstation och det var där den väntade i en stor, öppen kyl. Den tyska ölen, inom räckhåll för långt ifrån tjugoåriga svenska gymnasister.

Ett långt tag efter den resan handlade min bästa historia om hur jag framgångsrikt smugglade in enorma mängder öl från bensinstationen under näsan på vandrarhemspersonal och tyskalärare.

Det var en oskyldigare tid.

Förra fredagen var jag tillbaka vid den där bensinstationen. Jag stod en stund utanför och försökte komma ihåg något, sedan gick jag in och köpte en öl. Hur skulle jag ha kunnat låta bli?

Jag öppnade den med ett karateslag mot ett elskåp ute på gatan och smakade försiktigt.

I samma ögonblick som munnen av Becks lageröl mötte min gom skälvde jag, vaken för den extraordinära sak som skedde inom mig. En utsökt njutning hade invaderat mig, isolerat mig, utan att jag hade någon medvetenhet om dess orsak. Den hade omedelbart gjort livets svårigheter oviktiga för mig, dess katastrofer harmlösa och dess korthet imaginär, på samma sätt som kärlek gör, genom att fylla mig med dyrbar essens, eller rättare, denna essens var inte endast inom mig, den var jag.

Fast så var det egentligen inte. Prousts franska känslor har ingen plats en blåsig kväll på Bundesalle i Berlin. Swanns väg är inte min och en ljus öl från Bremen är i slutänden inte en Madeleinekaka.

glorias

Det är ett bryskt uppvaknande att inse att man står utanför en shellmack i en nedgången och förbisedd del av Berlin och halsar en öl. Vad hände med han som gömde flaskorna i en ryggsäck för sina lärare? 

Alldeles intill bensinstationen låg och ligger fortfarande en liten Kneipe där jag och en ung medbrottsling från hemstaden köpte en öl över disk som variation på flaskorna från Shell. 

Glorias Stübchen är just det och det är svårt att beskriva stället på något annat sätt. En mycket liten lokal med en bardisk, heltäckningsmattor och den sortens dekorationer som brukar bli kvar en en stor brun kartong efter auktioneringen av ett dödsbo från en villa i Smålandsstenar. 

Vi satt ovant vid bardisken med ett par stammisar, bakom den stod någon som skulle ha kunnat vara Gloria själv. I en hörna låg hennes hund och när denna behövde en promenad bad Gloria de två svenska 17-åringarna att hålla koll på baren under tiden. Det var ett allt för bra minne för förstöras med ett återbesök så jag vände tillbaka mot Kurfürstendamm.

die kleine philharmonieBara ett par kvarter i min riktning fann jag en ny sevärdhet från det förgångna. Die Kleine Philharmonie låg plötsligt precis framför mig. Otroligt att jag hade kunnat glömma bort det.  

Vi gick dit då för att det låg nära och för att det fanns plats. Framför allt gick vi dit för att vi inte visste bättre. Vi sökte en bar men fick så mycket mer än vad vi bett om. Det var först när vi satt där i en hörna med vars ett glas som vi insåg att det inte var vad vi menar med en bar på den blekingska landsbygden.

Die Kleine Philharmonie är egentligen ett rätt sympatiskt ställe i en återhållen berlinsk Cabaret-stil, huvudsakligen frekventerad av åldrade homosexuella av den mer intellektuellt bohemiska varianten vilket, det måste sägas, är en typ av bar man i princip inte alls finner i Karlskrona. Jag lärde mig så mycket den kvällen.  

Idag inser jag att det inte alls talar till Karlskronas fördel att sådana ställen inte finns där men då kom alla perspektiv jag hade just därifrån. Där och då lämnade vi för första och i mitt fall även sista gången en halv öl på bordet då vi raskt försvann ut genom dörren igen.  

Det var för skamligt för att återvända in i förra veckan. Därför bara fortsatte jag mot en annan del av Berlin och andra minnen från en tid som flytt. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (”En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att ”enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Inniskillin Riesling


IMG_7411

Med arbetsgivarens moderskepp tryggt landat i södra Kanada, och med ett antal resor dit, var det bara en tidsfråga innan jag skulle komma över ett vin därifrån. Kanada är, utan att överdriva, inte ett av de största vinländerna. De är dock kända för sitt isvin, något som jag inte vågat prova än. Det sägs vara väldigt sött.

Men i området runt Niagara finns det tydligen vinodlingar, och där ligger Inniskillin. Jag hade gärna dragit en anekdot om den genuina vingården som jag besökte på ett genuint sätt, men istället tvingas jag medge att det var det enda Kanadensiska vinet av intresse på Torontos flygplats.

Nåja, hur smakar det då? Jo, en svag doft av… ja av vad? Den är mest svag. Lite citron och lite fossila bränslen. Men mest svag. Smaken är tillbakadragen, aningen syrlig och ganska torr. Inget krispigt och inget som känns nästan som kolsyra som det kan göra ibland med riktigt friska viner. Den smakar lite citron, både surt och strävt. Vinet är gott men aningen karakärslöst. Smakar lite lemonad. Det är väldigt syrligt, men inte på samma nivå som Kung Fu Girl som jag är väldigt förtjust i.

Nja, två och en halv gula citroner av fem möjliga. Inget att springa benen av sig för, men inget att sky heller. Finns inte på systemet, men på Toronto Pearson terminal 3.

Den trötta salladen på bilden har inget med vinet att göra.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Gödsvinet Bayern

Det är redan ganska många år sedan jag slutade försöka styra var i världen jag bor. Det var så jag hamnade i Östersund. Det var förresten så jag hamnade på alla platser jag bott sedan jag för många år sedan vandrade ut ur min blekingska skogsdunge mot en spännande ny värld av höga hus, trafikerade gator och människor med ett normalt antal tår.

Det är därför bara med delvis förvåning som jag konstaterar att jag till våren flyttar till München för ett tag. Gödsvinet Vällingby kommer alltså att flagga om till Gödsvinet Bayern under 2013.

Min vistelse är bara avsedd att bli fyra månader och förmodligen återvänder jag till Vällingby någon gång mitt på sommaren.

Även om jag alltså helt saknar kontroll över vart jag flyttar så har jag ändå en rudimentär förståelse av hur just den här förflyttningen gick till. Jag tror det var något sådant här:

Jag tipsades om att ett universitet i München sökte ett ungt geni för en post som gästlärare. Ett ungt geni som inte blir rädd av ölhallar och fet mat. Det är så jag minns det. Jag sökte inte tjänsten. Jag skrev istället ett e-post till sekreteraren på den aktuella institutionen för att fråga om jag kunde söka eller om jag borde anse mig förhindrad av det faktum att ansökningstiden gick ut för ett par månader sedan. För att avgöra om jag alls var meriterad nog att ansöka så skickade jag även med ett CV.

Någon timme senare ringer dekanus för fakulteten mig och tackar för min ansökan. När jag försöker förklara att jag inte sökt något än avslöjar hon att hon fyllt i en ansökan åt mig, komplett med en lista av kurser som jag tydligen ”vill” undervisa på. Hon praktiserade uppenbarligen någon sorts human-resources-management-without-asking-any-questions-first.

Jag är ett av de första fallen av shanghaining i den akademiska världen på vad jag antar är ganska länge.

Dekanus gick sedan vidare till att kalla mig för sin ”lilla present” vilket fick mig att misstänka att jag inte läst arbetsbeskrivningen tillräckligt noga. En andra misstanke var att hon läst någon annans CV.

Det är saker som detta som gör att jag inte försöker ha någon kontroll längre. Det är ingen idé.

På vilket sätt kommer denna omlokalisering att påverka innehållet här på Gödsvinet? Förmodligen väldigt lite. Det är alltid en dålig affär att omförhandla perfektion.

Desstom har vi ju faktiskt redan en utländsk fillial i form av Gödsvinet syd under ledning av Zonk. Han sitter som bekant i norra Italien så till våren kommer Gödsvinet på ett naturligt sätt att kontrollera Alpvärlden från två väderstreck. När jag läser Zonks inlägg känner jag mig trygg i att jag valt sidan med den bästa ölen.

En mäktig tidsrymd skiljer oss ännu från mars månad och mycket kan och kommer att hända innan dess. Ändå verkar ödet peka mot en tid i Bayern. Mer precist än så kan man aldrig veta.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Śliwowica podbeskidzka

Warszawa i oktober. Dagarna är fortfarande ljumma men nattkölden letar sig allt längre in på morgonen för varje dag som går. Den friska höstvinden jagar öldrickarna bort från uteserveringarna och in i dragiga hallar och mörka källare. Säsongerna skiftar och med dem vad vi dricker. Årstiden som väntar oss kräver starkare drycker.

Śliwowica podbeskidzka är en starkare dryck. 50% alkohol. 100% plommonvodka.

Egentligen var jag på jakt efter en flaska slivovice. Jag vet att Polens huvudstad är en allt för nordlig jaktmark för den typen av plommonsprit som varit officiell sponsor av de senaste tre balkankrigen. Jag jagade med hoppet om att finna några flaskor från trakterna kring gränsen mot tjeckien eller – mer realistiskt – något exemplar från söder om samma gräns.

Śliwowica podbeskidzka tillverkas inte enligt samma metod som slivovice och inte bara på grund av att det inte finns någon särskild metod för att göra slivovice. Den polska drycken är vodka som smaksats av plommon på samma sätt som polacker och litauer smaksätter sin vodka med till exempel honung. Slivovice är det som händer när en bosnisk tant jäser och destillerar plommon i redskapsboden.

Jag kan inte låta bli att se Śliwowica podbeskidzka och drycker som den som den naturliga bryggan mellan sydösteuropas fruktsprit och den nordiska akvaviten.

Śliwowica podbeskidzka har en mjuk och varsam plommonsmak men du behöver inte tvivla på potensen i drycken. Även om du inte känner spriten i smaken så kommer du att veta att den är där.

Om du tillhör dem som tror att du inte behöver sprit med smak av plommon så kommer du förmodligen aldrig att köpa en flaska Śliwowica podbeskidzka. Men om omständigheterna någon gång får dig att omvärdera vilka dina behov verkligen är och den betydelse som en polsk plommonvodka kan ha för dem så hoppas jag att du har en flaska med en så trevlig dryck som denna. Res aldrig till Warszawa i oktober utan en.

49,90 Zloty på Frédéric Chopin-flygplatsen, ännu inte i katalogen

4 PKiN av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 7 Kommentarer

Tavernello vino rosso

Det är lördag eftermiddag men du skulle nog säga kväll. Kanske skulle jag inte höra vad du sa. Jag somnade precis under det skoningslösa draget från en luftkonditionering så du får förlåta mig om min tidsuppfattning gått samma väg som finmotoriken gjorde redan på väg hem genom den febriga hettan.

Gödsvinet Vällingby är denna vecka omlokaliserat till Siena i Italien varifrån jag skriver dessa rader nu. Siena är en uråldrig stad i södra Toscana vars häpnadsväckande medeltida stadsbebyggelse är levande nog för en stad dubbel så stor. Vällingby är en funkisstad belägen 17 kilometer väster om Nordpolen och ungefär så levande som du gör den. Likheterna är förstås större än skillnaderna.

Du får dock förlåta mig om jag avbokar min biljett hem och bosätter mig under ett olivträd någonstans i närheten av Sienas södra utkant.

Gör jag det så misstänker jag att jag kommer att se mer av vinet på bilden. Det är inget fint vin men med tanke på vad man betalar luffare nu för tiden så kommer det nog vara vinet för mig. Kartongen på bilden kostade mig 1 euro och 40 cent när jag köpte den hos öl och vinhandlare som redan hälsar igenkännande på engelska när jag kommer in i butiken.

Kartongen med bordsvin från Tavernello innehåller en liter och den matematikkunnige inser därför att priset faller inom felmarginalen för gratis. Flaskan innehållande 1,5 liter vatten som jag köpte samtidigt kostade 1 Euro och 35 cent.

Hur det smakar? Jag insåg förstås att den frågan skulle komma. Den går knappast att undvika. Jag borde ha ett bättre svar. Ok, det är inget STORT vin. Smaken presenterar sig inte i en kavalkad av nyanser och perspektiv. Under det första lagret av sträv druvsmak döljer sig inte nya, tidigare outforskade lager av arom. Vad du ser är vad du får och jag är den första att erkänna att det inte är mycket.

[Recensionen avbryts]

Det är nu inte längre eftermiddag oavsett vem du frågar. Vinet som redan har beskrivits har nu befunnit sig i minibarskylen i en timme och 23 minuter. Jag försöker igen. Nej, det här är inget STORT vin. Det kan vara mindre än tidigare.

Det har sagts om vin här i Toscana – och jag tror det stämmer – att även de helt billiga vinen är mer än anständiga. Under den knappa vecka som jag har vandrat de trånga gatorna och gränderna i den här staden har jag träffat på både en och två enklare flaskor och jag var rikare för det. Vid ett flertal tillfällen har jag på restaurang beställt husets vin för blott en handfull Euro och de har alltid varit utmärkta.

Nu är förstås inte Tavernello ett vin från Toscana. En och annan druva i vinet kan förvisso komma från regionen men det vet varken jag eller någon annan eftersom tillverkaren Caviro samlar råvara från en stor del av Italien för att tillverka detta storsäljande vin.

Nu har vi kommit till den delen i recensionen då jag anger ett betyg. I relativa termer är detta ett lysande vin. Relativt till pris och de närmaste konkurrenterna i prisklassen är det utsökt. Det går enkelt att dricka. Ingen behöver bli skadad. I absoluta termer, om vi bedömer detta vin i relation till alla vin som någonsin gjorts, så blir betyget ett annat.

 

I princip gratis, finns inte i katalogen

2 druvjos av 5 möjliga

Denna recension skrevs lördagen den 14:e juli men publiceras först nu på grund av missförstånd rörande betalningen av hotellets trådlösa internetuppkoppling. 

Vy från skrivbordet

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Uppbrott och avfärd

God morgon

God morgon!

Bussen lämnar Vällingby klockan 03:31 i natt och jag kommer att vara på den. Det är bara den första i en mycket lång rad etapper innan jag når Siena i Italien imorgon kväll. På något sätt har jag åter lyckats göra en fullständigt enkel resa till ett Tintin-äventyr i 18 delar. Jag gör onaturligt många mellanlandningar och jag tror jag kommer att använda alla kända transportmedel utom V2-raket och en ubåt formad som en haj. 

Målet för min resa är en konferens för sådana som mig och det säger sig självt att sådana konferenser inte inträffar tillräckligt ofta för att jag skulle kunna undvika att delta. 

Som ett led i mina förberedelser inför Italien har jag förstås läst flera av Zonks recensioner av italiensk öl. Han bor ju sedan flera år i sitt hemliga laboratorium i de italienska alperna och jag börjar tro att han stannar där tills alla italienska öl är omskrivna. Hans gärning skall inte ha varit i onödan. 

För att kunna vara på den där bussen är jag tvungen att gå upp kring klockan 03:00. Jag vet dock med absolut säkerhet att jag kommer att vakna när väckarklockan ringer. När alarmet går har jag precis tre minuter på mig att desarmera larm nummer två. Larm nummer två är det yttersta larmet och du vill inte höra det. 

Larm nummer två består i att min stereo sätter igång en ljudinspelning av Klaus Kinskis Jesus Christus Erlöser på full volym från alla fyra högtalare. Vällingby kommer att omfamnas i ett krampartat grepp av teutonisk vrede när Kinskis skri ljuder ut över bygden från ett öppet fönster överst i ortens kanske högsta byggnad. Det får inte ske och det är därför jag vet att jag kommer att gå upp när det första larmet ljuder. 

Det börjar bli dags att packa och jag är rätt säker på att jag sitter och skriver detta enkom för att ytterligare fördröja det åtagandet. Jag avskyr verkligen att packa och gör det därför aldrig nykter. Det är lite roligare att packa packad men man vet aldrig vad man hittar i sin väska när man kommer fram. Kanske är det en del av nöjet. 

Nej, det börjar oundvikligen bli dags. Det står en sliten väska i en klädkammare och någon gång innan 03.31 kommer den att fyllas. Först måste jag bara hitta en flaska med något. 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Köttdisken i USA

Nyligen besökte jag nyöppnade Green matmarknad i Västra hamnen. Det är en nyöppnad mataffär med den föga originella men ändå välkomna ambitionen att ha bra, ekologiska och närodlade produkter. Naturligtvis till ett dyrare pris än i vanliga affärer.

Det som då skiljer Green från alla de små affärer som ploppar upp i hipsterkvarteren som svampar ur den obesprutade myllan är att detta är en riktig mataffär. Man ska kunna handla allt man behöver här. Det är alltså ett försök att nå upp till amerikanska kedjor, med Whole foods i spetsen, som erbjuder ett bra sortiment, bra kvalitet och ekologiska varor.

Betrakta fotot ovan. Det är taget i en liknande affär i USA. Det är bara köttdisken man ser, fiskdisken är bakom kameramannen och nästan lika lång. Samlingsnamnet för detta i Sverige, tillsammans med hela ostsortimentet, brukar vara ”delikatessdisken” och innehåller mestadels fabrikspressad salami från Holland, och bemannas av praoelever som inte kan skilja på en gorgonzola och en kolja. Köttdisken på fotot är fullpackad med kött styckat på plats, alla tänkbara delar av alla tänkbara djur, samt en rejäl uppsättning färska hemmastoppade korvar. Bratwursten var himmelsk. Tre-fyra slaktare verkade alltid finnas i beredskap för att svara på ens köttrelaterade spörsmål. Har ni någonsin sett ett sådant utbud i en svensk mataffär? Jag brukar handla på hemköp som av någon outgrundlig anledning betraktas som en kvalitetsaffär (det är i alla fall dyrt, alltid något), och där får man vara glad om det finns dagsgamla fläskkotletter från ett stackars misshandlat djur i Danmark.

Ölutbudet var naturligtvis mestadels amerikanskt, men urvalet matchade ändå de mest välsorterade av våra systembolag. Med skillnaden att i USA är ölen kyld, eftersom den är till för att drickas. Berätta inte det för någon på systembolaget, det skulle krossa hela deras världsbild.

I jämförelse med detta Mekka för en alkoholiserad karnivor var Green matmarknad mer som en utflykt till DDR. Hyllorna var inte så värst välfyllda. Men det syntes tydligt att ambitionen fanns där, och köttdisken som jag tjatar om verkade vara på väg att växa till sig. Det lilla utbudet som fanns där verkade hålla viss kvalitet.

Jag hoppas de växer till sig. Den här staden… ja hela det här landet är i desperat behov av en mathandel med kvalitet. Vi kan verkligen lära av USA, och i gengäld skulle vi kunna lära dem lite om ost, för det är ett av de få områden där vi fortfarande kan slå dem på fingrarna.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Vägs ände

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.