resor

Vägs ände

av Jonas

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar “99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med “cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Älgdreggel, vi möts igen

av Jonas

Under en två veckor lång bilresa genom USAs mindre befolkade delar för några år sedan bestod min diet huvudsakligen av tre saker: Bulleit bourbon, hamburgare och Moose drool brown ale.

Bulleit bourbon är en utmärkt dryck, och den finns på systemet. Hamburgare är inte så unikt. Men Moose drool har jag inte fått smaka sedan 2007, och mina minnen av den är således mest av nostalgisk art. Men nu, på besök på västkusten har jag återigen fått tag på ett par flaskor, och ska snart smaka på drycken som mina glada minnen höjt till skyarna som en dryck för gudar.

[slurk]

Doften är brun, maltig och lite bränd. Jag känner läder, kaffe och bistra män till häst. Smaken är mild, en typisk amerikansk brown ale med sina brända toner och markerad beska. Fyllig, men väldigt frisk. Kolsyrehalten är låg. Hinkabiliteten är hög, och eftersmaken lyser med sin frånvaro, utöver en svag bris av torrt cederträ som dröjer sig kvar.

Jodå, den håller. Om det är på grund av sin smak eller på grund av nostalgin låter jag vara osagt. Fyra tvivelaktigt objektiva poäng av fem möjliga.

 

Kött i USA

av Jonas

Så här ser en typisk bagel med ost och skinka ut i New York. De flesta gånger man beställer en macka med pastrami eller corned beef eller någon liknande köttprodukt av tvivelaktigt ursprung i USA så ser det ut så här. Jag har aldrig fattat varför.

Jag brukar oftast betrakta brödet som en transportmekanism för att få in ordentligt mycket pålägg i munnen, men detta är ju löjligt. Det kan väl omöjligt vara gott att trycka i sig motsvarande tre paket “tunna skivor”?

Nåja, det positiva är att man kan köpa en bagel med skinka och ett par med bara cream cheese, och sedan omfördela skinkstackarna innan man äter sin frukost. En stadig New York-bagel är nämligen en ypperlig början på en bra dag.

Peter Luger Steakhouse

av Jonas
Peter Luger ligger bakom kameramannen, utsikten åt det här hållet är mycket bättre.

Förra gången jag var i New York kunde jag se skylten hos Peter Luger från fönstret. Jag konstaterade snabbt att det här är något för mig, men besöket fick vänta. Nu, två år senare, hade jag äntligen framförhållning nog att boka bord innan avresa, och besöket är nu avklarat. Så här var det.

Vi äntrade Hr Lugers etablissemang vid kvart i fem. Det var nämligen så dags man fick nöja sig med att äta middag om man bokat bord så sent som en vecka i förväg. En mustaschprydd och purken man visade oss till vårt bord. Här satt alla tänkbara sorters sällskap, från affärsmän till barnfamiljer. Vi visste att restaurangen skulle vara dyr, men det fanns inget elegant över den.

På menyn fanns i stort sett bara en huvudrätt: porterhouse steak. När man valt att det var det man ville ha fick man välja storlek efter antal deltagare i sällskapet. En steak for two gick loss på saftiga 90 dollar, och då ingick ingenting, inte skatt, inte dricks, inte potatis och definitivt inga grönsaker. Som förrätt kunde man få räkcocktail eller canadian bacon, men visa som vi var hoppade vi över det och gick rakt på huvudnumret.

Kyparen fortsatte vara riktigt sur. Att inte veta hur det fungerade på den restaurangen var en ignorans han inte uppskattade, och det visade han med all önskvärd tydlighet. Han fnös, spillde och skällde på oss. Till slut kom köttet, och det var tramsigt mört. Man hade kunnat skära genom det med smörkniv. Vi åt mer kött än vi någonsin gjort innan, och vi fnös högaktningsfullt åt potatisen vi så onödigt beställt till. Det är så här kött smakar i himlen!

Men allt gott har ett slut, och i det här fallet var det magens storlek som satte gränsen. När vi lämnat en bit kött på tallriken fick vi en åthutning av kyparen. Jag sa att vi borde istället fått beröm som kommit så långt på den enorma t-bensteken. Då skällde han ännu mer på oss och sa att vi hade ju inte ens gnagt av det sista från benet, det hade han minsann sett folk göra. Men här började vi ändå ana ett svagt leende bakom den barska mustaschen, och kanske var det hela bar ett skådespel ändå.

I efterhand, så var den här måltiden inte värd pengarna. Det var kanske det godaste köttet jag ätit i hela mitt liv, och det var en upplevelse som jag inte ångrar, men värt pengarna är det svårt att hävda. I linje med sin snorkiga ton accepterade Peter Luger inte kreditkort, så plånböckerna var svävande lätta när vi vinglade därifrån, berusade på kött i ett kvällsljummet Brooklyn.

 

Togservice

av Johan

 

Danmark är som land vida överlägset Sverige. Det visste du redan. Vidden av den danska överlägsenheten är dock inte känd för alla. En liten bildexposé från en för mig okänd del av Internet påminde mig om att de i Danmark gör rätt med mycket av det som vi gör så väldigt fel i Sverige. Mejeri-Robin visste redan detta. Han är av ett åtminstone delvist danskt ursprung och det var han som fann detta fantastiska bildreportage. 

Vad är då så fantastiskt med bilder klippta ur DSB:s ombordtidning från 1981? Jag tycker att bilderna talar för sig. Eftersom pedagogik är mitt kall låter jag dig ändå få en särskild förklaring om du behöver den eller inte. 

Den stora bilden ovan är bara vacker. Vacker på ett ganska brunt sätt. Det är inte svårare än så. Notera att man på tågen i kunde få både en öl och snaps serverat utan knussel direkt på en bricka av en dam i brunt. Om man bläddrar vidare i tidningen får man se bilden nedan. Den presenterar två sätt att njuta av resan. Jag ser bara ett. Vad de menar är förstås att man kan välja mellan att handla i kiosken eller i serveringsvagnen. Oavsett vilket är sortimentet tillfredställande på sådant sätt att det endast undantagsvis saknar alkohol. 

Så fortsätter det tidningen igenom. Man kan köpa öl och snaps i kiosken, i serveringsvagnen, i stationens DSB restaurang, i DSB kvikbar, i DSB minibar och förmodligen på en hel rad andra ställen som de låter en finna genom personlig nyfikenhet. Tidningen erbjuder möjligheten att hålla konferens på tåget och erbjudandet illustreras av en bild på glada män kring en groggbuffé. Allt är mycket vackert och brunt. 

Som jämförelse är Sverige idag och än mer 1981 en slags frireligiös sekt av nordkoreanskt snitt där en skandinavisk typ av leviatha gömmer flaskor för vuxna människor. Bara några kilometer bort över havet ruvar och ruvade friheten. Medan vi i Sverige tittar på klockan för att se om den slagit midsommar innan vi vågar röra en butelj så är några munnar öl en hjälpare i vardagen på andra sidan sundet. En dag ska jag ta mig dit. Danmark 1981

Mot nya äventyr

av Johan

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons “Falsk matematik“. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys “Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en “bokrea”. Du vet “bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast “come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln “Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig “Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Den sista turen

av Johan
Scen från en parkbänk

Jag minns Helsingör som en av de festligaste platserna på jorden. För mig var det som barn en plats dit man åkte för att sedan återvända hem i en bil full av danska produkter. Varför det var så upphetsande att handla i Helsingör när man var sådär 9-10 år gammal är egentligen ett mysterium. De åtråvärda varorna där var ju mest illaluktande ost som jag ännu inte lärt mig gilla och sprit som jag var för ung för att dricka. Till och med i Danmark. 

Det måste ha varit något annat med resan som lockade. Förmodligen var det att Helsingör trots alla sina likheter med Sverige ändå utsöndrade någon sorts exotisk lockelse för någon från den andefattiga blekingska landsbygden. Till och med de många spritbutikerna med priser på både svenska och danska var djupt fascinerande. Jag minns ännu förtjusningen över att vandra nerför långa rader med flaskor av en till synes ändlös variation. För mitt inre föreställde jag mig alla flaskorna jag skulle pröva en dag. Jag tror inte att det kan ha haft någon skadlig inverkan på mig.

Tidigare i veckan återvände jag för första gången på många år till Helsingör. Jag var i Helsingborg på jobb med en eftermiddag ledig. Kalle anslöt nere från Lund och vi satte oss ganska omgående på färjan. Den var nästan ny och luktade starkt av lösningsmedel.

Det hade varit en hemsk morgon och en lång förmiddag. Klockan var bara tolv men det var redan sent för en öl. Jag berättade lite om hur jag sprungit mellan olika vårdinstitutioner för att samla in enkäter som människor med missbruksproblem fyllt i. Det är inte alltid muntra platser och de ligger för långt ifrån varandra ifall man som mig går till fots men jag har aldrig träffat en otrevlig människa på en sådan institution. Kalle hade förstås sina egna problem. Sist jag sett honom var kvällen innan på en pub i Lund. Han hade då fått kraftig vittring på de mer obskyra ölflaskorna i det välfyllda sortimentet och hans livsbesparingar fick lida för det. Jag tror att vi båda behövde den där ölen. När vi steg av båten på den danska sidan började det snöa.

Det stod klart redan från början att lite av färgen flagnat från Helsingborg. Exotismen hade runnit av och jag kunde inte säga om det var jag eller staden som blivit äldre även om det utan tvivel var vi båda. Spritbutikerna låg fortfarande kvar där de legat en gång men priserna på svenska var nu högre än de danska istället för tvärtom. Butikerna i sig verkade mindre på något sätt. Vi köpte ett par öl i en av dem och gick ut på stan igen. 

En stund senare satt vi på en parkbänk i snön och såg på tåg som gick fram och tillbaka. Jag sög på en öl och tänkte att “detta var inte riktigt den sortens missbruksstudie som jag är här för”. Efter en ny shoppingrunda var vi tillbaka på båten.

Det var nu vi tänkte tura. Att tura är en sedan århundranden hävdvunnen tradition som går ut på att man sitter på en båt som går fram och tillbaka över  Öresund medan man äter och dricker som om man vore utomlands, vilket man ju är ungefär varannan halvtimme.

De moderna färjorna är mycket rationella och funktionella. De har en mycket lättillgänglig servering med ett litet men högeffektivt sortimente. De har två sorters öl, två sorters sprit och korv som enda förtäring. Färjan som vi valt att tura på hade ingen restaurang.

Vi lät det inte bekomma oss. Helsingör skulle få vara Helsingör som vi mindes det och inte som det såg ut för oss idag och förresten hade vi båda haft en väldigt påfrestande dag. Vi köpte några öl och satte oss i aktern.

Redan på dagens andra resa mot Danmark började det lätta. Det snöade fortfarande men något sprack upp och något sorts ljus sken på oss där vi satt omgivna av en hastigt växande mängd tomglas. Vi testade några gammeldansk, en av de två spritsorterna, och allt var bra för en stund.

Vi åkte säkert fram och tillbaka på det sättet tre eller fyra gånger. Vi var ganska, för att inte säga helt, ensamma i vår iver att tömma båtens lager på Tuborg. Någon fyllgubbe satt en bit bort men han hade medhavd öl av okänt märke. Vi försökte inte kommunicera med någon och framför allt försökte ingen kommunicera med oss.

Plötsligt står en man i en uniform från Scandlines framför oss. Han undrar var vi ska stiga av. Vi sa att vi hade en preferens för den svenska sidan, om än svag. Han var inte road. Han sa att man måste gå av båten när den nått kajen redan första gången. Det finns en del riktigt historielösa människor ibland oss.

Han lät oss sitta kvar en tur till men det var inte detsamma. Något hade gått förlorat. Vi fortsatte att dricka, tänkte att en Tuborg fortfarande är en Tuborg. Det var då jag läste på etiketten att dagens Tuborg i fula engångsflaskor är licensbryggd i Litauen. Det snöade när vi steg av på den svenska sidan.

Knutpunkten i Helsingborg  är en själslös betongarena för alkoholism, tristess och misär även på en bra dag men den var något alldeles speciellt denna måndag i februari. Helsingborgs förenade station och färjeterminal stod där som en symbol för allt som vi förlorat. Äventyret dog långsamt här men det är dött nu. Jag tog en buss genom dimman till flygplatsen. På det sista planet hem till Stockholm somnade jag och när jag kom fram kunde jag inte minnas något alls. 

Grisar flyger igen

av Jonas

När jag skriver detta är allt soligt och varmt. Jag dricker en kopp blaskigt kaffe som troligen bryggdes i en dansk avkrok någon gång under den gångna veckan. Jag blickar ut över en fantastisk utsikt och ett ännu bättre väder.

Att ta morgonflyget är en fantastisk känsla. Visserligen är det en fasansfull plåga att gå upp innan det ens blivit morgon, äta en unken frukost på Kastrup för en ohemul summa pengar och trängas med semestrande skidfamiljer vid bagagesläppet. Särskilt detta flyget, försenat och skulle egentligen avgått igår, har varit något av en pärs att ta sig till. Men när man väl lyft så förbyts känslan till ett vackert lugn.

Oavsett årstid, och vart man än ska är det vackert väder ovan molnen. “Det sägs att ovan molnen, är himlen alltid blå” sjöng en gång en av Sveriges mest överskattade artister, och det är sant.  Han tillade också melankoliskt “men det kan vara svårt att tro när man inte ser den”, men nu ser jag ju den. Ombord kan man inte göra så mycket, utan man tvingas hålla sig lugn, läsa och filosofera. Så länge det är en kort resa är det alldeles lagom tid för att hinna slappna av, utan att hinna få långtråkigt. På väg bort har man alltid något roligt att se fram emot. När man kommer fram är man någon annanstans och någon annanstans är nästan alltid kul.

Någon annanstans är i det här fallet Amsterdam. Tack vare uselt väder och allt det innebär för flygförmågan förkortades min helg i Nederländerna till oigenkännlighet, men det kommer att bli roligt ändå. Jag är dessutom lyckligt ovetandes om det kaos som väntar mig när jag kommer fram, i form av ett land som helt kapitulerat inför de tre centimeter snö som lagt sig.

Efter helgen följer några dagars arbete i låglandet, och det kommer också bli bra. Sedan flyger jag hem, med ett nytt morgonflyg och nytt risigt kaffe.

Öppet brev till Jills matprat

av Johan

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen “Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten “Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget “Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: “sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: “Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i “Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden “Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var “minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor