Vällingby

Guldsvinet

av Johan

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Hem från jul

av Johan

Jag är nyss hemkommen från julfirande i en del av landet där årets julklapp de senaste 60 åren har varit en egen skrotbil att skjuta prick på i trädgården. Någon sådan blev det inte för mig, bagagebegränsningen hos blekingeflyg tillåter det inte och förresten ser Solursparken illa nog ut som det är.

Den finaste julklappen jag fick i år var ett V75-system som min mormor gav mig en andel i och det säger jag inte bara för att det föll ut med sju rätt på annandagen. Det krävs ett speciellt sinnelag för att som henne satsa en extremt begränsad julklappsbudget på ett kort och kamma hem högsta vinsten åt alla kring julbordet. Ett sinnelag som inte blir mindre speciellt för att man är 83 år och egentligen borde fokusera på nästa cellgiftsbehandling.

Det blev förstås inga stora pengar att dela på men det är mindre viktigt i sammanhanget. Vad som är viktigt är att julen nu är över och att jag åter sitter bakom skrivbordet i mitt örnnäste i Vällingby. Med en travvinst.

Ett problem med att komma hem är förstås att det jag som lämnade samma hem för några dagar sedan tydligen praktiserade någon version av den brända jordens taktik. Det finns inget kvar inom dessa väggar att uppehålla liv som vi kommit att känna det.

I kylskåpet vilar endast de härskna resterna från en fest på mycket potent mögelost från Winjas på Kungsholmen. När jag öppnade dörren slog en illaluktande vind emot mig. Luften kom för ett ögonblick att innehålla lika mycket mögelsporer som på en genomsnittlig högstadieskola.

I skafferiet vilade en del bröd i ungefär samma skick som osten men med fler kolhydrater. Jag hittade även tre paket bönor, en nästan tom vinbox och en flaska Famous Grouse. Detta kan vara början på en intressant tisdagskväll.

Om SVT-produktionen “Här har du ditt kylskåp” spelats in här så hade förmodligen den outhärdlige kocken hoppat från min balkong på den 13:e våningen och tv-tablån hade varit lite bättre på grund av det. Nu blev det inte så.

Nu intar jag istället en middag bestående av surt vin och ett industriellt framställt vitlöksbröd från frysen. Och jag är inte en 21-årig student på en lite för dyr restaurang.

Det viktigaste med hemkomsten är dock att arbetet med att sammanfatta Gödsvinets andra kalenderår kan inledas. Vi gick mot en tveksam avslutning på 2011 på grund av blygsamt postande i december månad men Nils avhjälpte en del av det problemet med vad som måste beskrivas som en inspirerad vansinnesspurt dagarna före jul. Nu ska vi nog kunna knyta ihop det här med excellens.

Medan jag skriver detta känner jag hur den näringsrika godheten hos tusen olika sorters transfett uppfyller mig och hur tanninerna tindrar i mitt mellangärde. Middagen har kommit till ända och det är dags att återgå till jobbet.

Strange fruit

av Johan

Jag är ingen medveten konsument. Jag är stundtals en medvetslös konsument. När jag motvilligt vaggar ner till Coop Extra i Vällingby för att handla så gör jag det helt och hållet utifrån mycket primitiva instinkter. Jag kan känna igen enklare färger och former men på det stora hela är innehållet i min kundkorg helt slumpmässigt. Jag vet aldrig vad jag ska ha och jag vet aldrig vad jag får. 

Idag fick jag med mig frukten du ser på bilden och jag vet inte vad det är för något. Det ser ut som en gigantisk citrusfrukt. Jag placerade en normalstor Willie Nelson skiva bredvid för att ge en referens som alla känner igen. 

Den unga kvinnan i kassan visste inte heller vad det var för något. Hon såg kort på mig som om jag kläckt den själv. Det enda jag kunde upplysa om var att den kom från någonstans i östasien och att den låg i en så fin pyramid att jag var tvungen att köpa en. Det var inte nog. Jag höll upp kassan med samma självklarhet som någon dubbelt så gammal som mig själv och det samlades med tiden en imponerande folksamling bakom mig medan artbestämningen fortskred. Lyckligtvis är det väldigt få som har några tider att passa mitt på dagen i Vällingby. 

Vad är detta? Ett resultat av klimatförändringarna? En citron från Fukushima? Jag tänkte skära den mitt itu men jag är rädd för att det hoppar ut en liten rosa dinosaurie som blåser såpbubblor. Kanske tillkallar den med sitt skrik en vuxen skräcködla som lägger hela västerort i ruiner? Jag kan inte ta det på mitt ansvar.

Jag knackar på den likt en tant på Möllevångstorget. Från fruktens innanmäte hör jag bara ett dovt ekande muller. Den behöver nog mogna ett litet tag. Det är den nog inte ensam om.   

Konsumtionsspår

av Johan

Det kontantlösa samhället är här. Ingen går längre omkring med pengar i fickorna. Nu går vi omkring med tusen kassakvitton och en molande känsla av att livet borde vara mer än sakerna vi köper. Jag tänkte säga något om kvittona.

Det bleka kollaget av papper på bilden är några av de kvitton och andra lappar som jag fann alldeles nyss då jag vitjade mina jackfickor och min plånbok. De är resultatet av bara några dagar i ett helt liv av tanklös konsumtion. Det är ingen rolig läsning. Den hårda sanningen och bisfenol i en bitter blandning.

Ett praktexemplar i samlingen är kvittot från Lidl i Vällingby. På kvittot från Lidl kan man läsa om saker man köper på Lidl. Det berättar om fyra olika sorters processat kött, nötter och två grapefrukter. Det som är bra med att handla på Lidl är att man alltid vet vad man får och att det inte är vad man behöver.

Lidlkvittot tillhör ändå undantagen. Betydligt vanligare är alla lunchkvitton från ställen som Fang Yuan Shi Wu, Thai House Wok eller Ica Matmäster på Folkungagatan. En favorit bland dem är det från Dandikos café vid Gullmarsplan och det beror inte bara på att det är skrivet med blygsamma siffror. Dandikos är det där lilla stället längst ner i den nordöstra hörnan av Gullmarsplans tunnelbanestation. Kvittot på bilden skrevs förmodligen vid ett av de tillfällen då jag skyndat mellan två arbetsplatser utan tid för lunch på någon av dem.

Under sådana stunder är Dandikos direkt livsuppehållande. Ingen som befinner sig på Gullmarsplan gör det av fri vilja. Gullmarsplan är en plats man tar sig igenom för att man måste och i likhet med mig måste många det för att göra sina jobb. Gullmarsplan är definitivt ingen plats man går till för att köpa sin lunch men om ens lunch utgör en resa från det centrala till det perifera Stockholm så kan Gullmarsplan ändå vara ens bästa chans. Det är därför en ständig källa till glädje att Dandikos är så bra. Även om man äter stående bland betongen, smutsen och tio tusen främmande människor med bara minuter kvar tills bussen går söderut så gör man det gärna. Kaféet har en lång rad olika smörgåsar och sallader som reser sig långt över allt de kan tänkas sälja hos de lundensiska kaffekapitalisterna på Espresso House , en liten bit bort i samma terminal.

Den lilla klicken av färg mitt i bilden är förstås ett flygblad från Jehovas Vittne. Det har legat i min ficka ett tag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag fick lappen av en tant i Råcksta, under en fotvandring till systembolaget vid Brommaplan. Jag började genast läsa i det och medan jag gjorde det trampade jag i en hundskit. För ett kort ögonblick kändes det som om det fanns något sorts sammanhang trots allt.

Eftersom det är 2011 plockade jag först upp telefonen och skrev om händelsen på Facebook redan innan jag började torka av min högersko mot gräset och leran. Allt lidande är snart slut? Fan tro det.

När jag skriver detta har jag precis matat en redan bågnande sophink med allt du ser på bilden. För ett ögonblick är jag fri från kvitton på allt jag betalat för. Snart är alla mina fickor fyllda med nya. Nya påminnelser om saker man köper för att kunna arbeta för att kunna köpa fler saker. Pengarna rullar, maten äts upp och snart står man på Gullmarsplan igen trots att man skulle vilja vara någon annanstans. Allt som är evigt är de små lapparna som berättar om priset man har betalat. 

Månen över västerort

av Johan

Det hänger en illavarslande måne över västerort ikväll och jag är här för att se den. Jag anlände med det sista tåget från den blekingska skogsbygden tidigare idag. På något sätt tog vi oss genom vildmarken och förbi de som lever i den. När jag klev av vid spår 18 på Stockholms centralstation noterade jag hur ett stort antal primitiva pilar och spjut fortfarande satt fastkilade i tågets plåthölje. Som taggarna på en igelkott.  

Nej, det gjorde det förstås inte. Jag är bara inte redo att skriva något om verkligheten än. En förlängd helg i det gamla landet har knuffat flera måsten och en hel massa borden bortom räckvidden för min ambition. Det är inte lätt att få något gjort på resande fot och om man reser med SJ är arbetet man missar aldrig ens största problem.  

Tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby finner jag att läget är hopplöst. Så långt allting väl. Det är värre att frekvensen på inläggen här på gödsvinet närmar sig tidigare inte kända bottennoteringar. Om inte Zonk hade lett en trevande allmänhet vidare genom den italienska ölmarknaden så hade en förlamande tystnad sänkt sig över internets viktigaste källa till sanning och skönhet under november månad.

Under tiden sitter jag här under månen i västerort och funderar på hur många av mina inlägg som handlar om att jag inte har skrivit några inlägg. Det borde utan vidare kunna bli en egen tagg i listan av taggar i vänstermarginalen. Hur som helst, jag menar att det här räknas. 

Någon annans Vällingby

av Johan

Jag har precis läst Måns Wadensjös bok ABC-staden. Mina förhoppningar var att den skulle innehålla allt man behöver veta om att överleva Stockholms västra förorter. Istället tror jag boken handlar om att allt hopp redan är ute. 

Vällingby byggdes inte över en natt men det tog å andra sidan inte hela dagen heller. Den gröna kullen i närheten av Hässelby slott gjordes på mycket kort tid om till ett helt nytt samhälle som var precis så genomtänkt och planerat som människor på 1950-talet tyckte att hela Sverige skulle vara. Wadensjö nämner en kort period då Vällingby var helt färdigbyggt och inrett in minsta detalj utan att några människor släppts in än. När man läser hans bok så framstår denna period som några gyllene ögonblick då allt var precis som det var tänkt. Sedan kom människorna till den socialdemokratiska edens lustgård. Efter rätt många år flyttade även Wadensjö in och sedan också jag. 

Hans beskrivningar av den nya staden för Arbete, Bostad och Centrum är subtilt gastkramande. Vällingby framstår som ett asocialt experiment som gått fruktansvärt rätt. Jag vet inte om man ska fyllas av skräck inför hans fokusförskjutna skildringar av hans egna arbete, bostad och centrum men det är så jag reagerar. Ibland får jag för mig att han verkligen ser något vackert från utkiken i Grimsta och då är det förmodligen Måns Wadensjö man bör vara rädd för istället.   

Det är alltså ingen överlevnadsguide men boken ger en historia och ett sammanhang till en plats som skapats för att inte behöva det. På sådant sätt så är dess vardagliga berättelser en liten del i en själ åt det Frankensteins monster till stad där jag skriver detta.  

ABC-staden är Wadensjös andra bok under en 22-årig levnad. När man kommit över den irrationella lusten att skjuta någon som åstadkommit något sådant så måste man erkänna att boken är en väldig bedrift. 

Dugges Gustafs Finger (1313)

av Johan

Dugges Ale och Porterbryggeri har lett Gödsvinet till både besvikelser och långvarig lycka. Deras Lager no 1 har tagit plats som någon sorts husöl här på vårt Vällingbykontor medan den märkliga Kals stout testats en gång men aldrig mer. Samma motsatsföhållanden gäller Dugges säsongsöl, deras Spring beer är en förträfflig bekantskap medan jag inte kan förmå mig att ringa tillbaka till deras julöl Rudolf ren ale. Det är mot den här bakgrunden som man mottar nyheten om en ny öl med Dugges med en viss försiktighet. Det finns dock ingen anledning att frukta Gustafs finger. Detta är en av de goda. 

Dugges Gustafs finger är en mycket frisk bitter som kommer att rå om ditt gomsegel med järnhand. De amerikanska humletonerna tar kontrollen direkt och det finns inga alternativ till en fullständig kapitulation inför den efterföljande beskan. Smaken är flerbottnad och som så ofta med Dugges öl berikad med toner av citrus. Gustafs finger smakar som en välhumlad ale och vad som gör denna dryck till en bitter är för mig okänt men det är också ett stycke information jag kan leva utan. 

18,90 kronor på systembolaget, nummer 1313 i katalogen

4 fingrar av 5

Natt på jorden med godmorgon apelsin

av Johan

Klockan närmar sig midnatt och jag dricker ett glas apelsinjuice. Ren apelsinjuice. Senast jag drack ett glas juice utan vodka var någon gång i 8-årsåldern och jag börjar förstå varför jag dröjt. Det här leder ingenstans.

Min tanke var att apelsinjuicens “c-vitaminer” skulle göra något åt den förkylning som satt sig i halsen och gjort mina föreläsningar till intressanta men i längden svåruthärdlig ljudexperiment. Jag har väldigt naturliga tonartshöjningar men det är svårt att förutse dem och ärligt talat tror jag de skrämmer studenterna. 

Naturligtvis var det en långsökt möjlighet att något bestående av 100 procent naturliga råvaror skulle kunna ha någon positiv effekt på något men ärligt talat är jag beredd att testa vad som helst. Bäst av allt hade det förstås varit att få tag på en flaska med sådan där stark, amerikansk förkylningsmedicin som botar precis allt på en gång. Bourbon.

Nu har jag varken bourbon, vodka eller medicin i traditionell mening så i likhet med naturfolk som innuiter, massajer och jämtar får jag i brist på modern sjukvård förlita mig på alternativa metoder. Naturligtvis är jag inte så desperat att jag är lockad att testa schamaner, medicinmän eller Jämtlands läns landsting men under rådande omständigheter är jag villig att överväga huskurer som screwdrivers utan vodka. 

Den översta träffen på google med söktermen “huskur” återger hur man botar allt från “afdåning” till “örsprång”. Enligt uppgift är samtliga kurer samlade från läkare kring tiden för det näst senaste sekelskiftet. Även känd som tiden före Lex Maria. Så här lyder beskrivningen av hur man botar eller skyddar sig mot förkylningar:

Ett utomordentligt godt skyddsmedel mot förkylningar och den stora mängden däraf härflytande åkommor och opassligheter är att man i tid börjar och oaflåtligt (dock icke till öfverdrift) fortsätter med att härda huden genom bad (se detta ord) och kalla afrifningar samt vistelse och motion i fria luften.

Ett par saker slår mig när jag läser dessa rekommendationer. En del saker är uppenbart fantastiska, som att häftig nedkylning förebygger förkylningar. Än mer talande är att “bad” var ett uppslagsord. “Hygien” var överhuvudtaget inget ord vid denna tid. En annan observation är att jag ådrog mig min hosta under en djupt ovärdig motionsrunda runt Grimsta naturreservat i lördags morse.

Förmodligen är diagnosen “förkylning” för vid för det tidiga 1900-talets läkarprofession. Låt oss därför gå vidare till det mer konkreta uppslagsordet “hosta”:

Bröstkakor med opium (opiumkakor), som likaledes fås utan recept, verka lindrande vid retsam hosta. Af dem må vuxen person icke taga flera än högst 6 om dagen, barn mindre allt efter åldern

Detta är något jag är beredd att tro på men eftersom apoteket i Vällingby är stängt så för det oss tillbaka till ruta ett igen. Det är mörkt ute och mörkret sänker sig också över mitt tillfrisknande. Juicen är tillbaka i kylskåpet tills jag har något att spä ut dess vassa syra med. Jag borde förstås inte ha tagit ut den till att börja med.    

Rüdesheimer Berg Rottland (95635)

av Johan

Kloster Eberbach är tillbaka i systembolagets tillfälliga sortimente med ännu en fin riesling. Den vackert formade flaskan är lika blå som vanligt, omljuden är på plats och den tyska örnen på etiketten är större och djärvare än någonsin. Kloster Eberbachs Rüdesheimer Berg Rottland är en fascinerande spätlese från förra årtusendet och naturligtvis har Gödsvinet testat den. 

Det är inte första gången jag kolkat i mig en flaska från Eltville för vetenskapen och folkbildningens skull. I våras gav jag ett högt betyg och en lång rad nazistanklagelser till den fina Steinberger riesling trocken och det är bara en av många, många, många nedslag i Rheingau under det senaste året. Allt för få av dem har gått att rekonstruera i text men hundra krossade vinglas och ett mer än naturligt slitage på hem och inredning här i Vällingby säger allt jag behöver veta. 

Flaskan på bilden håller ett vin från 1999 och det har inte varit overksamt sedan dess. Smaken är mycket rik och sammansatt utan att vara komplex. Rüdesheimer Berg Rottland smakar helt enkelt mer av allt. När man häller upp ett glas sprider sig en dov doft av bränt gummi, stall och frukt men trots det är detta ett av de tyska vin som faktiskt smakar ännu mer än det luktar. 

Detta halvtorra vin har en saftig smak av soljäst fallfrukt, syrliga äpplen som blivit bruna och söta av förruttnelse, några skedar aprikosmarmelad och en handfull av frisk citrus, alltsamman i en mustig kompott. Upplevelsen av vinet är intensivt men samtidigt måste man fråga sig om man verkligen öppnade flaskan för att få en “mustig kompott” av något. Kanske är denna komposition av syra och socker lite för unik för dagligt bruk? Nio av tio tandläkare skulle nog hålla med om det men Gödsvinet säger kör hårt.  

139 kronor på systembolaget, nummer 95635 i katalogen

3,5 Hessen av 5 möjliga