Mikkeller peter, pale and mary (1206)

mikkelerI egenskap av Gödsvinets just nu glutentolerantaste redaktion har jag för denna ljumma försommardags första recension valt en öl för de mindre lyckligt lottade. Mikkeller Peter, Pale and Mary är inte bara ett upphovsrättsligt övergrepp på en populär folkmusiktrio, det är också en öl som kallas glutenfri av dess danska skapare.

Ingen öl är i själ och hjärta helt glutenfri och vad bryggarna på Mikkeller menar är egentligen att ölen har mindre än 20 ppm gluten och resten av världen har helt enkelt kommit överens om att det verkligen är rätt jävla lite.

I enlighet med Gödsvinets hårt hållna principer om uppriktighet och transparens är jag tvungen att medge en nästan total okunskap kring vad gluten har för betydelse för öl. Jag kan dock konstatera att ölen med mest gluten är just den sortens münchisk veteöl som jag kan ses vällustigt hälla i mig nästan dagligen, så jag fruktar för smaken hos en öl som tvärtom saknar gluten.

En annan öl med tillräckligt lite gluten för att få kallas glutenfri är den finska abnormiteten Saxon, en öl så fasansfull att jag helst inte vill prata om den. Mycket hellre diskuterar jag Duvel, den ljuvligt sprudlande champangeölen från Belgien. Duvel har kanske minst gluten av alla men den belgiska producenten har hittills inte ansett att det är information som angår den egna kundkretsen. Glutenfrihet tillför inget till varumärket.

Mikkeller Peter, Pale and Mary är också en belgisk öl bryggt av de Proef Brouwerij och som sådan saknar den förstås inte helt likheter med Duvel. Peter, Pale and Mary är dock en långt mer fruktig upplevelse och skulle jag börja lista frukter som den smakar som så skulle du varken ha tid all läsa alla eller förmåga att lita på mig. Passionsfrukt. Ok, det är en av frukterna.

Ölen är som så ofta när Mikkeller är inblandade en ytterst behaglig upplevelse. Vad än gluten gör så saknas inte insatsen i denna flaska. Jag skulle vilja gå så långt som att rekommendera denna öl även till de som vanligtvis äter och dricker gluten.

24.90 kronor hos din lokala hjälpmedelscentral, nummer 1206 i katalogen

Fyra funktionshinder av fem möjliga

Parkering för själen

svenska flaggans dagSom du vet har vi här på Gödsvinet med åren kommit att täcka en del rätt esoteriska ämnen, ämnen så som bruna kubkyrkor, begravningsplatser och Stockholms topp tre kolumbarium. Det är därför inte ämnat att förvåna när jag säger att vi har spenderat en helg med att detaljstudera några av huvudstadens vackraste parkeringshus.

Jag vet inte hur det började – det gör jag nästan aldrig – men jag tror det var rätt länge sedan. Staden när jag växte upp var Karlskrona och som stad sett var den inte mycket att tala om. För någon som inte hade något att jämföra med var det dock en plats präglad av yttersta urbanitet och allra mest urbana var parkeringshusen. Det var där man klev ur bilen och det var där staden började. Dunkelt belyst betong och doften av illa förbränd bensin var precis sådär farlig som man vill att en stad ska vara om det är någon mening med den alls.

Indiepopmusikern Martin Abrahamsson beskrev något liknande från sin uppväxt i Östersund. Det finns ett stycke av en gata som heter Thoméegränd i den staden som han uppfattade som särskilt urban. Det är det stycke som sträcker sig från Kyrkgatan till Prästgatan, ett stycke som domineras av rampen upp till Domus parkeringshus. Enligt en intervju med honom brukade han gå upp och ner för den där gatstumpen och låtsas att han var i en storstad. Jag bodde förresten i flera år bara ett kvarter från den gatan och även om jag mest minns den påtagliga doften av urin så förstår jag vad han menar. Parkeringshus skänker modernitet.

Parkeringshusen likt Domus-varuhusen signalerade när de kom just modernitet, som bärare av budskapet om ett nytt, bättre samhälle där alla hade råd med en bil och där man körde dem överallt. Parkeringshus andas framsteg och framtidstro.

Det är därför bara naturligt att man byggde jättemånga av dem när man med hjälp av grävskopor och väldigt mycket betong radikalt omvandlade Stockholms innerstad under 1950, 60 och 70-talen. Parkeringshusen blev under denna tid för Norrmalm vad ambassaderna och saluhallarna är för Östermalm och vad ölhallarna är för Södermalm. Inte alla av Norrmalms parkeringshus är kvar men bland de som är det finns något att hämta även för oss som inte har bil. Parkering för själen.

parkadenJuvelen i kronan är förstås Parkaden på Regeringsgatan. Med sina sju våningar av ornamenterade betongelement tronar Hans Asplunds mästerverk över omgivningen som ett vittnesmål från en tid då man fortfarande trodde på betongens förlösande kraft.

Det är en fröjd och inte så lite farligt att gå omkring bland ramper och däck med ögat i en kamera. Det var i själva verket så vällustigt att en securitasvakt kom och bad oss att sluta med det. Innan dess hann vi beundra inte bara parkeringshuset i sig utan utsikten mot delar av Stockholm många av oss vanligtvis väljer att inte direkt stirra på. Utsikten från det översta parkeringsdäcket är i sig värd ett besök.

Hänryckningens tid är inne i Sverige och det är svårt att inte dras med då man från parkadens översta våning skådar tre svenska flaggor sträckta för vinden framför hötorgshus 3. 

Om parkeringshusen i Karlskrona och Östersund är städernas urbana hjärta så är ett parkeringshus som Parkaden i Stockholm snarare en rofylld idyll skild från stöket nere på gatan. Det är upp i parkeringshuset man söker sig för att komma undan.

Jämte Karlskrona och Östersund har jag också bott på Norrmalm, bara ett stenkast från Parkaden. Olika städer har olika prioriteringar och det är så jag förklarar varför det tog så länge innan jag besökte det lokala parkeringshuset. 

parkaden 2

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Paulaner hefe-weißbier leicht

paulaner leichtFolköl är en dryck för alla tider men om jag dricker den så är det nästan helt säkert söndag. När inget annat finns till försäljning hettar marknaden till någon gång en bit in på söndagseftermiddagen, bara för att sedan svalna av hastigt kring klockan tio på måndagsförmiddagen. 

Folköl är ju inte öl i egentlig mening men det är tillräckligt nära för att få mig att låtsas och under senare år har det blivit enklare att göra det. Antalet folköl och variationen dem emellan har ökat och det är inte längre omöjligt att finna exemplar som är bra på riktigt. Ett exempel skulle kunna vara Steamer 3,5 från Jämtlands bryggeri.

Ett intressant tillskott till folkölshyllan kommer från München i form av en Paulaner veteöl. Paulaner hefe-weisse leicht är veteöl med blott 3,2 procent alkohol och det var med viss tvekan jag lät den följa med hem från Hemköp i Vällingby centrum.

Till en början verkar misstänksamheten vara orättvis, Paulaner leicht skummar friskt och vackert som en veteöl från München ska och nästan alltid gör. Färgen är perfekt visuellt sett är drycken klart tilltalande.

Smaken är förstås en helt annan historia. Paulaner leicht är inte äcklig, långt ifrån i själva verket, men det är något som fattas och vi behöver ju inte undra över vad. Den syrliga öppningen är på plats men det finns ingen fyllighet att följa upp den med. Istället får den lite metalliska bismaken fritt spelrum och den tar sig friheter.

Om det skulle vara så att du är i akut behov av något att dricka till din Weißwurst och Brezel och det råkar vara söndag eftermiddag så antar jag att Paulner leicht kan vara ett alternativ. För alla andra situationer rekommenderar jag ett besök på Systembolaget.

Två Radler av fem möjliga

Folknykterhetens dag

stettnerDet är folknykterhetens dag och här sitter jag och är alldeles hopplöst folknykter. Det är tomt i kylskåpet så jag får tina något ur frysen. Någonstans under två öppnade påsar med gröna ärter finner jag en flaska tysk slivowitz. Varför leta längre än så?

När jag tänker på en Deutsches Erzeugnis vara tänker jag vanligtvis inte på plommonbrännvin men man måste kunna tänka om. Just denna slivowitz från Stettners destilleri i vackra Kolbermoor, bara ett stenkast från Rosenheim i Bayern, är en särskilt tysk produkt. Efter bara två små glas ser man ut som Bastian Schweinsteiger efter ett slaganfall.

Det får räcka så, helgdagen är snart över och morgondagen visar ingen nåd för den som inte vet att hitta kapsylen till sin slivowitzflaska. Den här tyska varan får återvända till sitt köldslagna vilorum till nästa år. 

Schweinshaxe på Bar Central

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.

Ananasfeber APA (11688)

ananas feber apaAnanasöl? Förlåt mig om jag tvivlar. Jag tror vi vet vad det här kommer att bli för slags recension. Knivarna är slipade och en åskstorm av stål mullrar i fjärran. Sågningens skönhet och sorg tornar upp sig framför oss. 

Men vad är detta? Efter bara en munfull rinner stridslusten av mig. Fruktig humle omfamnar mig. En mun till och en efter det. Nu är flaskan i princip slut. Hur gick det här till?

Ananasfeber APA från Brewski bryggeri i Helsingborg är utomordentligt behaglig och den som förväntar sig en ölens Hawaii-pizza kan inte bli annat än besviken. Denna APA är långt mer smakfull och den saknar all sockerlag.

Allt blir lite festligare med ananas på och Ananasfeber APA är inget undantag. Det är så här jag kommer att få mina c-vitaminer i fortsättningen.

32,90 kronor på systembolaget, nummer 11688 i katalogen

4 Jünger av 5 möjliga

Ölbilaga

Efter att avdelning Brommas munvattnande recension av Moldaus Schweinshaxe offentliggjorts så har en veritabel folkstorm av kunskapstörstande läsare hört av sig till Gödsvinet för att få ta del av min onödigt långa utläggning om olika ölsorter vid Stockholms haxehak.

Bildning är min bransch och naturligtvis kan jag inte undanhålla dig vad man dricker var.

Restaurang Moldau vid Hornstull erbjuder alltså det ljusbruna alpguldet från Salzburg; Stiegl. Även om Stiegl oss emellan är en rätt genomsnittlig ljus öl så är det denna du måste dricka på Moldau.Något i serveringspersonalens österrikiska folkdräkter anbefaller det.

Haxe kan man också få på Bar Central vid Nytorget och där serverar de väl kyld Hofbräu i maß-glas och det är egentligen allt man behöver veta. Om du är det minsta som mig – vilket för att vara helt uppriktig inte är särskilt sannolikt – så dricker du två innan förrätten.

Sue Ellen i Vasastan har haxe men framför allt har de ett mycket fint Paulaner-sortimente även om de mig veterligen inte serverar öl i några andra glas än de futtiga pokalerna om en halvliter. Som du vet så gör du bäst i att välja veteölssidan då det erbjuds Paulaner, även om deras oktoberfestöl ibland kan vara kul för en stund.

Runt hörnet från Sue Ellen ligger Bierhaus som har haxe om man vill och en lång rad olika tyska öl oavsett vad man tycker om saken. Man kan förstås dricka en kölsch ur ett för syftet avsett provrör men å andra sidan kan man avstå ett experiment som det för att istället ägna sig åt en iskall Spaten.

Spaten är på många vis vardagshjälten bland de teutonska maltdryckerna. Den är enkel, ren och tillgänglig men man ska inte låta den synbara anspråkslösheten förleda gommen. Spaten är ett litet mästerverk och svaret på vilken dryck man bäst dricker till en schweinshaxe.

Påsk 2015

pask 2015Tidigare i förmiddags gick jag ner till Systembolaget i Vällingby centrum för att fira påsk. Det är tidigt men tydligen inte tidigt nog, nästan all påsköl var slut. Kvar fanns bara sådan med någon sorts kvalitet, sådan som inte efterfrågas i Vällingby.

På bilden ser du vad jag fann och det är inte så illa. Dugges är tillbaka i Västerort för helgen och det är förstås ett välkommet återseende. Den mörka påsklager placerar sig väl i deras register av mörk öl med inspiration av röda Prince. Slottskällans påskprodukt får också plats på diskbänken här ute, ingen tvekan om saken. För att göra en lång historia kort så hittade jag nog för att fylla mitt eget påskägg.

Om inte annat kan det vara bra att ha lite godsaker till hands om det ringer på någon påskkärring. Nu är förstås inte höghus i förorten särskilt goda jaktmarker för sminkade snorungar i hucklen.

Jag minns i och för sig själv dörrknackningen som ett ljust barndomsminne men där jag bodde var risken för bortrövande och avyttring till den tjetjenska maffian betydligt mindre.

Vällingby är inte så dåligt men visst uppvisar kamphundsindexet något förhöjda värden här. Jag menar förstås inte att sminkade barn eller andra behöver frukta kamphundar, dessa trubbnosiga däggdjur är blott en social indikator som säger att man inte behöver oroa sig över att någon ska öppna en yoga-studio i området riktigt än.

Ett tag bodde jag vid Dalaplan i Malmö och där är kamphundsindexet så högt att det inte ens är förenligt med grundläggande djuretik att låta ens kamphund bo där.

På samma sätt som med kamphundarna är det med droganvändarna. Från där jag sitter medan jag skriver detta kan jag se en kille i keps tända en haschpipa nere i soluret. Jag ser förstås inte pipan med blotta ögonen utan med min kraftfulla kikare, avsedd för just den sortens uppgifter.

Även om haschrökning i sig är i det närmaste harmlöst så säger det faktum att man röker det i parken något om taxeringsvärdet.

Var var jag? Påsköl. Just det. Om du vill läsa mer om påsköl så föreslår jag att du går fem år tillbaka i tiden. Gödsvinet grundades lagom till påsk och påsköl var allt vi visste ett kort tag i begynnelsen. Varför inte denna drucket euforiska totalhyllning av Oppigårds påsköl?

Sofiero guld 7,5% (1273)

sofieroFramför mig på skrivbordet ligger två påsar koksaltlösning, en karta Betapred, rena handdukar och ett kärl med hett vatten. Jag ser inte fram emot det jag måste göra men om jag inte gör det så kommer någon sämre förberedd försöka. Det måste göras av mig och det görs nu. Det är dags att testa Sofiero Guld.

Jag är förberedd för jag har varit här förut. Three Hearts extra strong, Pripps extra stark, Wårby Stockholm extra stark,Björnebrygd extra stark och Kopparbergs jävla special brew. Jag har testat dem alla och det som inte dödar dig gör dig extra stark.

Jag rullar upp skjortärmen och blottar min högra underarm men ångrar mig och byter till vänstern. Den njursjukt gula vätskan är redan tappad på en glasburk med förseglat lock. Jag öppnade burken under köksfläkten. Handen är stadig men lite fuktig av latexhandsken när jag försiktigt skruvar av locket och doppar änden av en bomullstops i innehållet.

När bomullshuvudet vidrör insidan av min underarm sprids omedelbart en ros av rodnad stor som en femkrona. Ja, det här är en svensk, extra stark öl. Det kan inte finnas något tvivel om det.  

Så långt var operationen enkel. Det svåra är förstås att hitta ett sätt att dricka Sofiero guld. Det bästa sättet är utan tvivel rektal infusion men om det inte är praktiskt möjligt så kan den enda lösningen vara att helt enkelt droppa små mängder Sofiero guld på hornhinnan med pipett.

Båda dessa metoder hade varit att föredra framför det jag nu har att göra. Jag greppar glasburken med båda händer och för den långsamt till munnen. Det är en vacker vårdag och jag har fortfarande saker att göra här i jordelivet. Med slutna ögon tar jag en klunk.

Jag skulle inte säga att Sofiero guld inte smakar som död och förintelse. Förnimmelsen är dock inte så intensiv som jag hade förväntat mig och fruktat. Sofiero smakar död men den smakar djupfryst död som har tinats två minuter i mikron. Smaken är svart men ljuset skiner igenom så att mörkret inte kan omgärda mig.

Efter en andra klunk står det klart att jag kommer att klara av det här, att jag har besegrat ännu en drake satt fri av de svenska bryggerikapitalisterna. Är detta det bästa ni kunde?

14,90 kronor på Systembolaget, nummer 1273 i katalogen

En klorin av fem möjliga