Författare: Johan

Mat, dryck och massmord

av Johan

osteria

Ingen är tröttare än jag på de senaste årens Hitlermani. Jag är trött på alla biografier, alla dokumentärer och jag är trött på att se Bruno Ganz rasa i ett skyddsrum.

En anledning till att jag är trött på allt detta är förstås att jag har läst allt och sett allt. Jag började läsa böcker om Hitler i lågstadiet och sedan dess har alla de stora, klassiska biografierna passerat mitt soffbord tillsammans med en hel del som aldrig borde ha varken skrivits eller lästs.

Mein Kampf läste jag under första året i gymnasiet.

Jag är alltså inte rätt person att anklaga samtiden för ett överdrivet intresse för vad som alla klichéer till trots faktiskt kanske är världshistoriens vidrigaste person.

Årets bäst säljande bok här i Tyskland ser ut att bli Timur Vermes satiriska roman ”Er is wieder da”, en bok som inleds med att Adolf Hitler vaknar upp på en ödetomt i centrala Berlin sommaren 2011. Hela boken handlar om hur han återupptäcker det Tyskland som han lade i ruiner närmare 70 år tidigare.

Det är svårt att inte se denna bok som en del av redan nämnda Hitlermani och jag var först inte säker på om den var något man borde uppmuntra genom att läsa den. Jag läste dock Norman Mailers mystiska roman ”The Castle in the Forest” om Hitlers uppväxt och naturligtvis läste jag även ”Er is wieder da”.

Det är en vansinnigt roligt bok. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det finns något väldigt roligt med tanken på en Hitler i full uniform som besöker nynazister i Berlin bara för att få ett karakteristiskt raseriutbrott under vilket han skäller ut skinnskallarna för att vara slappa, ovårdade, okunniga och våldsamt amatörmässiga med sina patetiska våldsdåd.

Det är också roligt att Hitler med sin nihilistiska syn på politik passar in perfekt i Berlins cyniska mediebransch och att alla de etablerade partierna försöker rekrytera honom för att han ”säger vad folk tänker”.

Jag är glad att jag valde att läsa boken men måste ändå se det som ett återfall till något som man inte borde vara stolt över.

Saker blir ju inte bättre av att jag sedan tre och en halv månad bor i ”Hauptstadt der Bewegung” – den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad – München. Ja, jag kanske har ägnat mig åt Hitler-turism. Det är så svårt att låta bli.

För att ändå kanalisera detta patologiska beteende till något uppbyggligt och meningsfullt så har jag valt att studera ett par institutioner som för samman Hitler med mat och dryck, två teman för Gödsvinets verksamhet. Vad kunde vara legitimare?

Det första man tänker på när man lägger ihop mat, dryck och nazism är förmodligen Södermalm men om man lägger till sökordet ”München” så är det svårt att inte komma att tänka på Bürgerbräukeller.

Det var förstås i denna ölkällare Rosenheimer Straße som nazisterna inledde sitt organisatoriskt lyteskomiska kuppförsök i november 1923 och det var i samma ölkällare som Hitler på dagen 16 år senare överlevde ett bombattentat. För att vara nykterist upplevde han mycket spänning i ölkällare.

Bürgerbräukeller är bombades sedan även från luften, huset revs efter kriget och på platsen ligger nu ett fruktansvärt fult Hilton-hotell. Det vet jag eftersom jag förstås gick dit. Det är förresten lustigt, jag letade för några månader sedan efter Queens inspelningsstudio här i stan och fann den under ett ännu fulare Hilton-hotell. Det verkar som om varje gång jag följer en mustaschprydd mans fotspår genom München så leder de till ett Hilton.

I romanen ”Er is wieder da” följer Hitler sina egna fotspår genom München (men inte Freddie Mercurys) och även om mycket är förändrat så ger staden honom ett par nostalgiska minnen från kampåren i hans ungdoms stad. Han blir förstås lycklig över att se att hans Führerbau vid Königsplatz ännu står, nu använt av Münchens musik och teaterhögskola.

Han tar i boken en promenad ner för Schellingstraße och finner till ännu större glädje att hans favoritrestaurang Osteria Bavaria också är i drift fortfarande, nu under namnet Osteria Italia.

Osteria Italia är en av Münchens äldsta italienska restauranger och en av flera som är kända som ett tillhåll för Hitler och andra nazister på 1920, 30 och 40-talen. Osteria var kanske den viktigaste och framför allt lär det vara den bäst bevarade.

Bilden ovan tog jag tidigare ikväll. Jag bor ett kvarter från Schellingstraße vilket inte är nyttigt för mig. Det var nära att jag bad schweizaren i den felparkerade bilen framför entrén att flytta på sig så att jag kunde få en bra bild på Hitlers favoritrestaurang men jag insåg, trots allt, hur fel det hade låtit.

Nu är det förstås ingen brist på minnesmärken över nazisternas illdåd i München heller. Jag var ute i Dachau och besökte det tredje rikets första koncentrationsläger där ute redan tidigt under min vistelse här i staden.

Ibland kan det dock vara enklare att förstå varför man inte ska trivialisera Hitler och hans följare när man läser om enskilda historier om deras offer istället för den överväldigande statistiken från platser som Dachau. Om man går bara några kvarter från Osteria Italia så kommer man till Münchens stora universitet, Ludwig-Maxmilians-Universität.

Den stora öppna platsen framför entrén heter Geschwister-Scholl-Platz, namngiven till minne av Hans och Sophie Scholl, det unga syskonparet som vågade utmana nazismen i nazismens huvudstad mitt under brinnande krig.

Hans och Sophie var studenter vid universitetet och medlemmar i studentrörelsen Die Weiße Rose som under sommaren 1942 började sprida flygblad som kritiserade nazisternas övergrepp. De hann producera sex nummer av flygbladet under lika många månader innan Gestapo hann ifatt, fängslade och efter ett par dagars förhör halshögg dem båda, den 22:a februari 1943.

Bilden nedan visar en del av ett minnesmärke vid ingången till universitetet som föreställer några av flygbladen, tillsammans med bilder på syskonen Scholl, deras vänner och några av deras lärare som deltog i motståndsrörelsen.

Boken om Hans och Sophie skrevs av deras äldre bror Inge, en av två av de sammanlagt fem syskonen Scholl som överlevde kriget, lillebror Werner försvann någonstans i Ryssland.

Om man nödvändigtvis måste läsa allt om Hitler och nazismen i München så bör man läsa den också.

scholler

Chiemseer hell

av Johan

chiemseer

Efter en regnig och köldslagen vår rasar nu sommaren i den Bayerska huvudstaden. Solen undgår ingen och hettan letar sig in överallt. Om jag var tvungen att gissa så skulle jag säga att det var för tider som dessa som någon kom på att brygga Chiemseer hell. 

Det är förstås inget hedersbetyg bland öl; att den passar för en het dag i Oberbayern. Samma sak har sagt om några av de äckligaste ölen i världen

Nu kan dock den allt igenom enkla ölen Chiemseer hell dock luta sig mot en sydtysk tradition att göra just ren och enkel öl. Det som på andra håll är en dålig ursäkt för brist på tradition är här istället ett exempel på just en lång tradition av denna typ av dryck. 

En annan skillnad mot meningslösa smaksläckare som Budweiser, Heineken och allt som bryggs söder om alperna är att denna enkla, raka öl bryggts på ett traditionellt sätt, utan några kryckor i form av majssprit eller andra typer av kemiska dopningsmedel. 

Dessa skillnader till trots kommer man dock inte undan smaken. Detta är inte en komplicerad öl. Bryggarna nere i Rosenheim, ungefär fem mil från München, har gjort det lätt för sig och denna klassiskt bayerska, ljusa öl är inte på långa vägar lika smakrik som motsvarande klassiskt bayerska, ljusa öl från bryggerier som Hacker-Pschorr – München-bryggeriet med högst lägstanivå – eller det säkra kortet Hofbräu. 

Aromen är mycket tunn men, något överraskande, är beskan ganska betydande. Den tunna smaken gör att denna öl påminner lite om Falcon folköl, trots sina 4,8% alkohol. 

Det är i slutänden inget bra betyg

Finns inte på Systembolaget

1 Rosenheimare av 5 möjliga

Mannen på taket

av Johan

takhus

Det är nu över tre månader sedan jag kom hit till den internationella kolonin på ett tak i München. Då låg fortfarande snö och som den första att anlända av de akademiska takruvarna var det jag som sparkade igång värmesystemet och fyllde upp kylen med öl.

Sedan dess har en rad forskare och föreläsare från hela världen kommit och gått, en del stannade länge, andra kom och försvann igen under en och samma vecka. Nu är jag ensam kvar på mitt tak och inget kunde kännas naturligare.

Alla de andra var på något sätt gäster, jag har kommit att bli ett väsen mer integrerat med byggnaden och själva tanken på att bygga två stora lägenheter på ett tak till en universitetsfastighet.

Det är nu juni och hettan ligger tung över staden. Nere på gatorna råder en lågmäld feber men här uppe bland taken fläktar det även om vindarna är varma.

Det är ett par veckor kvar av min vistelse här men det kan ändå vara läge att blicka tillbaka på den tid som har varit. Redan i början på februari kunde jag berätta om förberedelserna inför avfärden mot Tyskland. Bland dem märktes försöken med att bara lyssna på tyskspråkig musik. Det experimentet fick avbrytas av läkare bara veckor senare men jag hör fortfarande på mer tyskspråkig musik än vad en normal människa klarar av. 

Mina förberedelser var inte förgäves. De var inte heller helt nödvändiga. Jag föreläser på engelska här men när jag undantagsvis talar tyska så finner jag det ändå svårt att trycka in citat från Tocotronic i samtalet. 

Jag läser förstås en väldig massa tyska i jobbet men att läsa tyska är på sin höjd som att läsa svenska efter ett kraftigt slag mot huvudet. Allt är lite ur fokus och inte helt rätt men man förstår ändå budskapet. 

När jag går omkring i den övergivna kolonin är det svårt att inte tänka på sitt egna uppbrott. Den sista mannen på taket måste någon gång också komma ner. Det är sommar och det finns platser att vara. 

Hofbräu schwarze weisse (82999)

av Johan

Schwartze weisse

Tiden marscherar på som saker bara kan marschera här i Bayern och min tid i Europas ölhuvudstad lider redan mot sitt slut. Det har gått fort. En vecka tar en timme här. 

Jag kan inte lämna München utan att ha kartlagt åtminstone några öl till ur det lokala sortimentet och det är därför jag skriver till dig ikväll. 

Hofbräu är ett sådant där bryggeri som man brukar återse i Sverige ett tag varje höst, under Systembolagets veckor för oktoberfestöl. Hofbräu är nästan alltid bäst bland de öl som besöker oss då och besöket är alltid för kort. 

Det är därför med viss förvåning som jag kan konstatera att Hofbräu är ett ganska marginellt bryggeri här i München. Visst, det är ett av de sex stora Münchenbryggerierna som har tillstånd att delta på oktoberfest och deras Hofbräuhaus nere i centrum är med rätta en stor turistattraktion men man ser sällan folk som dricker deras öl. 

Både Paulaner och Hacker-Pschorr, som för övrigt är samägda, breder ut sig mer bland butikshyllorna och Spaten är standardölen för oss som står i kö i den enda söndagsöppna jourbutiken på stationen varje söndag. 

Studenter och andra ungdomar verkar trogna Augustiner och Tegnerseer, det är de backarna som bärs bort från Getränkemarkt:erna  och ut i parkerna vid denna tiden på året. Hofbräu står ensam kvar i hyllan.

Det var egentligen inte alls av medlidande som jag befriade flaskan på bilden. Jag vet att en öl från Hofbräu kan vara något bra och det är vad jag förväntade mig.

Det finns ingen anledning till att känna sig besviken. Ölen på bilden är en mörk veteöl som smakar betydligt mycket mer veteöl än mörkt.

Den smakar av veteölsbanan och veteölstorkad frukt. Den är inte den fylligaste veteölen som du kommer att dricka och beskan är kort men den når ända hem ändå. Detta är en stabil veteölprodukt och du behöver inte bekymra dig så mycket över den mörkbruna färgen, den verkar varken tillföra eller dra ifrån något. 

Detta är inte nödvändigtvis ett minne att ta med sig men det är en öl man kan dricka. 

3 hallonbåtar av 5 möjliga

21,60 kronor på systembolaget, nummer 82999 i beställningsortimentet 

Typiskt tyskt

av Johan

studentenfutter

På bilden ser du något av det mest tyska som finns. Det är inte jag som påstår det, det är en tysk vän som hävdar det. Du och jag kanske bara ser en plastförpackning med nötter och torkad frukt men han och många tyskar med honom ser studentenfutter. 

Studententfutter, eller studentfoder/föda är förstås just olika sorters nötter blandade med torkad frukt men du kommer aldrig att kunna övertyga en tysk om att det inte är något mer. Detta är något typiskt tyskt och du kommer aldrig att förstå. 

Vännen i fråga tog med sig en skål studentenfutter till ett internationellt knytkalas i en liten stad i Kalifornien, som ett tyskt bidrag till buffén. Han hade alla problem i världen med att övertyga amerikanerna där att russin är tyskt, ett påstående som inte görs lättare av att en mycket stor del av världens russin produceras i just Kalifornien.

”Jag gjorde det själv” konstaterade han med alldeles för mycket stolthet i rösten. Jag var tvungen att försöka bena ut exakt vad det var som han hade gjort. ”Du blandade paketet med russin med paketet med nötter?” undrade jag lite vasst. ”Det är studentenfutter” konstaterade han igen. ”Det är typiskt tyskt”. Ingen sa något mer på en stund. 

Någon som lyssnade noga skulle ha kunnat identifiera ett styng av bitterhet i min röst. Strax innan det att min tyska vän dök upp till festen med något som för alla som inte var tyskar var en skål med blandade nötter och frukt  hade jag spenderat fyra timmar åt att steka svenska köttbullar.  

Jag vill ha sagt att mina köttbullar var ett långt mer uppskattat inslag i buffén än den där nötmixen. De gick åt i en rasande takt och även om jag någonstans mitt i festen i mild panik fick börja mörka för närvarande muslimer och judar att de innehöll fläsk så var det en stund av svensk stolthet. 

Kvällen gick och matborden stökades undan till förmån för ett stort dansgolv som för ändamålet täckts med en vätskeavstötande presenning. Det var dags för öl och mycket av den. Efter ett par plastmuggar ut det handpumpade ölfatet var det många som började leta efter något tilltugg. Långsamt samlades allt fler vid den nästan orörda skålen med studentenfutter

Studentenfutter är typiskt tyskt. Det passar till öl och jag borde ha insett kopplingen.  

Gröna demoner och andra djur

av Johan

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (”En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att ”enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Glossner ekologisk öl

av Johan

Glossner eko

Det har blivit oerhört inne med ekologiska eller ”organiska” och ”naturliga” produkter och vi här på Gödsvinet Vällingby-München vet naturligtvis värdet av att kunna trenderna.

Exempelvis gick det här på Gödsvinet att läsa om bayerskt smör för ett litet tag sedan men du har garanterat inte sett ett ord om bayerskt margarin. Alla som tillhör den svenska medelklassen vet ju att margarin är fullt av gamla bildäck, hundhår och uttjänt kärnbränsle, det har framkommit av entydig forskning från Arla.

Att göra matfett i fast form av vegetabilier är ju så ”onaturligt”, i jämförelse med den fullständigt ”naturliga” och sunda processen att föda upp en kossa som producerar 100 liter mjölk om dagen.

Det finns grupper på Facebook som helt vill förbjuda margarin i skolorna och det faktum att det inte finns några som helst positiva hälsoeffekter med att ersätta margarin med smör verkar snarast bara uppmuntra dessa individer.

Att dessa personer, i många fall föräldrar, uppenbarligen uppvisar patologiska kulttendenser ser vi här på Gödsvinet Vällingby-München inte som ett problem. Tvärtom skall det vara känt att vi är de första att omfamna fanatismen, så som den nu ser ut för tillfället.

Så skriv inte in, vält inga bilar och kalla ingen för nazist, vi är helt på din sida, du din helgalna naturlighetsivrare.

Det var i denna positiva och vidsynta anda som jag idag besökte en av en oöverskådlig mängd butiker för ”organiska” livsmedel här i München. Jag tyckte det var särskilt viktigt att handla organiska grönsaker nu när till exempel de syntetiska morötterna har tagit så stora marknadsandelar.

Särskilt stort intresse väckte förstås deras dryckeshörna, vilket nu när du vet det knappast kan ha överraskat dig.

Ölen på bilden är från bryggeriet Glossners  ekologiska sortimente vilket en stor del av ölen i den ”organiska” butiken var. Att utmärka sig som en särskilt ”naturlig” öl är inte helt lätt här i München eftersom den lokala typen av öl i sig har hyllat ”renhet” i åtminstone 500 år.

Det är något av ett tabu att hjälpa bryggeriprocessen med olika sorters tillsatser här, även bland de stora bryggerierna.

Glossner lyckas dock överträffa den vanliga renheten genom att endast använda organiskt spannmål, återigen, får man förmoda, på bekostnad på den annars så populära syntetiska spannmålen.

Visserligen måste man frakta denna öl från Neumarkt, strax söder om Nürnberg, trots att det görs någonstans i trakterna av nittontusen miljarder liter öl i München på en normal arbetsvecka.

Hur är då denna ekologiskt hållbara öl. Den är bra, tackar som frågar. Deras hefe-weisse smakar exakt som Paulaners hefe-weisse fast mindre och bio-gold skulle kunna utmana vilken dussinpilsner som helst med sin genomsnittlighet. Men det är en organisk genomsnittlighet. Fullständigt naturlig. Inga mer frågor på detta.

Weihenstephan bredbart

av Johan

 

weihenstephanWeihenstephan säger sig vara det aktiva bryggeri som varit i drift längst och ingen har hittills kunnat göra några hållbara argument för varför så inte skulle vara fallet. Man lär ha bryggt öl på klostret i Weihenstephan sedan 700-talet och verksamheten registrerades redan 1040. Vi som har blivit registrerade av olika bayerska myndigheter behöver inte tvivla på att de fick årtalet rätt. 

Mindre känt är kanske att man i Weihenstephan också gör smör. Jag visste det exempelvis inte, bara för att ge en indikation på hur hopplöst okänt det var. 

Nu vet jag och därmed även du, Weihenstephaner är inte bara ett varumärke för öl, det är namnet på ett smör. 

Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dessa två typer av produkter och hur de marknadsförs i världen. Den ena produkten är ytterst njutbar att pröva medan den andra är smör. Så överge genast alla tankar på att Gödsvinet skall berätta hur produkten på bilden smakar. Låt oss bara anta att den smakar smör och nöja oss med det. 

Det röda Tyskland

av Johan

Tyskt rött

Vi måste prata om det tyska rödvinet. Det är ett ämne som ofta undviks och på goda grunder men nu har Gödsvinet kommit till Tyskland och sanningens timme är slagen. Tyska rödvin är inte så bra. 

Alla som vet något om vin vet att det är helt meningslöst att kategorisera viner efter ett så grovt mått som nationalitet. Det finns inom varje vinproducerande land utrymme för både bra och dåliga viner. 

Att se efter nationaliteten på ett vin är något man gör när man köper sina första flaskor på systembolaget. Man köper en fransk flaska för att man tycker det låter fint, man köper ett spanskt för att man ska äta tapas. Ett australienskt vin känns som om det borde passa till grillat och det sydafrikanska kanske gör sig till storviltet? Det är ett ytterst fyrkantigt och i de flesta fall helt vilseledande sätt att tänka.

Därför finns det inget som säger att det inte skulle kunna finnas utmärkta röda viner som producerats i Tyskland. Förhållandena i Tyskland är förstås inte så annorlunda från de i norra Frankrike och samma romare som grundade vinkulturen där gjorde det också här.

Tyskarna själva resonerar på detta sätt. De är uppriktigt stolta över de röda vinerna från Franken och Baden-Württemberg. Låt mig därför träda fram och förklara varför detta är en förhastad och missriktad attityd.

Berätta gärna för mig om de tyska vinernas priser och utmärkelser ute i den stora fina världen. Berätta gärna om dess ”milda tanniner” och ”underuttryckta arom”. Men berätta inte för mig om den tyska rödvinskulturen. Jag har sett den, jag har växt upp som vindrickare i den. Jag hatar den. Hela min vinbloggande gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det tyska rödvinet. Det kan jag berätta för dig. 

Låt mig illustrera med ett litet exempel från min vardag. Jag köper ibland mitt vin i den allra mest lokala lilla närbutiken. Det är en sådan där Tengelmann som verkar finnas på nästan varje gata i München. Priserna där är säkert 10-20% högre än i de större matbutikerna men ibland går man dit ändå. 

Vinhyllan är uppdelad i tre delar, en tysk, en italiensk och en för övrigt. Italien ligger nära och stan är full av italienare och barn till italienare som flyttade hit på 1950 och 60-talen. Därför kan ingen förundras över att det italienska vinet fått en egen hylla. Varför det ryska rödvinet ska ha en är betydligt svårare att förstå. 

Det tyska vinet kan vara så billigt som två euro per flaska men vanligtvis kostar det fyra eller fem. För samma pris eller lägre kan man få en helt fullfjädrad Chianti eller något annat italienskt från hyllan intill. Priset är inte den stora skillnaden. De tyska vinerna som jag burit iväg från den lilla butiken har uteslutande varit helt vedervärdiga. 

Tunna, skakiga vindrycker som lämnar spår av druvor och jäst i glas och mellan tänderna. Beska sörjor så kemiska att man inte vet om de är till för att tvätta penslar med eller om någon redan använt det för detta ändamål. Nu talar jag ändå om de fina flaskorna. De för två euro har jag inte försökt mig på. 

De två flaskorna på bilden kom ur butikens fyndkorg. Det var två av de finare flaskorna, vin som hade kostat kring åtta respektive tio euro. Eftersom de ännu kostade så mycket som fem respektive sju euro stod de kvar i korgen för prissänkta varor trots att detta är en butik alldeles intill ett campus och ett stort studentboende.

Jag utmanar vem som helst att finna någon kvalité hos dessa båda viner som inte överträffas hos dem hos ett genomsnittligt italienskt bordsvin ur en tetra-kartong.

Nationalitet betyder inget i sig för ett vins kvalité. Om det inte rör sig om ett tyskt rödvin. De flesta är trots allt medvetna om detta, tyskt rödvin har inget fint rykte bland människor som inte själva är tyskar.

Vad jag säger är alltså att generaliseringen på grund av nationalitet håller. Det tyska rödvinet är verkligen så dåligt som man kan tänka sig. Denna uppfattning om det tyska stämmer verkligen. Nästa vecka ska vi prata om den tyska humorn.  

Bryggeribesök i Aying

av Johan

aying 1

I Bayern gör man bayerska saker och om du inte tar initiativet till det själv så är det någon annan som gör det åt dig. Det var så jag kom att hamna på bryggeritur till Aying. 

Nu är ett besök på ett mycket fint bryggeri på den bayerska landsbygden förstås inte något som jag direkt måste släpas till. 

Ayinger är ett öl som endast recenserats en enda gång på Gödsvinet men det verkar gå bra för dem ändå. Det är ett litet bryggeri som säljer 70 procent av sitt öl inom en radie av 80 kilometer från Aying och de resterande 30 procenten i främmande länder. 

Bryggeriet är från slutet på 1800-talet men anläggningen vi besökte invigdes 1999 och i Aying kallar man den fortfarande för en av Tysklands modernaste. Det fick vi veta under inledningen av turen då en färgstark bayrare i traditionell tyrolerjacka och mustasch gick igenom sju generationer bryggare med hjälp av svartvita fotografier. 

Ayinger 2

Sedan fick vi i tur och ordning veta allt om ölets ingredienser, bryggprocessen och buteljeringen. Vår guide var mycket frispråkig och bland informationen han förmedlade smög det sig in kunskap om sådana saker som att man kan röka humle men att ”svart afghan är bättre” och utifrån hans återkommande referenser till det holländska ”ölet” Heineken drog jag slutsatsen att det förmodligen innehåller fler kemiska tillsatser än en molotovcocktail.

Särskilt intressant fann jag bryggprocessen bakom Ayingers utmärkta veteöl. Som en veteöl är den förstås toppjäst vilket betyder att jästen tillsätts i botten. Efter två dygn har den producerat massor av fin alkohol av meningslöst socker och i toppen av den gigantiska och öppna tanken flyter den omkring som ett skum. Jästskummet skopas av och återanvänds i omkring två år. Vår värd talade rörd om sin kollega jästen som jobbar hårt, varje vecka mellan söndag kväll till fredag kring lunchtid. Resultatet i form av  Ayingers ur-weisse är värt allt slit, det är med bryggarnas egna ord deras champagne. 

Den första möjligheten att provsmaka kom först strax efter klockan elva på förmiddagen. Det var då vi fick pröva den underbart sträva och torra kellerbierversionen av vad som skulle komma att bli en laddning med Ayinger Jahrhundert. Lite senare bjöds det på en fantastisk smakrik men välbalanserad Alt-bairisch dunkel uppe i den fina lilla serveringen ovan alla tankarna med bubblande ölkultur. 

Själva bryggerirundvandringen var mycket bra, intressant, kärnfull och med inslag av öl. En medresande jämförde med rundvandringen på Paulaners bryggeri, vilket lär vara en långt mer industriell upplevelse som huvudsakligen är intressant för maskiningenjörer. 

Aying är en mycket liten by cirka tre mil från centrala München och bryggeriet äger allt och alla i denna lilla by. En intressant del av den lokala historien är att den svenska armén brände kyrkan i byn tre gånger under det trettioåriga kriget. Det fick jag veta av en mycket gammal museiguide som hötte med fingret och berättade när hon fick veta att jag var svensk. 

I övrigt var stämningen väldigt välkomnande i Aying. Väldigt många av dem som bor där jobbar i besöksnäringen kring bryggeriet och de erbjuder flera olika traditionellt bayerska värdshus och hotell i byn åt utländska men framför allt bayerska gäster. 

Det verkar alltså gå bra för Ayinger, som expanderar kraftigt i stora delar av världen. Bakom bryggeriet står familjen Inselkammer som från en enkel bondebakgrund kom att bli en ganska förmögen klan under 1900-talet. Bland familjens tillgångar märks ett helt kvarter av centrala München, faktiskt mitt emot det klassiska Hofbräuhaus nära Marienplatz. Om bryggeriet mot förmodan skulle få slut på pengar så kan de alltså helt enkelt höja hyran för hyresgäster som Hard Rock Café, vilket skulle vara en dubbel vinst. 

Ayingers öl är svår att få tag på i Sverige, systembolaget säljer visst bara deras winter-bock. Detta är förstås i sig en anledning att åka till Ayinger för lite folkbildning och lite öl. 

aying 3