Författare: Johan

Mysingen Midvinterbrygd 2010 (11381)

av Johan

Sveriges bryggerier gör det inte enkelt för en gammal grinch som mig att odla något överseende med julens alla fasor. Julen är barnens helg vilket betyder att vi andra får försöka stå ut genom att dricka oss fulla. Det finns en riksomfattande kampanj som säger något liknande. Ifall denna nödutgång från julmusik, tända ljus, disneyproduktioner och julklappsrov skall hållas öppen så skulle det behövas ett riktigt gott julöl. På något sätt verkar det dock som om julen istället blivit en ursäkt för bryggerierna att underprestera.

Om man ändå skall säga något positivt om de senaste årens utveckling inom julölsområdet så skulle det nog vara att ölen har blivit fler och mer varierade. En del har varierat sig till den grad att de knappt ens liknar öl längre. Mysingen midvinterbrygd kan vara en av dem.

Mysingen midvinterbrygd har en ganska tillbakalutad smak av allt som hör julen till: vört, choklad, julmust och alkohol. Beskan är balanserad och smaken är väl avrundad vilket gör denna öl till ett ganska bra alternativ vid julbordet, midvinterbrygden framstår faktiskt som en måltidsdryck.

Detta är en märklig skapelse och jag kommer fortfarande att föredra en god lager till julmaten. Med sill, snaps och en iskall lager kan man blunda och föreställa sig att det är midsommar istället.

30,70 kronor på systembolaget, nummer 11381 i katalogen

3 must av 5 möjliga

Världens bästa vatten

av Johan
Drick inte vattnet

Världscupen i skidskytte är nu igång i Östersund och redan på första dagen fick vi uppleva stora svenska framgångar. Bland de, jämförelsevis, något roligare nyheterna från samma stad noterar jag att ett par tusen östersundare infekterats av en tarmparasit. De säger att den kommer från dricksvattnet. Varifrån skidskytte kommer är det ingen som vet.

Jag minns kranvattnet i Östersund från min fem och ett halvt år långa asyl i staden. Inte för att jag drack överdrivet mycket vatten då. Vad jag minns är en broschyr som man fick som nyinflyttad i staden. I den presenterades den storslagna Storsjön med orden ”från Storsjön kommer vårt dricksvatten och i Storsjön hamnar vårt avlopp”. Det slog mig som en konstig sak att skryta med i vad som i praktiken var en reklamprodukt. Lite längre fram i samma skrift kunde man läsa att man behövde ”en varm tröja” för att uppskatta de ljusa sommarkvällarna i Jämtland. Det är ett förnuftigt råd men kanske är de lite för ärliga för sitt eget bästa där uppe? Kanske vill de medvetet skrämma bort inflyttade personer som rynkar på näsan åt lite skit i vattnet eller som klagar på köldslagna grillkvällar?

Det där med vattnet oroade mig förstås inte. Storsjön är en stor sjö, därav namnet, och dessutom har ju Sverige ”världens bästa kranvatten”, vilket förnumsigt snåla människor och folk som säljer sodastreams aldrig slutar att påminna dig om. Nu vet jag inte om jag är lika övertygad längre.

En ”vattenexpert” som citeras i Östersundsposten menar att smittan helt enkelt beror på att intaget av dricksvatten och utsläppet av avloppsvatten ligger för nära varandra. Ingen vet dock något om varifrån parasiten kommer i dagsläget vilket gör det till en enkel och populär sysselsättning att utse sig själv till ”vattenexpert”.

Gödsvinet vill förstås dra sitt strå till den proverbiala stacken och på något sätt lindra de plågor som drabbat republiken i norr. Det är därför vi, som första blogg i Vällingby, kan presentera den totala listan på svenska flaskvatten som kvalificerat in på EU:s officiella lista över ”naturliga mineralvatten”.

Listan är ett resultat av helt ideella och improviserade fältstudier genomförda av en medarbetare vars val av fritidssysselsättningar aldrig upphör att förvåna. EU-kommissionen har kring 25 000 anställda i sin administrativa personal (ingen vet exakt hur många). På något sätt lyckades vår uppgiftslämnare få tag på en person bland dessa som hade information om just godkända mineralvatten, även om svaret av okänd anledning först var skrivet på tjeckiska. Listan över svenska, godkända vatten ser ut som följer:

Som ni märker är inte listan över erkända mineralvatten särskilt lång, trots att Ramlösa lyckats lägga beslag på två platser. Ramlösa är för övrigt det enda vatten som jag känner igen på listan. Det välkända vattnet Loka saknas på listan. Sådan skit skulle jag inte ens vattna gräsmattan med.

Om några veckor åker jag till Östersund och jag ser fram emot det. Ett Östersund med tarmparasiter är fortfarande bättre än ett Sundsvall utan. Det är så man tänker efter fem och ett halvt år där uppe. En del problem kommer att ha försvunnit och några kommer att vara kvar när jag anländer. Parasiten kommer nog fortfarande regera det kommunala vättennätet. Förhoppningsvis kommer dock skidskyttet ha gått över.

Bangers and mash

av Johan

Förra veckans stora läsupplevelse var Keith Richards självbiografi Life. Han har inte bara en sjuhelvetes historia att berätta, han berättar den dessutom på ett underbart sätt. Han är bitvis tvärsäker, bitvis underfundig och alltid fullständigt uppriktig. Keith Richards skriver som han talar och hans vän, romanförfattaren James Fox, har pusslat ihop allt till en dramaturgiskt gripande helhet. Life är den bästa självbiografin sedan Waylon Jennings Waylon: an autobiography. Då förstår du.

Nu skulle det här inlägget ju handla om mat. Jag är, som alltid, väldigt strikt med att skriva om mat och dryck och aldrig något annat på denna bloggen. Det är en hederssak.

Keith Richards glider faktiskt in på ämnet mat efter ganska exakt 523 sidor. Innan dess rör de enda recepten speedballs (heroin + kokain) och hemmalagad smack (3 delar rent heroin + 97 delar glukos). Det är inget man blir mätt på.

Det visar sig i boken att Keith föredrar mycket traditionellt engelsk mat, trots eller tack vare att han inte bott i Storbritannien sedan kring tiden för den spanska armadan. Exempelvis har han ett direkt komplicerat förhållande till Shepards pie. Han sätter alltid upp Shepards pie på ridern, alltså den lista över saker som ett band önskar av arrangörerna i samband med en konsert. Vid ett tillfälle fann han att några personer i Stones entourage hade huggit in på pajen innan en konsert. Keith blev förstås rasande. Han lät meddela att han inte tänkte gå på scen förrän han fått en ny Shepards pie vilket fick till och med en rätt härdad Mick Jagger att bli upprörd. Strax innan konserten dök det upp en ny paj. Rickards tar fram sin kniv och sätter den i degskalet. Sedan går han upp på scen och spelar. Han äter ändå aldrig före en konsert.

En annan historia rör en vän till Keith Richards son Marlon som gjorde misstaget att gömma Keiths salladslökar på skämt. Historien slutar med att Richards, då i 60-årsåldern, jagar sonens skräckslagna vän genom skogen utrustad med inte en utan två sablar. Han har ett rätt elakt humör.

Det enda receptet i boken som inte rör olagliga substanser är för den genomengelska rätten ”bangers and mash”, det vill säga korv med mos. Naturligtvis tänker jag dela med mig av det, i min egna översättning från ursprungsspråket.

1. Först av allt, finn en slaktare som gör färska korvar

2. Börja med en kall stekpanna. Keith fick genom ett matlagningsprogram reda på att korven inte spricker om man låter den värmas sakta med pannan. Han fann det vara sant och gör numer aldrig på något annat sätt. Alltså, en kall panna med ett par goda korvar som steks långsamt.

3. Släng i lite hackad lök och lite bacon i stekpannan med kryddor efter smak. Rulla korvarna långsamt då och då.

4. Koka upp några potatisar med en skvätt vinäger, salt och en hackad lök i vattnet. Släng sedan lite ärtor och morötter om du gillar sådana (Keith Richards gör det inte)

5. Mosa potatisen och allt det andra

6. Servera korven och moset med HP sauce ”every man to his own”.

Svårare än så är det inte. Rock ´n Roll på ett fat. Jag hade kanske haft en klick smör i moset men nu är det ju inte jag som är rockstjärnan. Det här receptet är jag beredd att prova.

Country cookin’

av Johan

Skivmässor är alltid ett vågspel. Ibland kommer man hem med något värdefullt och ibland åker man hem med ett slitet exemplar av någon av Waylon Jennings 80-talsskivor och en lukt av gammal idrottshall som vägrar försvinna. Gårdagens mässa i Solnahallen kommer att gå till historien som en av de mer lyckade.

Det blev förstås mest countryskivor men jag tittade även djupt i några soulbackar med gott resultat. Tillställningen blev dock riktigt intressant när jag nådde backarna tillhörande en spritt språngande galen man som var mycket angelägen att slippa släpa hem några skivor. Jag hann bara börja bläddra innan han haltade fram till till mig och sa ”två kronor styck eller 100 för 99”. För den som finner priset på två kronor styck för högt återstod alltså möjligheten att köpa i bulk och därmed pressa ner priset till under en krona.

Jag såg för mitt inre hur det skulle vara att släpa 100 skivor genom snö och is till tunnelbanan, byta till gröna linjen vid Fridhemsplan och sedan bärga bytet till min lägenhet på 13:e våningen i Vällingby centrum. Där och då bestämde jag mig för att acceptera att betala två kronor styck. Jag kände mig rik och lite dekadent.

Man kan säga att jag gick loss ganska hårt i lågprisbackarna. Det var förstås mest skivor som man nog alltid visste skulle säljas för två kronor på en mässa i en idrottshall i Solna. De hade det skrivet över hela konvolutet. En del skivor var dock fullständigt relevanta. Jag plockade till mig ett par skivor med Dionne Warwick, någon Stevie Wonder och fler skivor av Jim Reeves än vad en man kan konsumera under en livstid.

Roligast bland fynden var nog skivan ”Country cookin'”. Den skivan innehöll avsnitt 161 och 162 av den amerikanska arméreservens radioprogram med samma namn. Programmen består av värden Lee Arnolds småprat med countryartister och, förstås, en hel del musik av dessa artister. De sändes den 16:e respektive 23 juni 1974.

Ett av avsnitten hade Little Jimmie Dickens som gäst och det i sig är värt två spänn. Kanske mer. Little Jimmie Dickens var inte bara liten, omkring 150 cm, han var också en god vän till Hank Williams och en nästan lika framgångsrik countryartist som denna under 1950 och 60-talen. Han är idag vid 90 års ålder den äldsta levande medlemmen av Grand old opry.

En detalj med skivan som roade mig, om än mest på grund av en generös uppfattning av vad som är roande, var de många budskapen om hur förträfflig den amerikanska arméreservens verksamhet är. Man får veta att de frivilliga i reserven jobbar hårt för ett grönare samhälle genom att bland annat ta flygfotografin av sjuka almar i Denver. Varje sådant inslag avslutas med en liten melodi och några slående slogans. ”It pays to serve in the army reserve”, etc.

Efter två avsnitt är jag redo att ta värvning.

Det var mörkt och kallt när jag hasade fram genom snön i Solna. I min papperskasse låg 23 nyinköpta skivor. Kanske kommer jag att lyssna på dem en gång och aldrig mer. Ändå var denna helgens skivmässa värt besväret. Det kanske lönar sig att tjänstgöra i arméreserven men det är inte helt utan förtjänst att ta sig till Solna ibland heller.

Rudolf ren ale (11395)

av Johan

”De herr e la reeeeen ajjl. Ruuuuudolf ren ajjl!” Vi måste förlåta dem, ty de är Göteborgare. Dugges bryggeri ska inte behöva stå till svars för något de inte kunde låta bli och ordvitsen i namnet på ölen är inte min främsta invändning mot denna ale. Min främsta invändning är själva ölen.

Dugges lager no 1 har blivit min standardlager under senare tid. Det är ölen jag köper när jag ska köpa ”en öl” på systembolaget. Utan att gå för långt är jag ganska säker på att jag inte kommer att utveckla en lika intim relation med denna julöl från samma bryggeri.

Denna märkliga kreation smakar som kaffe med avec, schweizernöt, katrinplommon och…porter. Den är besk, den är fyllig och den är i likhet med de flesta julöl alldeles för smakrik för att fungera med julmat.

Den nästan helt svarta ölen saknar i princip skum och ett bra svar på hur någon skulle kunna få i sig mer än en sådan här. Jag är beredd att placera Dugges Rudolf ren ale i kategorin ”intressant” och där får den inte speciellt smickrande sällskap. Likväl, kan man svälja ordvitsen så kan man svälja resten av ölen också.

38,50 kronor på systembolaget, nummer 11395 i katalogen

3 Cederhök av 5 möjliga

Min vecka i jalapenos

av Johan
De kom från ingenstans och nu är de överallt

Det har varit vinterns kallaste vecka så här långt men hettan lämnar aldrig mitt Örnnäste här i Vällingby centrum. Jag håller den vid liv med gröna små frukter från Mexico. Det kommer att bli en lång vinter.

Jag är inte riktigt säker på hur jag kom att bli ägare av en mycket stor burk inlagda jalapenos. Det är inget man planerar. Förmodligen gjorde misstaget att gå och handla hungrig. Alltså riktigt hungrig, så där hungrig så att en 2 kilo tung halalslaktad salami kan hamna i matkorgen utan att man riktigt vet om man kan dricka öl till den utan att dra på sig en fatwa. Eller så hungrig att man kommer hem med en stor burk med inlagd jalapeno. Det var det jag gjorde, det är det jag försöker säga.

Så nu sitter jag här med min burk och kan inget annat. Denna vecka var ändå veckan då jag sjösatte en storoffensiv mot det gröna giftet som kommit att marinera hela min tillvaro. Målet för anfallet mot den stora burken var ett totalt utrotande av alla jalapenobaserade livsformer i kylen. Det var en fåfäng manöver, det var kokkonstens Galipoli.

Jag började veckan med en wok. Små bitar mysteriekött, lök, ägg, äggnudlar och en försvarlig mängd jalapeno. Det var inte sofistikerat och det var inte vackert men gud vet att det var mycket jalapeno. Så mycket jalapeno. Att äta så mycket jalapeno är först inte så illa. Man blir alldeles varm inombords, lite som om man dragit ett glas stroh. Eller utvecklat ebola.

Tisdagen bjöd på jalapenoburgare. Det var fabrikstillverkade köttpuckar med ett par fula frostbett från att blivit ignorerade längst in i frysen för länge. Förmodligen köpte jag dem också i någon sorts blodsockerdipp under en deperat födojakt på Hemköp. Jag la dem mellan bröden tillsammans med två skivor ost, dressing från en tub och jalapenos. Mer jävla jalapenos.

Igår var jag nära att missa de gröna små undren men mest för att jag var nära att missa mat överhuvud taget. Jag kom hem sent från en resa till vackra Västerås. Trots att det var sent ansåg jag mig ha tid att koka två korvar. Två korvar i bröd med senap, ketchup och jalapenos. Du skulle inte tro mig om jag sa hur mycket jalapenos jag fick ner i de där bröden.

Det är idag torsdag och jag har precis avslutat en jalapenopizza. Den känns igen på sin lufttorkade skinka, sin goda ost och sin perfekta botten. Samt jalapeno. Så väldigt, väldigt mycket jalapeno.

Burken är nu fylld till ungefär två tredjedelar. Kriget är över, jag är besegrad.

Fast kanske är det för tidigt att kapitulera inför den gröna övermakten. Medan jag skriver detta kommer jag på nya sätt att konsumera fienden. Kanske jobbar tiden för mig. Hur det än är med den saken så är inte veckan över än. Någon av oss kommer inte att få uppleva slutet på den, nu är det jag eller burken.

Kinas mat

av Johan

Jag brukar säga att jag inte ser på TV och folk brukar tro på det eftersom jag faktiskt inte har någon TV-apparat. Vad jag inte nämner är att jag faktiskt följer ett par program på SVT play. Det är dock dags att bli fullständigt uppriktig: Jag har för vana att se ett visst matlagningsprogram på TV. Så, nu var det sagt.

Jag talar om programserien Kinas mat, en klassiskt torr SVT-produktion ledd av en ung man utan hår i Mao-skjorta. Fredrik Önnevall, som mannen heter, förföljer fullständigt oskyldiga kineser för att se hur de äter, vecka efter vecka. Det är dock inte i första hand maten som intresserar mig. Jag lider sedan nästan 20 år av patologisk sinofili.

Sinologi är läran om det kinesiska och det finns inte någon del av den vetenskapen som inte är totalt fascinerande. Jag vet inte när jag började konsumera böcker om Kina men jag vet att den första utlandsresan som jag betalade för själv, det tog tills jag hunnit fylla 21, gick till Beijing. På liknande sätt var det första jag skrev som student en B-uppsats om konfucianism.

Tiden med den där uppsatsen var en riktigt tung Kina-period. Jag hade turen att få en handledare som kunde ungefär allt som det finns att veta om kina och kinesisk religionshistoria. Han kunde en hel del andra saker också men kosthållning var inte en av dem. Jag gick flera gånger till hans kontor för handledning och varje gång fick han under intensiva ursäkter rensa upp en sittplats från skräp. Högarna av skräp var stora och de bestod enbart av två sorters förpackningar: Glasspapper och tomma glenfiddichrör. Det gav en god bild av vad han levde på. Det var för övrigt där, nedsjunken i en mjuk stol och insvept i en varm whiskeyatmosfär, som jag för första gången kom att överväga en akademisk karriär. Tanken på att få äta glass, dricka whiskey och lära sig allt som finns att veta om något var helt oemotståndlig och hittills kan jag inte säga att jag blivit besviken. Helst ville jag lära mig allt om Kina och så blev det ju inte men det är en annan historia. Nu skulle ju det här handla om Kinas mat.

Kinas mat är i all sin anspråkslöshet milt beroendeframkallande. Det händer egentligen inte så mycket och för att vara helt ärlig så är inte programmet direkt nedtyngt med matlagning heller. Önnevall mest går omkring och talar till människor på gatan som svarar med att se fullständigt oförstående ut. Det säger jag förstås bara eftersom jag hatar mannen passionerat för att han lärt sig språket. Ibland finns det någon sorts historia men den är aldrig speciellt fängslande. Istället är det detaljerna som är intressanta. Det kinesiska vardagslivet är i stor utsträckning okänt för västerländska tittare och ett par korta scener från ett kinesiskt lägenhetskök är värt mer än de senaste fyra åren av kanal fem.

Detta säger jag trots att min egna sinofili faktiskt förlorat en del av sin skärpa under de senaste åren. För att vara helt ärlig så dog en del av mitt intresse när jag började umgås med kineser. Det var för ett antal år sedan när jag bodde tillfälligt i Kalifornien. Där träffade jag en person från Kina som kallade sig Kevin. Han brukade gå på samma föreläsningar som jag även om professorn på kursen inte verkade känna till honom eller vad han gjorde där. Gud vet att han inte läste något som hade med kursen att göra.

Hur som helst frågade Kevin en dag om jag ville följa med till nationalparken Yosemitie. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att se en av Nordamerikas vackraste platser. När datumet för utflykten närmade sig frågade jag vem som skötte de praktiska arrangemangen. Det visade sig att det var jag.

Kevin var son till en borgmästare och han hade aldrig någonsin behövt arrangera något själv. Han var hjälplös som en rik mans barn. Det fanns dock inget illasinnat i hans antagande att någon som han råkade sitta bredvid på en kurs skulle arrangera en utflykt till Yosemitie åt honom. Han var helt enkelt fullständigt aningslös eftersom han var uppväxt som det enda barnet i en överklassfamilj. Jag skulle komma att få bära den fulla vikten av det kinesiska enbarnsprogrammet.

Eftersom jag trots allt ville till Yosemitie så fixade jag en stor pickup truck, ett tält och ett par andra saker till resan. Det borde jag inte ha brytt mig om. Kevin hade nämligen inte bara aldrig arrangerat något, han hade heller aldrig sett ett träd utanför en parkmiljö. Tanken på att det inte stod en hoveunuck bakom varje träd, redo att passa upp honom, var också fullständigt främmande. Denna berättelse är redan lång och tröttsam så jag ska inte gå in på detaljer men ett exempel på vad det kinesiska samhället producerar för slags överklassprinsar kan ändå fungera som illustration. Jag erbjöd honom en brödskiva. Han frågade hur han skulle äta den. Jag svarade ”med munnen”. Han replikerade: ”Rå?”. Kevin förväntade sig att Sierra Nevadas vildmark på något sätt skulle lyckas producera en brödrost. Det är så man resonerar när man är uppväxt i arbetarnas paradis.

Jag övervägde, allvarligt, att lämna honom i skogen. Det skulle förstås vara överlagt mord. På något sätt kände jag ändå att det var något som skulle kunna vara bäst för alla parter, inte minst mig själv. När jag, motvilligt, gett upp den idéen så beslöt jag mig för att placera honom på flaket för hemfärden. Det skulle dock visa sig att det bröt mot den kaliforniska trafikförordningen att färdas med kinesiska utbytestudenter på flaket under helger och vardagar efter klockan 18. Kvarstod gjorde att bryta hans psyke med countrymusik. Efter fem mil med George Jones på högsta volym var han ett apatiskt flyktingbarn. Efter ytterligare fem började han försiktigt att klappa takten med vänsterhanden. Jag förstod att han lärt sig en viktig läxa. Allt slutade lyckligt.

Det öppnar sig en avgrund mellan pojkmän som Kevin och de arbetare som porträtteras i Önnevalls kinesiska vardagsskilldringar. Denna avgrund är förstås en del av bilden. Nästa vecka slår jag på SVT play för ytterligare en liten del.

En thai till, Stockholm

av Johan

Det var redan mörkt och ett elakt regn föll långsamt över Folkungagatan. S klagade över att hon fick mickfrilla av fukten. Det var hög tid att hitta någonstans att äta. Jag har gått förbi En thai till tusen gånger men igår var första gången som jag avvek från mönstret och gick in. Det skulle visa sig vara en helt godartad avvikelse.

En thai till präglas av en dubbelhet, eller två. Inredningen är mycket prydlig och välputsad även om man kan argumentera för att de gått för långt med de röda ljusrören täckta av ett tunt bomullstyg i taket. Samtidigt är bardisken, lite längre in i lokalen, en abnormitet i vass och halm som ser ut att vara hämtad från ett mycket billigt motell i utkanten av Miami. Menyn består av moderat prissatta och mycket vällagade rätter serverade i redan nämnda propra miljö. Samtidigt kan man köpa en stor stark för 25 kronor, förslagsvis i den strandkitchiga baren.

En thai till greppar efter två koncept samtidigt, fin-thai och lågprissylta, och i dessa tider av överkonceptualisering blir jag upprymd av deras snedsteg på området.

Vi beställde två sorters wok. S undrade om den serverades med nudlar eller ris. Servitrisen svarade att thailändsk mat aldrig serveras med nudlar. Jag antar att hon har en upprivande konflikt i denna fråga med åtminstone 16 olika thaiställen på samma gata, där man utan vidare serveras wok med äggnudlar.

När woken och riset anlände frågade vi om rätten serverades med soya. Servitrisen sa nej. Senare såg jag ett par andra besökare som hade fått en flaska med soya. Jag tror att de frågade om de kunde få en flaska istället för att ställa den förtäckt akademiska frågan om rätten serverades med soya. Det gäller att hålla reda på sådana detaljer.

Jag hade beställt den kryddstarkaste rätten i hela menyn. Som jag tänkte då var detta det enda sättet att driva ut allt fukt och kyla från gatan utanför. Det och ett par stora stark för 25 kronor styck. Ändå var woken inte alls särskilt stark. Jag hällde ett halvt glas med chiliolja över anrättningen och det hjälpte onekligen ansiktssvettningarna att slå ut i full blom. Efter ett tag inser vi att servitrisen blandat ihop våra rätter.

Nu kanske det verkar som om servicen var en katastrof på En thai till. Så var dock inte fallet. Det serveringen saknade i precision tog man igen på snabbhet. Min andra öl kom på strax över 22 sekunder. När man satt i sig ett antal små, ilsket röda pepparfrukter så är det något man uppskattar. Dessutom var alla vänliga på ett förtjusande förvirrat sätt.

Namnet En thai till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal thairestauranger på Södermalm  i Stockholm. Namnet kan alltså tolkas som ett resultat av en befriande självdistans. Det kommer sig dock inte av någon betydande originalitet. En liten bit ner för samma gata ligger nämligen restaurangen En grek till. Namnet En grek till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal grekrestauranger på Södermalm i Stockholm. När man tänker på det så finns det ett i det närmaste oändligt antal av vad som helst på Södermalm i Stockholm.

Maten på En thai till kretsar en liten bit ovan den genomsnittliga thairestaurangens. Allt är lite bättre preparerat och lite vackrare presenterat. Ändå är, som sagt, priserna högst humana. Vi kom därifrån med en nota på lite över en hundralapp per person och då hade jag försökt svalka de svedda områdena i min mun med enorma mängder Åbro original, uppenbarligen till en helt obetydlig kostnad.

En thai till är en fin restaurang för den som vill äta äta under civiliserade former till en ringa kostnad. Varför man inte skulle vilja det är bortom mig.

3 patong av 5 möjliga

Liefman glühkriek (11376)

av Johan

Hur mycket Liefman glühkriek är en Liefman glühkriek  för mycket? Jag är inte säker men jag tror att jag börjar närma mig. Jag har druckit två munnar och på spisen står en hel gryta och väntar.

Liefman glühkriek, vid vad skall jag likna dig? Är du ett seriöst alternativ till glögg? Är du en öl som serveras varm? Är du vad man menar när man säger att världens bästa öl kommer från Belgien?

Liefman glühkriek liknar inget annat du finner på systembolagets hyllor just nu. Även dess yttre är originellt. Flaskan har champagnekork och saknar helt etikett men den är istället klädd i ett vackert grönt omslagspapper.

Smaken är en historia för sig. Mest påtaglig är förstås körsbärssmaken men det finns en viss ölbeska och en rätt skön syrlighet även om glükrieken är sötare än din genomsnittliga kriek. Att dricka den varm är faktiskt inte alls obehagligt. Man kan dock invända mot att den säljs i en 75cl stor flaska som inte låter sig återförslutas då korken väl gått i luften. Detta är inget man dricker mycket av även om man är en av de få som dricker den alls.

Därmed inte sagt att jag tänker hälla ut något.

57 kronor på systembolaget, nummer 11376 i katalogen

3 julklappar av 5 möjliga

Oppigård winter ale (11320)

av Johan

Så var det dags för julölen igen. Det känns som bara igår jag satt i en liten, ödslig och mycket kall andrahandslägenhet på Norrmalm och recenserade mig igenom hela påskölssortimentet. Det var en bra tisdagskväll. Julölen kvalar sällan in bland mina favoriter och det har inget att göra med att jag hatar i stort sett varje aspekt av julen. Många ölproducenter firar julens ankomst med att lansera öl med kryddigt spretiga smaker som inte alls passar särskilt bra till julmat eller några andra slags livsmedel. Detta är ett jävla sätt att fira eftersom maten är den enda delen av julen som jag kan ha någon som helst överseende med. Hur som helst, julen är här och ölen med den. Det är dags att recensera

Oppigård kan inte göra något fel. Det är kanske vad man tror. Bredvid mitt tangentbord står ett glas med deras bästa försök hittills. Oppigård winter ale är kanske den minst lyckade ölen från Oppigård någonsin. Den förhindrar förstås inte att den är mer än godkänd.

Först känns ölen lovande, den har en tydlig humlearom men denna dör nästan omedelbart i ett hav av beska. En bit in i smaken breder den beska smaken ut sig till den täcker allt. Någonstans därunder finns dock en bredd av nyanser och ibland kan man förnimma dem.

Detta är en fullständigt anständig öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11320 i katalogen

3 beskor av 5 möjliga