Författare: Johan

Sjätte tunnan

av Johan
Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Vad är färskt i färskt bröd?

av Johan
J’accuse!

Min lokala konsumbutik har två positiva egenskaper. Positiv egenskap nummer ett är att den är placerad endast 50 meter från min port. Positiv egenskap nummer två är dess utbud av bröd. Vanligtvis är köpt bröd ingen rolig historia. Fazer, Pågens, Polarbröd och möjligtvis något företag som jag glömmer dominerar landets brödhyllor totalt och det lämnar inte stort utrymme för variation.

I just min lokala konsumbutik bakar de bröd. Det är inte helt ovanligt men här har de gjort sig besväret att sätta in en glasruta mellan butiken och bageriet så att man kan se att någon form av bakning faktiskt äger rum. Vanligtvis är det bara i form av någon vitklädd tonåring som desperat försöker frigöra sig från en väldigt stor klump av deg på ett bord men såvitt jag minns det kvalificerar det sig som bakning.

Jag har ofta fascinerats över konsumbageriets breda register. De har en förmåga att stoppa alla möjliga livsmedel i sina bröd. Ost, soltorkade tomater, diverse nötter och rötter, inget verkar vara bortom kooperationens fantasi. Så sent som idag köpte jag ett pestobröd. Det var då jag förstod.

Den överväldigande doften av vitlök och oliver gav mig en insikt. Vem stoppar mycket stora mängder pesto i en limpa? Någon som råkar ha mer pesto än vad de behöver förstås. Varför skulle en konsumbutik ha mer pesto än vad den behövde? Hur mycket pesto med passerat bäst före datum behöver en konsumbutik i Vällingby?

De brödlimpor jag värderat så högt är inget annat än den slutstationen för utgångna varor. Mångfalden av livsmedel i bröden är inget annat än en avspegling av saker som sålt för lite under det föregående kvartalet. Brödhyllan är en enda stor pytt i panna. Det krävs kanske en cynism så klart skinande som min för att avslöja det men sanningen är i sig klar nog att se då man känner till den.

Egentligen är det hela väl i sin ordning. Jag antar att det är bra att gamla livsmedel kommer till användning. Framför allt gör den positiva egenskapen nummer ett att jag kommer att fortsätta handla där.

Störtebeker 1402 (1900)

av Johan

Jag har köpt en alkoholfri öl idag och det var inte första gången. Det var dock första gången som jag gjorde det medvetet. Vid samtliga tidigare tillfällen har det rört sig om fruktansvärda misstag och de har alla begåtts i Amerikas Förenta Stater. Från Columbiadistriktet till Kalifornien har jag försökt göra mig till och jag har betalt priset för det. Det är högst mänskligt att tröttna på amerikansk snabbköpsöl och vilja leta sig vidare. Därför har det hänt att jag valt de udda sorterna som varit lite undangömda i kyldiskarna. Anledningen till att de varit undangömda har i flera fall varit just så att ingen skall behöva utsätta sig för alkoholfri öl.

Så jag borde veta ett och annat om öl utan alkohol. Det gör jag egentligen inte men jag tror jag vet tillräckligt för att säga att Störtebeker 1402 är en relativt god sådan.

Den omdelbara smakupplevelsen är inte dålig. Störtebeker är en ganska smakrik öl med påtaglig beska i eftermaken. Framför allt doftar den som en riktigt god tysk öl ska dofta. Trots detta går det dock inte att komma ifrån att det saknas något.

Jag brukar motsätta mig uppdelningen i att ”dricka för alkohol” och ”dricka för smak” eftersom det är två saker som inte går att skilja från varandra. Alkoholen är en del av smaken och tillsammans är de båda sakerna delar i samma upplevelse. Utan att egentligen veta tror jag att alkoholen både bidrar med egen smak och förmedlar annan smak av ölen. Detta oaktat annan behållning som alkoholen skänker.

Det är också lite svårt att se vilken som är målgruppen. Om man inte dricker alkohol så är man nog inte speciellt förtjust i öl ändå och dessutom kan de ”upp till 0,5%” alkohol som trots allt finns i ölen stöta bort de allra mest renläriga nykteristerna. Folk som druckit sig förtjusta på öl men som tvingats dra ner på alkohol ser nog denna öl mest som ett grymt skämt och en påminnelse om bättre tider oavsett hur dåliga de var.

Själv köpte jag naturligtvis denna öl i folkbildningssyfte. Jag dricker en alkoholfri öl så att ingen annan behöver göra det.

9,20 kronor på systembolaget, nummer 1900 i katalogen

2 godtemplare av 5 möjliga

Sånger om sprit: Talking Thunderbird Wine Blues

av Johan

Vår kurs om sånger om sprit går vidare. Vi har hunnit gå igenom ett antal sånger om sprit redan och det kanske är dags att säga något om hur urvalet av sånger går till. Jag ställer in min mp3-spelare på slumpvis sortering och klickar på en liten pil som pekar åt höger. När jag når en sång om sprit så skriver jag om den. Talking Thunderbird Wine Blues dök upp nästan genast idag och det är jag mycket glad för.

I en värld av druckna countryartister är nog ingen så förknippad med alkohol som Townes van Zandt. Han drack till den dagen han dog och han dog utan tvivel på grund av att han drack. Hans död orsakades delvis av en allvarlig höftskada som han på grund av drucken excentrism vägrade behandla förrän alldeles för sent. I likhet med andra kända alkoholister som Hunter S Thompson vågade inte läkarna hålla Townes från spriten eftersom abstinensen skulle bli livshotande på grund av ett i övrigt risigt allmäntillstånd. De vågade inte heller skriva ut några smärtstillande medel till honom eftersom de visste att han skulle börja dricka omedelbart efter att han skrivit ut sig själv från sjukhuset. När Townes van Zandt dog i sitt hem på nyårsdagen 1997 hade han alkoholen ensam kvar sedan den trängt ut alla andra delar av hans liv.

Är en lättsam talking blues sång som ”Talking Thunderbird Wine Blues” då verkligen den bästa sången att representera en av de största låtskrivarna som genren har sett? Eftersom det ändå är omöjligt att välja bara en sång att representera Townes van Zandt så tycker jag att den mycket väl kan vara det. Sången visar upp humorn med vilken van Zandt gjorde allt inklusive att supa ihjäl sig. Världen är full av allvarliga unga män från Sverige som sjunger kända sånger på halva hastigheten och kallar det känslosamt. De till och med kallar det country och jag är trött på det. Dessa unga män saknar humorn hos Townes van Zandt och utan den blir allvaret helt obegripligt.

”Talking Thunderbird Wine Blues” är en liten sång om ett speciellt märke av billigt vin. Jag tror jag vet vad det är för vin. I sången kostar en flaska 59 cent och så billiga vinsorter har jag inte sett någonstans. I Kalifornien fann jag en glasflaska med vin på en gallon (nästan fyra liter) som kostade åtta dollar och 99 cent. Den smakade som hundra spänn.

Så här går visan

Among the strangest things I ever heard
Was when a friend of mine said ”man, let’s get some thunderbird”
I said ”what’s that? ” he just started to grin
Slobbered on his shirt, his eyes got dim
He said ”you got fifty-nine cents? ”

Detta är nog inte alls det konstigaste Townes van Zandt hört. Detta är en man som under en TV-intervju bekymmerslöst gick igenom de grundläggande knepen för den som vill bli framgångsrik inom limsniffning. Hur som helst, så börjar historien. Sedan fortsätter den.

We hustled on down to the nearest u-tate-um
The guy wanted my id, I whipped her out and showed him
He got a green bottle from the freezing vault
My friend started doing backward somersaults
Through the cottage cheese

U-tate-um är en möjlig stavning på ett ord som jag kanske skulle ha skrivit på ungefär detta vis: U-tot-em. Det är ungefär så han pratar. Hur som helst så är det ett ord från djupaste Texas som syftar på en livsmedelsaffär. Notera att vinet återfinns i kylskåpet. Om du har druckit lika billigt vin som jag så betyder det något för dig.

Took it back to his house, started drinkin’
Pretty soon I set in to thinkin’
”man, this thunderbird tastes yummy, yummy, yummy
And I know it’s doing good things to my tummy, tum…, t…”
It’s how you reason when your on that crap

Även här finns ett element av igenkänning. Dåligt vin under bra omständigheter är nästan omöjligt att skilja från bra vin under dåliga omständigheter. En gång tillskrev jag en flaska vin helt ogrundade effekter på min akrobatiska förmåga.

Got a few more bottles, chugged them down
I pulled myself up off the ground
Decided I go see my dearest sweet wife
Who met me at the door with a carving knife
Said ”get them damn grape peel from between your teeth.”

Kvinnan är polisen i var och varannan sång om sprit. I själva verket umgicks Townes van Zandt med kvinnor som antingen drack själva eller accepterade hans dryckenskap. Det var hans tredje fru Jeanene som gav honom hans sista flaska vodka på väg hem från sjukhuset.

I could see we’re gonna have a little misunderstanding
I said ”dear, I better get in touch with you later”
She said ”forget it, man, you’re never touchin’ me again!”

Jag är säker på att det finns en läxa att lära sig från detta. Det är därför det finns en sista vers.

Now I’ve seen the light and heard the word
And I’m staying away from that ol’ dirty thunderbird
A message come from heaven radiant, and fine,
All I drink now is communion wine
Six days a week

Religion kan vara vackert. På något sätt verkar det dock inte som om Townes van Zandt verkligen bytte helgedom. Historien om van Zandt själv är sorgligare än den om Thunderbird Wine. Det kan åtminstone verka så men om man sett filmer som ”Heartworn highways” eller framför allt några av hans konsertframträdanden så finns det inget tragiskt med honom. Därför föreslår jag att ni ser detta fina filmklipp där Townes van Zandt talar, sjunger och skämtar om Thunderbird Wine.

Bjørnebryg Extra Stark (1274)

av Johan

En öl med hög alkoholhalt skall ha en smak att matcha den. Det har inte Bjørnebryg men ölen kommer närmare än många andra öl i denna kategori. Skillnaden mot exempelvis Kopparbergs Special Brew – officiellt den första öl jag någonsin hällt ut – skulle inte kunna vara större. Till att börja med misstänker jag att Bjørnebryg faktiskt är en öl.

Tecknen är många och övertygande. Smaken är ganska omfångsrik, den sträcker sig från katrinplommon till general portion, och på det stora hela går den att vänja sig vid.

Eftersom detta är en öl som man dricker för att berusa sig så måste jag som samvetsgrann konsumentupplysare säga något om denna aspekt av drycken också. Efter 10 cl Bjørnebryg tyckte jag det var roligt att stavningskontrollen ville ändra Bjørnebryg till ”badbrygga”. Efter 20 cl drömde jag mig iväg till en föreställningsvärld där björnen avbildad på burken ligger och solar på en badbrygga (den bar solglasögon). Efter 30 cl kollar jag mailen. Efter 40 cl trycker jag ”like” på facebook-knappen till ett inlägg på Gödsvinet utan att inse att jag skrivit det själv. Efter 50 cl skriver jag detta.

Vilket blir då det sammanlagda intrycket av denna öl? Det är ingen bra öl men det är en öl som man kan dricka med någon form av behållning. Det måste vara värt något.

13,60 kronor på systembolaget, nummer 1274 i katalogen

2 björnar av 5

Lär dig känna igen pannal karaktär!

av Johan

1970-talets reformer av psykiatrivården i Sverige har ofta kritiserats. Även om ingen saknar äldre tiders grymma institutionsvård så sägs den moderna och mer progressiva behandlingen med psykofarmaka och boende i egna hem lett till utslagning och i vissa fall hemlöshet. En av de mest omfattande konsekvenserna av stängningen av mentalsjukhusen är att många människor än idag vägrar använda diskmedel när de diskar sina gjutjärnspannor.

Motviljan till att använda diskmedel när man diskar en gjutjärnspanna är ett beteende som formas redan tidigt i barndomen. Psykoanalysens fader Sigmund Freud (1856-1939) ägnade en betydande del av sin professionella gärning åt denna olyckliga patientgrupp. Han konstaterade att barnet i slutet av sitt andra levnadsår kommer in i en fas då det lär sig reagera på smutsiga föremål i sin omgivning. En allt för pedantisk uppfostran i denna känsliga uppväxtfas kan leda till att barnet inte utvecklar en normal relation till gjutjärnspannor utan fastnar i en lustfylld inställning till dess smuts. Denna koppling mellan icke rengjorda gjutjärnspannor och lustkänlor hos barnet kan sedan det vuxit upp leda till en psykisk sjukt tillstånd vi känner som ”pannal karaktär”.

”Pannal karaktär” eller ”pannal fixering” yttrar sig tydligast genom att den drabbade uppvisar en stark motvilja till att använda vanligt diskmedel då den rengör sin gjutjärnspanna, en motvilja som kan vara passionerad och till och med våldsam. I svåra fall ägnar sig patienten även åt att aktivt tillföra ny smuts till den redan smutsiga pannan genom att ”olja in” den med ännu mer fett som naturligtvis direkt blir skämt.

Bland personer med pannal karaktär finns det en oändlig mängd försök att rationalisera detta beteende. Det finns till exempel sjuka som talar om ”hålrum” i pannan där det ligger gammalt fett som i små reservoarer. Enligt denna sexuellt frustrerade utsaga måste fettet i dessa ”hålrum” i pannan räddas från diskmedel för att att inte matlagningen ska försämras. Det är som frisk lätt att se det komiska i sådana berättelser men för den drabbade är det verkligt och vi måste försöka förstå sjukdomen ur det perspektivet.

Ett annat sätt för den sjuke att själv närma sig sitt problem är att hitta substitut för diskmedel som inte hotar den värdefulla smutsen. Ett vanligt sådant substitut är salt. De sjuka helt enkelt ”tvättar” pannan med salt trots att det så klart inte har någon helst effekt mot fettet. För att klargöra det symboliska i denna handling så avslutar många sjuka dessutom ”tvättningen” med att stryka på nytt fett på pannan. Det är detta sjukdomsbeteende som vi ovan kallar att ”olja in”.

Jag har själv haft många möten med personer med pannal karaktär. Speciellt besvärliga var sådana möten med personer som jag delade kök med under min tid på en studentkorridor i Lund. En särskilt pannal karaktär var en person jag aldrig någonsin haft ett samtal med. I själva verket tror jag aldrig hon sa ett ljud i studentkorridorens gemensamma utrymmen. Hon lagade sin mat och begav sig sedan till sitt rum där hon förmodligen förvarade ett stort antal smutsiga gjutjärnspannor för sin egna tillfredställelse.

Så kom det då en dag då jag stod och diskade i det gemensamma köket. Den drabbade kom in för att hämta föda i ett förmodat avbrott från sin njutningstund med pannorna på rummet. När jag greppade en gjutjärnspanna för att rengöra den hörde jag ett högfrekvent ljud. Förvånat tittade jag upp och jag såg mig omkring. Min förvåning bara växte när jag insåg att ljudet var den drabbades röst. Hon närmast skrek något fullständigt irrationellt om att inte använda diskmedel i rengörning av gjutjärnspannan.

Naturligtvis blev jag rädd men jag försökte låtsas som ingenting. Utan att skapa ögonkontakt fortsatte jag att diska pannan men jag var hela tiden beredd att fly ut genom dörren ifall kvinnans känsloläge skulle slå över i ett våldsamt tillstånd. Som tur var drog hon sig tillbaka till sin lya och jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne när jag såg hennes ryggtavla försvinna ner för den långa korridoren. Hon var ändå en av de boende på min korridor som ingen någonsin försökte få inskriven på psykiatrisk anstalt.

Pannal karaktär eller pannal fixering tillhör de vanligaste psykiska problemen vi har i Sverige idag. Det är förmodligen ett problem som vi inte kan lösa helt och hållet. Genom att känna igen symptomen och konfrontera de drabbade kan vi dock hjälpas åt att minska skadeverkningarna av denna olyckliga sjukdom.

Kopparbergs Special Brew 7,5% (1235)

av Johan

Kopparbergs Special Brew är en utmanande öl att recensera. En del av utmaningen består i att skilja smaken av ölen från den av de magsyror som väller upp från mitt inre medan jag dricker den. Man får förstås anta att smaken på dessa två vätskor är förhållandevis lika.

En mycket karakteristisk egenskap för denna öl är den distinkta doften som sprider sig när man öppnar en burk. Det är en lukt jag känner väl från min tid som sommarjobbare på ett ålderdomshem. Inte för att någon drack Kopparbergs öl där. Nej, många av framför allt de äldre herrarna var förmögna att återskapa doften av Kopparbergs Special Brew ändå. Den är svår att beskriva för någon som inte känt den men försök kombinera dofterna av dansk ost och gammal filmjölk så kommer vi ganska nära.

Trots den mycket aromatiska doften är smaken relativt återhållen vilket man under omständigheterna får vara glad för. Det är en ganska rund smak av förruttnelse som bränner sig fast i tungan. Fan, jag mår inte bra.

Det liksom trycker över brösten och susar inne i skallen. Varje andetag är ett andetag av det här jävla giftet. Det liksom spränger från insidan av huvudet och jag hör svaga toner av Ulf Lundell. Fan, detta är outhärdligt. Ge mig en trepanering och en annan öl!

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1235 i katalogen

Inget betyg

Kung (1446)

av Johan

Åbros storsäljare ”Kung” är ingen god öl. Men det är en enkel öl som är god väl kyld på en het sommardag? Nej, det är den inte. En väl kyld ”Kung” har lägre temperatur än en varm men varken temperaturen på ölen eller sommardagen ändrar i slutänden på att det är en mycket osmaklig öl.

”Kung” har en krona på avbildad på burken. Detta måste vara en av anledningarna till att den huvudsakligen dricks i de delar av Sverige där motståndet mot euron är starkast. Å andra sidan är detta samma delar av Sverige som man accepterar Per Gessle-biljetter som officiellt betalningsmedel. En gång hörde jag en historia om en plats i Hälsingland där passagerarna i en raggarbil bytte bort en back öl mot en kvinnlig passagerare från en annan raggarbil. Var det en back ”Kung”? I sådana fall var det mycket kvinnoförnedrande.

”Kung” har ingen smak att tala om men efter en klunk följer snart en mild arom av rått kött.

10,90 kronor på systembolaget, nummer 1446 i katalogen

1 tonårsfylla av 5 möjliga

Youtubeölen

av Johan

Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: ”The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles ”Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs ”Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson ”Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels ”Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel ”Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

Gran Lurton Corte Friulano 2009 (94453)

av Johan

Eftermiddagssolen fann mig på promenad kring Östermalmstorg. När jag bodde inne i stadens mitt upptäckte jag vilken tillfredsställelse man kan nå av att vandra gator upp och ner på Östermalm och se allt man inte behöver men som folk av någon anledning lägger oerhörda pengar på. Man känner sig rik när man inser att man just sparat 750 000 på att inte alls önska sig en horribel stadsjeep från Bayern. Ett par löjliga handsydda italienska skor sparade mig nästan 20 000 och när en tillgjort nonchalant armaniutstyrsel vandrar förbi så känner jag en insättning på 35 000 i mitt mentala konto. Jag kan vara nonchalant på riktigt för nästan inga pengar alls.

Det var därför med ett hjärtligt leende och en känsla av stor rikedom som jag vandrade in på systembolaget på Nybrogatan för att köpa en flaska vin. Just detta systembolag är intressant eftersom det inte alls är lika stort som det i korsningen av Regeringsgatan och Mäster Samulesgatan men ändå nästan lika välsorterat. Deras hyllor för nyinkommet och tillfälligt är nästan alltid intressanta och det var dit jag styrde mina steg.

Flaskorna med Gran Lurton 2009 var nästan slut trots att den introducerades för fyra dagar sedan vilket jag tolkade som ett gott tecken. Att en vara är populär gör den inte nödvändigtvis bra men att den flitiga personalen på systembolaget inte ersatt köpta flaskor brukar göra det. När en pall med Sofiero tagit slut kör de snabbt ut en ny. När en hylla med vin gapar tom utan att de kan ersätta flaskorna på den så måste det vara bra.

Hållbar teori eller inte, Gran Lurton visade sig vara ett mycket bra köp. Vinet är huvudsakligen gjort på Friulanodruvor, ett fruktigare och mindre strävt alternativ till Sauvignon Blanc som är speciellt vanligt i Sydamerika. I jämförelse med en Riesling är viner av denna druva något mindre söta men minst lika smakrika. Den fylliga smaken av stenfrukter i Gran Lurton är därför ändå frisk och lätt citrusaktig.

Vinet är ungt, Friulano tjänar inte på lagring, men ändå superbt välbalanserat och nyanserat. Jag skulle rekommendera det till varje situation i livet som kräver en flaska vitt vin. Först efter att ha smakat Gran Lurton inser jag hur många de är.

119 kronor på systembolaget, nummer 94453 i katalogen

4,5 plommon av 5 möjliga