Författare: zonk

Beck’s Next

av zonk

Det finns många olösta frågor i världen. Vad hände med myteristerna på Bounty? Var blev bosättarna i Roanoke av? Hur hade Ingvar Oldsberg sett ut i helskägg? Varför är E.T. så ful?

De förbleknar dock alla inför ett större mysterium: vad, exakt, skiljer Beck’s Next från en vanlig Beck’s? Flaskan må vara genomskinlig, och ha en marginellt annorlunda etikett, men utöver detta, är de två förvillande lika. Trots långa, noggranna efterforskningar med glaset i hand, har Gödsvinet syd inte lyckats uppfatta något som helst utmärkande särdrag hos Next. Den är, liksom sin enäggstvilling, en schysst stor stark, helt enkelt: hyfsat besk, inga bismaker, smakar som det ska. Inget spännande, men inte dåligt. Kanske är det helt enkelt så att de som köper Beck’s i parti och kubik är fullnöjda med den nya flaskan, och inte förväntar sig vidare innovationer på ett par år. I sådana fall kan jag bara gratulera Brauerei Beck & co. De har hittat sin nisch, de håller sig till den, och det fungerar bevisligen. Under allt detta ruvar dock en djupare, existentiell fråga: det finns förvisso tusentals ölsorter i världen, men hur många av dem kan man egentligen särskilja? Hur många finns det egentligen, och hur många är bara infinitesimala variationer på något man redan smakat? Som svensk kämpar man med sådana teutoniskt dystra tankar blott alltför ofta, men håller huvudet högt: var dag, mot nya djärva öl!

Tre kloner av fem möjliga. I.o.m att Beck’s standard-starköl (1549) ingår i sortimentet, existerar Beck’s Next i ett kvantum-mekaniskt mellanting av vara och icke-vara på systembolaget, likt nån slags ölens Schrödinger-katt.

Husets öl

av zonk

Med samma känsla av oförblommerat oförstående kitslighet som italienarna åser en svensk beställa husets röda, tittar svensken tillbaka när italienarna beställer en husets öl, birra media – en stor stark, med andra ord. Eller än värre en birra picola, en pytteliten stark. Om man nu ska sitta och dricka enkel öl, varför i hela friden beställa 20 cl? Jag begriper ingenting, det ska villigt erkännas, men det här med att inte begripa vad sjutton som flugit i folk, det är något man vänjer sig vid på de här breddgraderna.

Med detta i bakhuvudet ser den förutseende förskingrade svensken gärna till att ha ett par pålitliga klassiker hemma i kylen, för att undvika att råka ut för sådana där pinsamma ögonblick när man inte kan ställa något annat än lokal blasköl på bordet.

En av dessa är för Gödsvinet syd Sierra Nevadas Pale ale. Det är en öl som de flesta av er antagligen är bekanta, kanske rentav mycket nära förtrogna med. Lokal tillgänglighet har onekligen gjort att den fått en mer framskjuten roll än den kanske tidigare haft, men det är inte mången systemkasse G. syd hemsläpat som inte haft åtminstone en av dessa i ett hörn. Det är helt enkelt en trotjänare, en öl man aldrig blir besviken på, en trevligt besk, rivig pale ale som passar bra till mycket: mat, samkväm, eller att bara dricka för sin egen skull.

En annan är Guinness draught, burkvarianten med liten widget i, som ger det där typiska skummet. Om jag hade en Guinness draught för varje gång jag hört någon säga ”det är som en hel måltid” eller ”jag blir så mätt” om denna öl som de facto är kalorifattigare än en vanlig stor stark, hade jag byggt mig en pyramid som gjort Kheops grön av avundsjuka. Len, torr och mörk glider den vackert ner för strupen när man suktar efter något svalkande. Jag tröttnar aldrig, år efter år finns den i min kyl. Åt de purister som kallar var man som dricker en Guinness mer än 5 miles från bryggeriet i Dublin för nidning lånar jag inte mitt öra.

Leffe blond har liksom hängt med sedan den tid då en faiblesse för belgisk öl närdes. Ibland kan det sitta fint med en belgare som inte är fullt så komplicerad och alkoholstinn, en lätt-trappist, som man vanvördigt skulle kunna kalla den. Den passar fint för den där sena fredagseftermiddagen, för att ge helgen en tjuvstart, och är således även den en långtida & mångtida gäst i mitt skafferi.

Vilka öl finns alltid i er kyl?

Volpina

av zonk

De där etiketterna, de är luriga. Volpina pryds av en kurvig kvinna med högst begränsad beklädnad, som skulle kunna ha smitit från TV3s ärevördiga Tutti Frutti eller kanske en av Berlusconis bunga-bunga-fester. Kanske är jag fördomsfull, men jag utgick från att det var en trams-öl. Men där tog jag fel: Volpina är förvisso ingen mikrobryggd black triple IPA, men det är en högst hedervärd öl, inget fruktbemängt jolm eller nåt slags gulfärgat mineralvatten. Volpina ska utläsas den lilla räven, vilket gissningsvis refererar till att det är en red ale. Det är dock ingen pilande lätt liten öl, tvärtom en bastant dubbelmalt, knäckig och rik, med en behaglig beska och ett gott litet alkohol-riv, i bästa belgiska stil. Gödsvinet syd ser fram emot att prova fler öl från Birra Amarcord, eventuellt till lämplig Fellini-film.

Tre och en halv missledande etikett av fem möjliga.

 

Dominus Tripel

av zonk

Det var kanske ingen tillfällighet att det här inte var den första ölen i belgisk stil man testade – det är förvisso vare sig rättvisande eller helt pålitligt, men ja, flaskan ingav inte precis förtroende. Detta visade sig stämma blott alltför väl – Dominus Tripel är en påträngade söt, yxigt fruktig öl av belgisk klostertyp. Liksom flera av sina olycksbröder är den också bryggd i Nederländerna. Men visst, det är kanske ingen påfallande usel öl.

Två gäspningar av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

Il Cammello Ubriaco

av zonk

Den fulla kamelen, det tredje projektet från ett litet lokalt brygg-initiativ, är en röd öl i lokal stil: frisk, porlande lätt, törstsläckande, dock inte utan en trevlig beska och ett visst rått, jästigt riv, lite åt det belgiska hållet. Eftersmaken är lång och har lite toner av lakrits. Annars saknar man helt det hembryggd öl ibland kan lida av, dvs övermåttan jästig bismak. Färgen är grant roströd, och ölen är klar – ingen dimma, vilket inte hade passat öltypen riktigt.

Det är dock definitivt en lättare öl, ingen IPA eller dubbel-IPA, men man ska ju brygga vad man gillar, och lokalbefolkningen ses ofta med typ en ceres eller en corona, och vi pratar ändå om en betydligt krutigare öl. På tal om krutig, så är alkoholhalten okänd, då den inte blivit uppmätt, men efter att ha druckit en del börjar man defintivt känna vissa effekter, och alkoholen finns där helt klart nånstans i smaken, inte så att den sticker ut, men det finns inte det där trista hålet i framförallt eftersmaken som ju utmärker alkoholfri öl.

Andra glaset – jag begick den kardinala dödssynden att inte hälla upp hela ölen i ett svep, med vidkommande risk att störa bottensatsen i sin slummer – blev genast betydligt rivigare. Men jag får inte göra ölen den orättvisan att jag bedömer den på såna grunder.

Tre och en halv röd sol av fem möjliga!

Schloss Eggenberg Urbock 23° (74835)

av zonk

Som för så många tyska öl är min främsta känsla inför Schloss Eggenbergs Urbock 23° förundran. Varför? Varför bryr någon sig om att brygga det här? Sådär lite halvbeskt, tråkigt, fyrkantigt tyskt – vem släpar sig ur sängen varje morgon för att göra det här? Enligt baksidetexten kallar ”många” det ”the cognac of beers”, men jag ställer mig frågande till vilka dessa människor är. Vad vill de egentligen med sina liv? Sinnet är tomt, och man sitter och smackar med en märkligt däven sötaktig honungs-besk eftersmak på tungan, och tittar på glaset, som ser alldeles för fullt ut. De 9.6 procenten alkohol gör sannerligen ingen hemlighet av sig. Tydligen har den lagrats nio månader innan den förlösts men huruvida det är på flaska, ståltank eller ekfat framgår inte. Smaken lutar nästan lite åt det sista, men dessvärre är nog sanningen att det har en betydligt enklare bakgrund än så.

Två mähän av fem möjliga. Finns att beställa på systembolaget för den som framhärdar, nr 74835.

Rothaus Tannen Zäpfle

av zonk

Med en frisk smak av välklorerat vatten rinner Rothaus Tannen Zäpfle raskt nerför halsen, om inte annat så för att man snarast vill dricka något annat. Halvvägs ner blommar smaken ut i en svavelosande, sumpig nyans av utgången fulöl, lite i stil med den klassiske tysken HB, Hofbräus standardöl. Jag trodde länge att denna distinkt obehagliga biton var ett misstag, eller resultatet av just utgången öl, men efter att ha stött på den såväl när jag druckit HB på flaska som på fat, har jag insett att tyskarna helt enkelt vill ha det såhär. De är sannerligen ett märkligt folk. Tannen Zäpfle, förresten, vad betyder det, och är det en omskrivning för något helt annat? Jag varken vill eller vågar spekulera vidare, men det borde vara bortom allt rimligt tvivel att svaret inte kan bli trevligt.

En kloratom mol allen, av fem möjliga.

Tourtel Birra Analcolica

av zonk

Kanske är tomrummet det som är svårast att beskriva – den nästan totala avsaknaden av intryck, de vaga, knappt förnimbara tingen, som lurar på gränsen mellan inbillning och verklighet, där man inte kan säga vad som verkligen finns, och vad som bara är självsuggestion. I en absolut tyst och mörk sensory deprivation tank börjar sinnena fabulera, synen visar villor, öronen hör hägringar. Kanske börjar man under tilltagande förvirring undra hur man hamnade där, vid vilket ögonblick man gick från infall till beslut, tog det ödesdigra steget.

Ungefär så känns det att dricka ett glas Tourtel Analcoholica (vilket ska utläsas alkoholfri) – drycken är omisskännligt gul, den bubblar, men smaken och doften är som ett stort tomrum, ett töcken, en dimma genom vilket man kan ana gengångare och spöken av den öl som flytt, eller kanske aldrig funnits. En vag, misstänkt örtig arom lurar över det tunna skummet, och blandar sig med en fadd sötma på tungroten. Jag vill kalla den myrten, för jag vet inget om myrten, hur den doftar eller smakar – men det är nog humle, det måste vara humle, något annat hade inte gått att tro, något annat är inte möjligt. Ändå är det inte den sämsta alkoholfria öl jag druckit, enligt flaskan ska den hålla under 0.5%, men antagligen ligger den just alldeles precis därunder, och lutar sig på denna försvinnande lilla fraktion alkohol för att trots alla dimridåer upprätthålla åtminstone någon slags värdighet.

En halv synvilla av fem möjliga.

Augustijn Blonde

av zonk

Efter en dramatisk entré – p.g.a. viss ovarsamhet flög korken all världens väg med en smäll som fick öronen att ringa – var man snarast upplagd för något lugnande, något tryggt, och detta, om inget annat, levererar Augustijn Blonde från Brouwerij Van Steenberge i parti och kubik. Doften är behagligt belgisk, lätt jästig, men frisk, men smaken känns därpå ganska anonym: en fin, lätt, fruktig men ändå trevligt besk och relativt torr öl av belgisk klostertyp. De sju volymprocenten alkohol märks en aning, men inte övermåttan. Nej, Augustijn Blonde gör inget egentligt fel, men tyvärr inte något klockrent rätt heller. Utöver en lite beskare, fylligare fruktighet är det egentligen väldigt lite man kommer ihåg – om någon hade givit mig den här och säg, en annan fruktanstruken öl, hade jag antagligen inte känt igen någondera. Kanske hade jag blandat ihop båda med Hoegaarden, vilket ju knappast kan betraktas som positivt.

Två jaha av fem. Det finns ett par andra Augustijn på systemet – kanske är de mer spännande?