alkohol

Hop Federation Pilsner (1219)

av Johan

Ölen på bilden är en Hop Federation Pilsner. Det är en öl från Nya Zeeland och ett tydligt bakslag för min intention att handla närproducerat. Sett ur ett annat perspektiv behöver det förstås inte vara det. Genom att jag dricker öl producerad på andra sidan jordklotet och sedan skriver om det så behöver du ju inte dricka den. På så sätt skapar vi gemensamt en mycket större positiv klimatpåverkan än om jag bara slutat själv. Jag dricker, du läser och tillsammans tar vi ansvar för den här planeten.

Det är inte heller första gången som Gödsvinet erbjuder den här tjänsten, exempelvis har vi skrivit om det Nyzeeländska bryggeriet Epic ett antal gånger och vi bidrog med en rad våldsamt druckna recensioner av Marlborough-viner redan i januari 2011.

Hop Federation Pilsner säljs i aluminiumburk på systembolaget vilket inte bara minskar vikten och klimateffekten av transporten över världshaven, burken visar sig också vara ett lysande redskap för att med ett brus sprida en fantastisk humledoft i rummet.

Humlen är mer än halva berättelsen om smaken, rätt mycket mer. Hop Federation Pilsner är en rejält besk öl och det måste vara en av de beskaste pilsnerna på södra halvklotet. Detta är inte vad man vanligtvis menar med en pilsner, pilsnerfilmer handlar om något annat.

Jag dricker en av dessa öl för att du ska slippa och jag får både glädje och stolthet av uppgiften. Jag tänker dock inte dricka två i rad, du får klara dig så här. Det är en god öl men en åt gången får räcka.

21,90 på systembolaget, nummer 1219 i katalogen

Tre öl i modern stil av fem möjliga

Vårflodens veteöl (33016)

av Johan

Sverige står i lågor och utanför mitt fönster har områdets gröna lunga av träd förvandlats till något som mest liknar en lunga från omslaget till ett cigarettpaket. Det är hett i Johanneshov och andra platser där människor dväljas i plågor. Klimatförändring är roligt tills någon tvingas se min solbadande granne i höghuset intill.

Personligen har jag beslutat mig för att göra något åt saken, mitt klimatfotavtryck måste minska med minst en europeisk storlek. Ett första steg är förstås att börja handla mer närproducerat och det är i den andan jag finner mig sittande med en Vårflodens veteöl från Gamla Enskede bryggeri.

Gamla Enskede bryggeri ligger sådär 2-3 kilometer av slakthusområde och blandad villabebyggelse söderut från där jag skriver detta. Vårflodsparken som gett ölen dess namn ligger ytterligare några hundra meter av samma sak bort. Miljömedvetenhet har inte varit så här enkelt för mig sedan jag bodde inom synhåll av Spaten-fabrikens skorstenar i München.

Insatsen underlättas vidare av att Vårflodens veteöl är mycket lätt att dricka. Det är en rätt platt men uppfriskande fruktig veteöl för människor som egentligen hellre dricker en ale. Jag dricker inte hellre en ale men när en veteöl är så här humlestark finns det egentligen inte längre någon anledning att kategorisera. Vårflodens veteöl är för all del också delvis gjord på kornmalt jämte vetemalten. Vi behöver inte fördjupa oss i detta.

Det är en het eftermiddag i en lång rad av heta eftermiddagar denna sommar men jag tror att jag har hittat en lösning på problemet som jag kan leva med.

28,50 kronor på systembolaget, nummer 33016 i katalogen

Fyra Sockenplan av fem möjliga

Arctic beer (1397)

av Johan

Det råder ett ojämlikt förhållande mellan Sverige och dess nordiska grannar där ojämlikheten består i att människor i Norge, Finland och Danmark erkänner Sveriges existens utan att människor i Sverige erkänner deras. Någon som bor i Norge skulle exempelvis kunna intressera sig för svensk musik eller film medan det omvända inte sker i samma utsträckning. Svenskar är med andra ord ointresserade, okunniga och arroganta i förhållande till saker från andra nordiska länder.

Ett exempel i sig tillräckligt för att belägga detta är att Gödsvinet aldrig recenserat något från Norge. Det får vara slut med det nu.

Vägen till erkännande av det västliga grannlandets existens går förstås via en öl och en recension av densamma. Nu ska det redan inledningsvis sägas att jag är ett rätt olyckligt val av någon att upprätta goda relationer med Norge, den enda norska stad jag har varit i är Trondheim vilket ger dåliga förutsättningar att säga något positivt om landet. Det finns dock de som menar att förutsättningarna skulle bli ännu sämre om jag också besökt Oslo. Om Oslo nu alls finns. Det här började fel.

Artic beer tillverkas av Macks i Trömsö och de kallar sig världens nordligaste industriella bryggeri med reservationen för att det finns ett annat industriellt bryggeri som ligger längre norrut, på Svalbard. Världens näst nordligaste industriella bryggeri låter onekligen inte lika bra, precis som i den där sketchen av Monty Python där det menas att Michelangelo inte fick måla Nattvarden eftersom han ville kalla “The Last Supper” för “The Penultimate Supper”, för att kringgå artistiska begränsningar som bara tolv lärjungar, en Kristus och inga kängurur.

Vad för slags öl tillverkar man i Tromsö, långt norr om polcirkeln? Som jag redan utrett ganska mångordigt vet jag som svensk alltså mycket lite om vad man gör och inte gör i Tromsö. En historia om dryckenskap i Tromsö kom till mig från en person som påstod att han kommer från staden, vilket antyder men inte bevisar att Tromsö faktiskt finns även om jag inte varit där.

Enligt historien var Tromsö förr ett av få ställen man kan beställa en öl om man arbetar med att fiska eller på annat sätt livnär sig ute till havs i den delen av världen. De som intog stadens barer var därför en brokig skara män med pengar på fickan och få civiliserade idéer om hur de spenderas. Den del av historien som jag kommer ihåg förtäljer att det kunde behövas tårgas för att tömma sådana barer vid stängningsdags. Vilken sorts öl passar med tårgas?

Artic beer är en lätt och svalt citrussmakande “öl av internationell typ” som helt säkert kan sväljas i riklig mängd under de där långa, heta eftermiddagarna vid ishavets strand. Enligt burken är den “refreshingly Norwegian” men vad det betyder är förstås helt omöjligt att veta som svensk.

Det är ingen dålig öl och den duger hur som helst som livstecken från ett okänt land. Där det finns öl finns det liv.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1397 i katalogen

Tre bröderna Dal av fem möjliga

Japan – inte för allergiker

av Johan

En effekt av att inte ha skrivit här på länge är att min mobiltelefon är nästan full med nästan helt meningslösa anteckningar. Jag skriver dem för senare konsumtion men medan Gödsvinet slumrat har de samlats på hög. En del är rätt gamla nu och de är alla mer eller mindre obegripliga. Många av dem är skrivna i barer.

Ett sådant exempel är en rätt lång miljöbeskrivning från en osannolik liten bar i Osaka. Den heter Area 51 och ligger helt öppen i en av många underjordiska gångar kring Senri-Chuos tunnelbanestation. Jag är inte säker på att jag skulle hitta dit igen och då har jag ändå hittat dit ett par gånger med något års mellanrum.

Barstolarna står direkt i gångtunneln så det är lätt att stanna till och ta en fullständigt omotiverad öl på vägen hem eller vägen bort. Jag har sökt mina motiv sittandes på en av de stolarna men inte kommit fram till något bättre än att det inte finns någon anledning att låta bli. Sittandes på en av de stolarna har jag skrivit följande anteckning till mig själv:

”Den åldrande bartendern i collegetröja dricker och kedjeröker. Var är den unga morfinberoende kvinnan? Familjeföretag? På TV ett program om morötter. Jag är rätt säker på att mannen bakom baren precis urinerade i vasken”.

Det är inte Shakespeare men en berättelse med oväntade djup. Den unga morfinberoende kvinnan var en som jobbat i baren vid ett tidigare besök. Det som kännetecknade henne var framför allt att hon gjorde allt väldigt, väldigt långsamt. Rogivande på sätt och vis, om man inte är för törstig. Den kedjerökande mannen som kanske eller kanske inte urinerade i vasken är värd ett besök i sig. Om han gjorde dådet var det säkert för att han inte ville lämna sin post. Den japanska arbetsmoralen kan få ovanliga effekter.

De många gångtunnlarna kring denna och andra tunnelbanestationer i Japan huserar ett helt osannolikt antal små restauranger. De är nästan alltid bra eller bra nog. Min japanska kollegas favoritställe för tempura ligger i en av de där gångarna i Senri-Chuo, hon tog med mig dit för räkor friterade med skalet på och andra allergena läckerheter.

Japaner är förresten mästerliga på att placera skaldjur i oväntade sammanhang. En gång bjöd jag mina arbetskamrater på vad som såg ut som japanska havreflarn, ovetande att de innehöll en betydande mängd languster eller langusterskal.

Det var vid Senri-Chuo jag senast led ett allvarligt nederlag mot min ärkenemesis saken. Den dracks högst upp i en skyskrapa med fruktansvärda konsekvenser för mig och min mobiltelefon, som såvitt jag vet fortfarande åker omkring i baksätet av en taxi i norra Osaka.  

Det är en underskattad del av staden som kommit i skymundan sedan världsutställningen 1970. Jag har spenderat mer än en (två) heta söndagseftermiddagar på det gamla utställningsområdet, nu en park och populärt tillhåll för loppmarknader. Det finns en liten kiosk ungefär mitt emellan Bampaku-Kien-Koens monorail-station och den norra utgången vid universitetssjukhuset. De säljer iskalla Asahi från botten på en delvis vattenfylld glassfrys och de känner mig där.

I september åker jag tillbaka till Osaka och det skulle inte förvåna mig om jag snart sitter på en barstol i en underjordisk korridor igen. Area 51 är värt en anteckning.

Bocq Gauloise christmas (11462)

av Johan

Gauloise jul 2Julen sänker sig som en vörtdoftande gummifilt över Johanneshov och oss som bor här. Det är den tiden på året igen då jag dricker en öl som smakar av brödkryddor och syltade apelsinskal och sedan skriver om det. Det är bara något vi gör.

Gud vet att det inte är något nöje och riskerna är betydande. Den Bocq Gauloise Christmas som står framför mig på skrivbordet kan på julöls vis dölja djup av äckel ännu outforskade. Senast jag köpte en Gauloise var ur en automat på Hans-Sachs-Straße i München och det är det sista jag minns ifrån den kvällen.

Denna Gauloise är bättre. Inte lika rökig.

Mild och ljumt alkoholsöt rinner Bocq Gaulaoise Christmas i små strilar genom tomteskägg och ner i svalget. Detta är en god öl som alls inte smakar alla de saker den anklagats för på Systembolagets hemsida. Ok, farinsocker. Farinsocker köper jag.

Det här kan man dricka. Jag gör det just nu vilket torde klargöra den saken. Som vanligt bör den inte kombineras med julmat men det är ju sedan gammalt. Världens bästa öl kommer från Belgien.

24:70 kronor på systembolaget, nummer 11462 i katalogen

3 knäck av 5 möjliga

Laugar Punkarra

av zonk

Laugar-PunkarraLiksom Gödsvinet Gamla Enskede så har nu Gödsvinet Bromma varit åstad på grund av byggbuller, närmare bestämt skulle tre-fyra decimeter betonggolv bilas bort i källarlokalen inunder G. Brommas krypin. Exakt vad som kan betraktas som rimliga levnadsbetingelser har ju onekligen skiftat en del i Sverige och numera verkar takhöjd under 2.70 inte anses mänskligt eller godtagbart för någon, liksom ett badrum ju helst ska rymma en mindre bil utöver ett halvdussin deluxe-stora torkskåp, torktumlare, tvättmaskiner etc för att det ska kallas rimlig levnadsstandard. Hursomhelst. Gödsvinet fann för gott att lämna detta behjärtansvärda arbete för framtida boendes fromma långt bakom sig, och spendera några dagar på sydligare breddgrad, närmare bestämt i Madrid. Nu är det ju ett slag sen Gödsvinet Bromma senast svingade en bägare, men en medresenär tog tillfället i akt och botaniserade i en lokal ölspecialists kyl, och kom hem med inget mindre än den vagt skånsk-klingande Laugar Punkarra. Enligt vad internet kan förtälja är det, precis som försäljaren sade, en Session IPA, session då i sammanhanget alltså kodord för att det ska gå att dricka ett flertal på raken utan att det ska bli övermäktigt för gom eller lever. På 4% faller den också helt klart i session-styrkeområdet, där det inte borde bli nån brist på eftersmak, men samtidigt inte så sulorna sväller efter första klunken. I brist på noggrannare utfrågning eller noteringar, får vi gå på recensentens omdöme, “schysst”, som får betraktas som ganska gott, givet att recensenten ifråga ofta är ganska petig med vad som kan betraktas som bättre mat eller dryck. Recensenten ifråga får betraktas som ett fan av rak, schysst IPA, om inte humlebomber, och hade väl snarast greppat efter en Oppigårds på systembolaget. Ja. Lite sådär på omvägar får vi nog alltså säga att Punkarra är helt ok, rentav riktigt hyfsad, och att man kan göra sämre än att hälla upp ett glas med dess ofiltrerat halmgula droppar. Den som lyster därtill får nog dessvärre bege sig till sydligare breddgrader, ety Systembolaget ej tillhandahåller den här i den bistra nord. Möjligen kan den som känner sig vågad försöka få med sig en Naparbier (nr 11770) från samme bryggare, men om den kan vi inte förtälja.

Tre och ett halvt schysst av fem.

Edward Bloms Glögg (72167)

av Johan

Edward Blom glögg litenEdward Bloms glögg är en glögg av kraftigt rödvin, torkad frukt, klassiska kryddor och prima konjak, och då har jag ändå bara läst på etiketten så här långt. Att öppna flaskan skulle vara att gå för långt. Det brukar inte bli så bra.

Likväl är det dit vi är på väg. Det finns en ny flaska med Edwards Bloms namn på och jag dras till den som man dras till undergången. Det brusar på spisen och alkoholröken driver i min riktning, det finns nu ingen återvändo.

Det finns många bra saker att säga om en flaska Edward Bloms glögg. Exempelvis innehåller den inte Edward Bloms Riesling. Den har dock även andra kvaliteter. Det kraftiga rödvinet är kraftigt nog att ge en strävhet sällan känt mellan tunga och gom när det är glögg i muggen. Hur ska man då beskriva smaken? Jag tror jag vet var jag ska börja.

En gång för länge sedan stod jag inför uppgiften att tillaga en gammaldags studentikos måltid vid den Blekingska Nationen i Lund. Trots att jag spenderade många år i Lund och nästan lika många vid nationen så var detta inte någon uppgift som passade mina kvalifikationer. Min främsta merit inom det gammaldags studentikosa är att jag hyrde partytältet till Jan-Öyvind Swahns 75-årsfest i Botaniska trädgården. Det är inte inget men det hjälper dig inte att komponera en stofil meny om tre rätter. Särskilt svårt var det att finna en efterrätt, tills någon kom med de förlösande orden: ”Vi får väl göra någon kaka med sprit i”. Det är så jag tänker att Edward Blom löste problemet med att göra en glögg lika stor som sin (TV-)personlighet.

Edward Bloms glögg smakar vällagrad sprit, alla de gamla fina märkena av hög bouquet. Det är ett val jag kan sympatisera med och till och med applådera, inte minst i sken av att en del producenter gör glögg med smak av gelégodis.

Den smakar också kraftigt av pepparkakskryddor även om jag inte har någon långsökt anekdot om det. Även vad gäller kryddorna har Blom alltså valt sin hårt hållna princip om mycket av allt. Det är en strategi som i sina bästa stunder ger en livsbejakande syndighet men som lika gärna kan leda till infantila excesser, som när man låter barn vara med och laga mat trots att man vet att det kommer att bli en väldig massa kanel i köttfärssåsen. Glögg är dock en utmärkt plattform för excesser, det är svårt att gå till överdrift i något som kombinerar rödvin, socker, kryddor och sprit. Glögg är inte en dryck för de subtila nyanserna.

För att ändå tala subtila nyanser är jag rätt säker på att jag dricker vad som i grunden är ett ytterst uselt rödvin kryddat till oigenkännlighet. Jag gör det dock nöjd i förvissningen att inget gott vin föll offer för pepparkaksmixen. Kanske har vi funnit ett användningsområde för Edward Bloms viner ändå?

På det stora hela är detta en glögg man kan dricka om det är något man gör. För egen del har jag fått nog av glögg för i år.

99 kronor på systembolaget, nummer 72167 i katalogen

3 saturnus av 5 möjliga

Blossa 17 Old Dehli (86589)

av Johan

Blossa 17 litenDe årliga recensionerna av Blossa årgångsglögg är en om inte god så åtminstone väldigt lång tradition här på Gödsvinet. Det är nu åttonde gången jag dricker och skriver om den för att du ska slippa. Detta är inte heller vanligtvis en dag på året som jag ser fram emot men årets glögg skulle visa sig innebära en särskild utmaning.

Blossa 17 Old Delhi är alltså den senaste i en lång rad årgångsglögg vars enda gemensamma nämnare är att de inte direkt smakar som glögg. Detta uppfattas vanligtvis som en betydande fördel eftersom folk i allmänhet inte direkt tycker om glögg. Frågan är förstås vilka andra syften som återstår för en glögg som inte är en glögg. Jag är exempelvis rätt säker på att det här aldrig kommer att slå igenom som sportdryck.

Det är förstås också möjligt att jag är den enda som dricker det här varje år.

Detta år har tillverkaren Altia valt ett indiskt tema i ett fullständigt finskt utförande. Vet indierna om vad som görs i deras namn? Att koka ihop en kemisk cocktail i jultappning och sedan skylla på indierna är ett postkolonialt övergrepp. Det får i jämförelse Dr Bombay att framstå som en etnologiskt korrekt gestaltning av Indiskt kulturliv.

Old Delhi låter för de flesta mer som en magsjukdom än som en smaksättning men utifrån vad jag vet om att dricka för mycket glögg så kan det definitivt vara båda. Smaken avser att imitera mango men både doft och smak påminner mer om Haribo Matadormix. Detta är ett återkommande tema bland Blossas årgångsglögg, tidigare år har den varit smaksatt av saker som Ahlgrens bilar och Haribo gelébjörnar.

Denna glögg har inga naturliga tillsatser, ingen mango, ingen spiskummin och inga resistenta magbakterier. Blossa 17 Old Dehli är ett litet modernistiskt mästerverk av kemisk smaksättning som helt och hållet lyckats isolera och förgöra allt som skulle kunna smaksätta glögg på naturlig väg.

Detta är förstås inget nytt för Blossa årgångsglögg men jag vågar påstå att årets utgåva sätter ett nytt toxikologiskt rekord för denna produktserie. Aldrig tidigare har årgångsglöggen smakat så lite glögg. Blossa årgångsglögg har aldrig varit konstigare.

109 kronor på systembolaget, nummer 86589 i katalogen

1 vingummi av fem möjliga

Weihenstephaner festbier (11422)

av Johan

Weihenstephaner Festbier 2Det är oktoberfesttider (oktober) igen och vi på Gödsvinet missar aldrig en uppdatering. Det är inte första gången vi uppmärksammar den starka ölen från München, jag gjorde det exempelvis efter min hemkomst från staden 2013, året efter konstaterade jag att man inte behöver en oktober för en fest och så sent som förra året kom jag fram till att man istället bör fira oktoberfest i maj.

Det var hur som helst idag som jag fann en flaska Weihenstephaner på systembolaget vid Skanstull så festen börjar nu.

Hur oktoberfestlig är då Weihenstephaner festbier? Det beror förstås i dessa faktarelativa tider på vem du frågar men särskilt mycket med oktoberfest att göra har ölen inte.

Weihenstephaner kommer under elva månader om året tillräckligt nära ifrån München för att vara en münchenöl men oktober är den tolfte. Weihenstephaner kommer närmare bestämt från Freising, helt nära Münchens internationella flygplats, vilket betyder att den inte bryggs inom stadsgränsen och således inte tillåts på den stora festen på Theresienweise.

Sex bryggerier klarar kriteriet: Augustiner, Paulaner, Spaten, Hofbräu, Löwenbräu och Hacker-Pschorr.

Regeln, som bland annat lett till att det finns sex malplacerade industribryggerier mitt i Münchens stadskärna, är inte oomtvistad. På bryggeriet i Aying konstaterar man bitter att deras superba öl bryggd på källvatten från Alperna inte kvalificerar sig medan Paulaner och Hacker-Pschorr gör det trots att de ägs av kemikaliejätten Heineken. Det hjälper inte ens att Ayinger äger ett helt kvarter i de centralaste delarna av München, kvarteret intill Hofbräuhaus, kvarteret inkluderat i motivet på på Hofbräus traditionella etiketter.

Ayinger, Weihenstephaner och ett par tusen andra bryggerier har med tiden dock insett att man lika gärna kan sälja oktoberfestöl i Skanstull som i München och därför sitter jag här nu med en flaska från Freising.

Det är inte en öl med en historia vilket kan verka konstigt för ett bryggeri grundat 1040. Weihenstephaner gör vanligtvis veteöl. Veteöl och smör.

Nu har de hur som helst bryggt en lite starkare, lite blåvitare öl för höstkonsumtion och varför inte? Det är en lätt och frisk öl och lätt och frisk är hur man känner sig fortfarande efter tre. Som en oktoberfestöl för en frukterian.

Freising är kanske inte München men det är mer München än en del andra platser jag skulle kunna nämna. Jag tänker acceptera det här.

22:50 på Systembolaget, nummer 11422 i katalogen

3 lemonad av 5 möjliga

Gamla enskede bryggeri

av Johan

gamla enskede 2Saker och ting är inte vad de var förut. Gödsvinet Vällingby är inte i Vällingby längre och namnet har aldrig varit mer missvisande. Här söder om stan finns inget vitt kakel och ingen diskbänk i rostfritt stål. Hur ska det ens vara möjligt att säga något om ölen från Gamla Enskedes bryggeri? 

Jag anlände hit för två veckor sedan och jag försöker fortfarande lära mig de lokala sederna. Det är mitt mål att integrera och bli en produktiv medlem av lokalsamhället. Går det att tänka sig ett bättre sätt att uppnå detta än att smaka det lokala ölet? Det var så jag gjorde i München och mitt Münchner Bierherz flimrar än.

Hur finner man den lokala öltraditionen i Johanneshov? Jag började leta vid Gullmarsplan. Det verkade rimligt givet att jag fortfarande aldrig sett någon korsa det torget i en rät linje. Den som kan uppskatta ett ansikte med en historia har ett friluftsgalleri att besöka vid Gullmarsplan. Kanske kunde något berätta något om den lokala ölen? Jag bestämde mig att försöka inne på Systembolaget vid Gullmarsplan istället. 

Systembolaget har en färgglad etikett för ekologiskt och de har en färgglad etikett för lokalproducerad och Gamla enskedes bryggeri bär båda likt en prisgalt vid en jordbruksutställning någonstans på den engelska landsbygden. Jag plockade på mig två flaskor på ren instinkt, lättad över att inte vidare behöva utforska vad lokalinvånarna dricker på torget utanför.

Gamla enskedes Dubbel-EPA är en brittiskt platt dryck som läskar med sin maltighet utan att det behöver komma särskilt mycket smak i vägen. Den beskrivs på bryggeriets hemsida som en “dubbel-lättöl” vilket också är något som kan sägas om alla brittiska ale jag någonsin druckit. Ölen går att dricka men jag hade föredragit den ljummen och avslagen ur en tapp någonstans i skuggan av the Westway i London.

Gamla enskedes Pale Ale är på samma sätt men med en eller två toner av amerikansk fruktighet. Det är denna jag kommer att köpa igen.

Det finns idag en hel rad öl från Gamla enskede bryggeri, långt fler än vad Systembolaget eller bryggeriets egna hemsida vill erkänna. Att dricka dem alla är inte bara en uppgift jag tagit på mig, det är min plikt. Nu lever jag här och här gör vi på det här viset.