Södra Bunny Brown (1398)

av Johan5 april, 20174 april, 2017

Påskölen är Gödsvinets äldsta tradition om än bara för att allt startade i påsktider en gång för mycket länge sedan. Det var vad vi hade att jobba med.

Påsken är alla barns favorithelg och visst är det svårt att inte ryckas med i stämningen när man har en Södra Bunny Brown att skriva om.

Jag är den första att erkänna att ölen är en stor del av behållningen med påsken och då skulle jag ändå ha föredragit en öl som inte var en påsköl.

Nu sitter jag dock här med en Södra Bunny Brown och kan inget annat göra. Jag kan uppskatta smaken av torkad frukt som vi av någon anledning kommit att göra till smaken av svensk helgöl. Jag kan uppskatta den och det faktum att nästa öl inte kommer att vara en påsköl.

Som påsköl sett är det på det stora hela inget fel på flaskan framför mig. Som med så många andra syrliga bruna öl är det en öl för vår tid. Det kan vara påsk året om nu.

16:40 kronor på Systembolaget, nummer 1398 i katalogen

3 stormkaniner av 5 möjliga

Visningsölen

av Johan1 april, 2017

Gödsvinet ger dig verkligheten och verkligheten stannar aldrig upp utom i delar av Torsås kommun. Med verkligheten följer ofrånkomligen verklighetens öl och det är här du finner den.

Visningsölen borde inte behöva finnas. Likväl har den kommit att bli en nödvändig del av alla kontakter med mäklare. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.

Det var en dag i februari som jag fann den. Den stod där jag lämnat den i kylskåpet och såg på det stora hela ut som som 50 cl DAB. Det var en söndag och söndagen är en dag med notoriskt opålitliga kvalitetsnivåer. Jag behövde visningsölen och den var där.

Det var visning den dagen och jag anlände redo för nästan vad som helst. Nästan täcker inte upplevelsen av att dela en söndag med två representanter för Svensk Fastighetsförmedling i en liten men välplanerad lägenhet i närförort. På något sätt klarade vi det, jag och visningsölen.

Det är inte lätt att fråga om stambyte utan att röja öl i andedräkten men som med alla andra svåra saker är det lättast att låta bli. Jag frågade och frågade igen någon som mycket väl kan ha varit mäklaren.

Det var med en promille salighet i kroppen som jag för första gången blickade ut från det som kommer att bli mitt köksfönster. Man ser inte lika långt därifrån som från örnnästet i väster men jag hade sett nog. Tre dagar senare skrev jag kontrakt.

Det var den första av två visningar denna flyttsäsong. Den andra kom när jag upplät lägenheten i Vällingby till den köande allmänheten.

Redan 20 minuter innan utsatt tid stod 30 personer och trampade i trappen tio våningar ner. Det är åtminstone vad jag tror, själv kom jag dit 5 minuter efter utsatt tid.

Något hade fångat min uppmärksamhet och stulit min tid. Det var visningsölen och den var kall, torr och från ett bryggeri vars skorstenar jag kunde se från min takvåning i München.

Visningsölen gav mig mod och entusiasm att ta mig an att guida visningen mångordigt och intensivt. Jag ägnade säkert fem minuter åt att beskriva säkerhetsdörren innan jag släppte in sällskapet i hallen.

Först hörde jag inget alls utom mig själv beskriva den första metern av hallen, sedan hörde jag ett gitarrintro. I min uppsluppenhet hade jag tydligen glömt att stänga av stereon och långsamt var den på väg att påminna mig om vilket misstag det var.

Introt till Heroin av The Velvet Underground är långt och illavarslande. Mellan mig och stereon var ett 20-tal personer som alla undrade något om var solen går upp. Medan jag förklarade för en kvinna i rullstol att solen går upp i Kista och ner i Hässelby gård tog Lou Reed tillfället i akt att förklara vad som händer när han kör nålen i en ven. Han är svår att överrösta.

Ute på balkongen fruktade en ung moder för sin avkommas säkerhet så högt upp i luften. Jag förklarade tålmodigt att hennes unge var alldeles för tjock för att komma igenom spjälorna under räcket men jag avbröts av någon som vrålade “HEROIN!”. Det var Lou igen, jag hade redan glömt bort honom.

Lagom till tonerna av det avslutande gitarrgnisslet såg jag inte en utan två rullatorer försvinna ner för hallen som en karavan av tanter.

När alla gått tog jag trappan ner till Ångemannagatan. Det var någon jag ville träffa på systembolaget. Den var kall, torr och såg ut som en DAB.

Produktplacering

av Johan9 januari, 20176 januari, 2017

I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären “Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark “Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten.

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen “Yrseln“, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan?

Orvieto amabile (2404)

av Johan5 januari, 20175 januari, 2017

Har jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

“Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. “Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger “dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken “1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig.

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i “The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

S:t Eriks winter session IPA (11362)

av Johan14 december, 201610 december, 2016

Vi har varit här förr, jag och en flaska S:t Eriks. Det är sällan en lycklig sammankomst och minst en av oss skriver som regel en syrlig recension utifrån händelsen. Vi måste sluta ses så här.

S:t Eriks winter session IPA är plågad av vanärande familjedrag, det är en precis lika tvivelaktig öl som alla andra i släktet S:t Eriks. Smaken är tunn och stickande parfymerad precis som i fallet med andra öl i S:t Eriks konstiga flaska som jag önskat att jag inte druckit. Det finns ingen som helst anledning att dricka den här ölen.

“Säg något snällt”? Ok, det smakar inte som en julöl

19:90 på Systembolaget, nummer 11362 i katalogen

1 päronsplitt av 5 möjliga

Electric Nurse winter brown ale (11540)

av Johan10 december, 2016

Du vet vad jag tycker om julöl. Du vet eftersom jag berättade det med stor utförlighet för tre år sedan. Likväl är det just en sådan som nu står på skrivbordet framför mig. Åtminstone tror jag det, de första munnarna leder mig att tvivla.

Det kan vara svagdricka. Electric Nurse Winter Brown Ale innehåller naturligtvis alkohol men det gör svagdricka också när jag är färdig med den. En torr maltigt brödighet, spår av torkad frukt och tvivel, allt som finns i en svagdricka finns där.

Nu är dock Electric Nurse Winter Brown Ale ändå godare än din genomsnittliga svagdricka även om det kan vara ett av de minst förpliktigande omdömena 2016.

Om jag fick välja mellan att inte dricka någon öl alls och att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en andra öl alls och att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en tredje öl alls och att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en elfte öl alls och att dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag förmodligen fråga mig vem fan som skapar de här valsituationerna och deras orimliga regler. Sedan skulle jag dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale.

24:90 kronor på Systembolaget, nummer 11540 i katalogen

Tre Electric Nurse Winter Brown Ale av fem möjliga

Bögölen

av Johan4 december, 20165 december, 2016

Verkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

Blossa 16 Kråkbär (80000)

av Johan27 november, 20162 december, 2016

Gödsvinets längsta tradition näst efter alkoholism är de årliga recensionerna av Blossas årgångsglögg. Nu är det dags igen, för sjunde gången, och det finns inget du kan göra åt det.

Årets årgångsglögg kommer med en smak av kråkbär. Hur smakar kråkbär? Jag vet inte och den här flaskan med Blossa 16 Kråkbär är ingen god vägledning. Den smakar, såvitt jag kan urskilja, glögg.

Kanske är det dit blossas årgångsglögg har fört oss, efter en lång rad våldsamma girar kors och tvärs över alla åtta filer av smak. För eller senare var de tvungna att blanda en glögg som smakar glögg och inget annat.

Jag tänker inte klaga, gud vet att det här inte har varit någon enkel resa de senaste sju åren. Raden av recensioner erbjuder skrämmande läsning.

Blossa 16 Kråkbär går att dricka men det finns på det stora hela ingen direkt anledning att göra det. Ingen kommer till skada av den och den klumpfotade flaskan har tusen nyttiga hushållsfunktioner.

Köp en om du vill, eller låt bli. Jag är bara glad att ännu en recension är över.

109 kronor på Systembolaget, nummer 80000 i katalogen

2 ljungväxter av fem möjliga

Suntory craft select wheat ale

av Johan12 oktober, 20168 oktober, 2016

Suntory är på det stora hela inte ett särskilt bra bryggeri. Jag inser det nu. Egentligen har jag alltid vetat.

Det här är en wheat ale, eller det är åtminstone vad de vill att du ska tro. Jag för min del har en annan teori. Det här är vad som kom ut ur rören när de spolade tankarna som hållit Suntory’s IPA. Varför wheat ale? Det är förmodligen en sorts öl som den breda allmänheten i Japan ändå inte känner till.

Ölen, om det verkligen är en sådan, skummar diskmedelslikt. Färgen är sjukligt gul och smaken är avståndstagande. Det här är inte bra. Inte bra alls.

Jag åker hem till Sverige och Vällingby senare i veckan. Min plan var att innan dess ha druckit en riktigt bra japansk öl. Det kommer inte att bli så. Suntory craft select wheat ale hjälper onekligen ingen på väg mot det målet.

Kanske var målet för högt satt, jag borde satsa på något enklare. Innan veckan är över ska jag ha druckit det perfekta japanska vinet.

1 magica av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget

Suntory craft select I.P.A

av Johan10 oktober, 20168 oktober, 2016

Det här är en japansk IPA som inte är gjord av Kirin. Det här en japansk IPA som är gjord av Suntory. Skillnaden är ungefär som man kunde förvänta sig.

Skillnaden mot Grand Kirin 2016 Calypso IPA är inte stor men den finns där ändå, någonstans mellan den tredje och den fjärde klunken. Suntory’s säsongsöl talar med nasalare humletoner och de reglementsenliga 6.5% alkohol ger vikt åt vad den försöker säga dig.

Budskapet når dock inte ända fram. Suntory craft select IPA är när allt kommer omkring mest en IPA i rätt av att vara just besk. Längre än så har det kemiska laboratoriet på fabriken i Yamazaki kommit.

Den här ölen är lite som en tidig Saab, en bil framställd av flygingenjörer som bara har sett en bil på bild. En IPA är en öl som är lite beskare än en lager, det är allt de visste på Suntory och det var allt de behövde. Resultatet blev förstås därefter.

1 industriavfall av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget