Till slut var det bara en glasdörr som skiljde oss från vår resas mål. Från där jag stod kunde jag se högar av kött i olika färger prydligt paraderade på rad i en serie av tråg. Lite längre bort skymtades den döda laxens varma färger och från under glasdörrens springa läckte en doft som berättade om långt mer än vad mina ögon kunde säga mig. Exakt klockan tre slogs dörrarna upp och vi steg in till Eckerölinjens påskbuffé.
Vad gjorde vi där? Jag vet inte mer än att jag någon gång under skärtorsdagens förmiddag satte mig på tåget mot Kista för vidare transport mot Grisslehamn och Åland. Den enda instruktion jag fått var att hålla mig till en mycket lätt frukost innan avresa så jag drack en öl och åt en delicatoboll som någon sexförbrytare i träningsoverall sålt till mig vid dörren dagen innan.
Vi reste i bil som enligt samstämmiga uppgifter var alternativet att föredra framför bussen från Stockholm. Bussen lär vara befolkad av lokala PRO-föreningar och högljutt berusade ungdomar från Blackebergs gymnasium. Bilen vi färdades med var det mer civiliserade alternativet. Vi lyssnade på improvisationsjazz och talade om Mahler-tolkningar, vilket åtminstone från min sida också var rena improvisationer. Det enda jag vet med full säkerhet är att alla som spelar den fjärde satsen i hans nionde symfoni på under 25 minuter borde släpas ut på gatan och skjutas. Man kommer förvånansvärt långt på det.
Från Kista till glasdörren på M/S Eckerö tog det två och en halv timme men det var bara de där sista minuterna som var verkligt långa. Vi stod nästan längst fram i en lång rad av spräckliga identiteter som alla av olika anledningar valt att äta buffé först och inte direkt gå till den förmånligt prissatta baren på våningen ovanför. Det var många lottovinnare i den kön.
Vid bordet bredvid vårt satt en förstärkt grupp med metallarbetare från Fagersta som alla inledde med att beställa snaps. Jag beställde också en på ren inspiration. Vi började med det kalla där det kallaste var reaktionen när jag hälsade på det äldre paret som satt ett stolspar bort från oss vid samma bord.
Det första man behöver veta om de kalla rätterna på Eckerölinjens buffé är att det krävdes tre promenader fram och tillbaka till serveringen och lika många rågade tallrikar bara för att skapa en rudimentär uppfattning om utbudet. En ändlös variation på sill, lax och ett antal andra havsdjur fyllde kyldiket och då det till sist korsats väntade en liknande presentation av kallt kött i tunna men talrika skivor. Det skulle komma att behövas fler snapsar.
De varma rätterna var på ett liknande sätt många och vällagade. Det är en utmaning att upprätthålla ordningen i en servering som utsätts för ett frontanfall efter ett annat från hetsätande glesbygdsbor i olika grader av berusning. Trots detta lyckades den förstående personalen förhållandevis väl. Det är ett stort ord i sammanhanget men allt det varma köttet, som var talrikt och i många variationer, såg aptitligt ut genom hela sittningen.
Först avsåg jag att helt hoppa över efterrätten. Morgonens delicatoboll hade motsvarat ungefär tio års intag av sötsaker för mig så jag var färdig. Ändå slog jag upp en liten tallrik med inlagd frukt med hänvisning till att det var lättsmält. Det är sådant man lär sig efter ett stort antal somrar som kökshand vid olika ålderdomshem i östra Blekinge. Inte alla i mitt sällskap delade denna kunskap.
Så här i efterhand inser jag att den verkliga efterrätten var stunden i baren på våningen ovanför. Där mötte vi alla som spenderat de första två timmarna med att dricka okontrollerat, istället för att som vi äta okontrollerat. Det var en onsygg syn. Människor i fel ände av medelåldern satt eller låg i olika grader av utslagning på låga möbler över en mörk och mycket förlåtande heltäckningsmatta. Jag försökte köpa en öl men kom inte från baren innan någon sålt mig även en gammeldansk för 19 kronor. Jag köpte den i likhet med frukten med hänvisning till matsmältningen. Sedan fortsatte det på det sättet.
När vi närmade oss kajen i Grisslehamn efter att ha varit i Eckerö på Åland och vänt vände jag mig till någon i baren och sa “fan vad skönt att vara tillbaka i Sverige” vilket jag misstagit för en uppenbar ironi efter sammanlagt 5 timmar på sjön. Så var nu inte fallet vilket säger något om den intellektuella nivå som rådde på M/S Eckerö just den dagen.
Buffén på Eckerölinjen skall inte för en sekund förväxlas med den på Viking line. Den senare är en genomskinlig ursäkt för att servera fri vin och öl i två timmar vars maträtter är en grov skymt mot vadhelst för kök de nu tillskriver den. På Eckerölinjen är buffén mångfaldigt större och ojämförbart mycket bättre i termer av kvalité. Man får visserligen bekosta sin dryck själv men den är inte alls dyr. Resan i sin helhet, inklusive buffén, kostade 200 kronor vilket förmodligen bara är en delbetalning på den sill och lax jag konsumerade.
Buffén på M/S Eckerö är värt allt. Den är värd väntan vid glasdörren, den är värd resan till Grisslehamn och den kan till och med vara värd improvisationsjazzen. Den är mer än värd 200 kronor vilket är något man kan säga om allt mindre saker som flyter på Ålands hav.
Fyra novalucol av fem möjliga
I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.
De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.
