resor

Burgermeester

av Jonas

Hamburgaren är den postmodernistiska stapelvaran. Glöm potatis, ris, bröd och andra öststatligt tråkiga ingredienser som egentligen bara anställda på livsmedelsverket fortfarande äter, den nya basen i en sund diet är mer komplex än så. Den är sammansatt.

När man är ute och reser är det extra viktigt att ibland få tag i råvaror som kroppen känner igen. Att få tag i en bra hamburgare är således centralt.

Centralt är dock just vad Burgermeester i Amsterdam inte är. Det finns ett antal instanser av denna hamburgerkedja, men ingen av dem ligger inne i centrum. Däremot ligger en på vägen till Brouwerij t’Ij (äggbryggeriet, fritt översatt utan kunskaper i Holländska), och det finns många anledningar både till att ta sig dit och till att pausa halvvägs på Burgermeester.

De har ett tiotal standardburgare att välja på, samt en månadsburgare. Det är de vanliga, samt fiskburgare, kycklingdito och några varianter med lamm. Faktum är att de allihop låter så goda att man gärna vill smaka mer än en. Detta har de genierna bakom restaurangen redan tänkt på, och för 11€ kan man få tre små burgare, i storlek motsvarande en normalstor. Tillbehören ingår inte, men det finns ett par att välja till. Visserligen inte pommes, men jag kan rekommendera den grillade majskolven.

Bröden är hembakade, eller i alla fall bakade av någon, och smakar utmärkt. Köttet håller hög kvalitet och är perfekt stekt. Burgare är per definition en ganska svulstig upplevelse, men detta är ändå fräscht och trevligt. Ju mer jag skriver om det desto mer längtar jag tillbaka, det är fantastiskt delikata hamburgare vi pratar om. De med lamm var ännu bättre än de med nöt.

Innan man går kan man lämna sin idé till en ny burgare och det är från dessa förslag nästa månads burgare plockas. När vi var där var det balkanburgare.

Fyra och en halv gyllene mås av fem möjliga. Den sista halvan hade de kammat hem om de haft fullständiga skyldigheter.

Burgermeesters hemsida.

Gödsvinets guide till Södermalm

av Johan

Sommaren rasar och folk från hela världen strömmar redan till Stockholm för att besöka de många turistattraktionerna och vara i vägen för mig. Eftersom det inte verkar finnas några sätt att stoppa turistströmmarna till staden och eftersom våra makthavare inte ens verkar villiga att göra några meningsfulla försök att avstyra invasionen så har vi på gödsvinet bestämt oss för att spela med. Om nu människor från övriga Sverige och världen nödvändigtvis ska komma hit och gå omkring, jättesakta, på stadens redan trånga trottoarer så är det lika bra att vi tar vårt ansvar som Sveriges ledande folkbildningsinstitution och berättar vart de ska gå.

Få av Stockholms stadsdelar är så noga dokumenterade som Södermalm här på gödsvinet. Det beror bara delvis på att det finns ett oöversiktligt utbud av restauranger och barer på söder. Mest beror vårt intresse för stadsdelen på att det är där jag jobbar, äter lunch och dricker öl, inte alla tre sakerna lika ofta men inte heller sällan alla tre samtidigt. Så låt oss fokusera på just Södermalm och alla dess smultronställen, fällor och faror.

Innan du som turist ger dig ut på Södermalm är det några saker du bör veta. Södermalm är visserligen Stockholms mest sekteristiska och elitistiska stadsdel men människor där hatar dig inte på riktigt. De bara beter sig så. Försök inte smälta in för det är det enda sättet att misslyckas med det. Den modetrend som du tror är mest inne just nu är det inte. Inte på Södermalm och folk där kommer att göra det klart för dig. Därför ska du satsa på något helt annat än det som är moderiktigt nu. Du kommer fortfarande att vara ute men du förvirrar åtminstone folk tillräckligt allvarligt för att de ska lämna dig i fred.

En annan sak som du ska vara beredd på är att du inte kommer att träffa några Stockholmare. Den sista stockholmaren flydde från Södermalm redan 2003 och arten är nu listad som utrotad av lokala biologer. Ibland kan enstaka exemplar leta sig över Hammarbykanalen vilket ofta väcker stor uppståndelse bland allmänheten och utryckning av ordningsmakten som i värsta fall kan tvingas avliva de vid det laget mycket stressade och förvirrade Stockholmarna. Södermalm är nu uteslutande befolkat av människor från Kristianstad med för små byxor.

En lång dags upplevelser på Södermalm inleds lämpligast med att du intar dagens första måltid, lunchen, på någon lokalt färgad restaurang. Ingen lunchrestaurang har någonsin varit mer söder än Spuntino på Erstagatan, ett färgglatt litet ställe som nu bytt ägare vars kvalifikationer gödsvinet inte kan gå i god för. För en garanterat vällagad måltid i en precis lika galet målad lokal kan jag dock utan reservationer rekommendera Matkultur lite längre upp mot Sofiakyrkan på samma gata. Det är en mycket trivsam familjerestaurang där, om jag har förstått det rätt, mor sköter köket och ekonomin, sonen serverar och far står i kassan och säljer mat på krita till folk som ser ärliga ut, förmodligen till mors ljudliga frustration. En kollega till mig ser så ärlig ut att han fick argumentera för att han verkligen var skyldig pengar för en lunch. Hur som helst har Matkultur, precis som tidigare Spuntino, mat som är intressant i en positiv bemärkelse och jag har aldrig haft mindre än en mycket trevlig upplevelse där.

Nere på Folkungagatan finner man alltid en anständig sushi på Folkunga sushi och om man vill variera sin fiskupplevelse så måste jag, delvis av samvetsskäl, rekommendera den fiskaffär med färdiglagade luncher som var något av en följetong under 2010. Dimsum 58 är ett av ett stort antal dumplingställen du förmodligen kommer att besöka om du stannar på söder länge nog. Thairestaurangen En thai till är inte Södermalms bästa men det är ju ett kul namn. Ersta terass är inte alls ett särskilt roligt namn men de har möjligtvis Stockholms vackraste utsikt och sedan ett tag tillbaka kan man även äta där utan risk för institutionalisering.

Bland lunchställen måste jag även nämna Aubergine, livsmedelsbutiken med medelhavstema som säljer meze i väl tilltagna lådor för 49 kronor styck. En sådan och en grönyta är allt du behöver för en lång, lång tid.

Efter lunch är det hög tid att besöka någon av Södermalms många barer. Jag skulle rekommendera att du börjar på Söderkällaren, inte för att det är ett trevligt ställe utan för att det förmodligen aldrig är riktigt stängt. Efter Söderkällaren är du nog redo att gå vidare till Carmen, bara ett tiotal meter längre ner på Tjärhovsgatan.

Efter ett par timmar på Carmen behöver du förmodligen röra lite på dig. Det eller att sitta väldigt, väldigt stilla tills ambulansen kommer. Om du söker motion på söder så kan jag inte tänka mig något bättre ställe att gå till än Boulehallen på Närkegatan. Hallen är belägen i ett atombombsäkert garage där du kan dricka överkomligt prissatt slovakisk öl och slunga tunga metallföremål tills korna kommer hem eller du slår ut någons tänder, beroende på vilket som inträffar först.

En turistattraktion av absolut världsklass gömmer sig i en liten tobaksaffär på Folkungagatan. För att vara mer precis: En liten tobaksaffär på Folkungagatan är en turistattraktion av världsklass. Jag syftar naturligtvis på Hållplatsens tidningar och tobak, Stockholms finaste butik för lakrits och kanske den roligaste affären att handla i någonstans på norra halvklotet.

Om du har en kulturell böjelse så kan jag varmt rekommendera Boulevardteatern, inte så mycket för att de saknar bar utan för att de har tillräckligt långa pauser i föreställningarna för att man ska hinna springa bort till Pelikanen.

Kvällen på Södermalm tycker jag att du ska ägna åt baren El Mundo, kanske den mest södermalmiska baren någonstans. Där kan du enkelt insupa essensen av stadsdelen och romgroggarna är inte dåliga heller. Ett annat alternativ kan vara att färdas de 26 våningarna upp till baren Och himlen därtill, högst upp i skatteskrapan. Det är bara passande att en bar så beroende av en välfungerande hiss just erbjuder en barupplevelse som påminner rätt mycket om en hissfärd. Du står tätt packad i ett fyrkantigt rum och det finns alla möjligheter att bli både illamående och panikslagen. Utsikten är dock värd allt och de som jobbar där vet om det.

Om du är en av dem som gärna rundar av kvällen på ett ställe för spruckna basljud, kolsyrerök och drucken dans så kommer du antagligen finna att jag lämnat dig någonstans i höjd med Gröne jägaren. Innan dess kanske jag tipsar om Göta Källare men det skulle bara vara ett skott i mörkret vilket, ironiskt nog, är något du kommer önska träffade dig om du stannar där för länge.

Så ser Gödsvinets rekommendationer för Södermalm sommaren 2011 ut. Skriv ut och ta med dig listan på resan. Den är allt du behöver.

Kaffe/Kaka

av Johan

Jag testar ett nytt sorts kaffe och jag är inte säker på att jag gillar det. Det är ett vackert o’boy-brunt pulver tillverkat i Somalia och förpackat i Saudiarabien i stilfulla plaspåsar som den på bilden. Det yttersta lagret av plastpåse är förresten mitt helt bortkastade försök att något minska den stickande lukten av mycket gamla pepparkakor. Kanske skulle jag ha hållt mig till det franskrostade från Sibyllan på Östermalm.

Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan är en anrik butik med ett fruktansvärt potent franskrostat kaffe och personal som alla ser ut lite som Anne på Grönkulla i sina klänningsaktiga förkläden. Påsen med Somali special coffee köpte jag inte där utan i en liten butik i Rinkeby. Mannen i kassan såg inte ut som Anne på Grönkulla utan mer som en jemenitisk brännvinsadvokat. Han satt bakom sin disk klädd i en sliten kavaj och ett allvarligt sinnelag medan han summerade priset för mina två kaffepåsar med hjälp av en miniräknare.

Mitt besök i Rinkeby var en del i en episk resa genom den blåa linjens samtliga stationer. Det var så jag och mejeri-Robin valde att underhålla vår gemensamma vän Kalle som var på besök från Lund. Rinkeby var bara en av många stationer och vi blev inte långvariga. Jag har hört talas om att Stockholmare ibland tar gäster från andra platser till Rinkeby för att visa upp en annorlunda sida av staden. Det var det förstås inte fråga om i detta fallet, i jämförelse med mitt gamla kvarter i Malmö är Rinkeby ungefär lite exotiskt som centrala Sävsjö.

Somali special coffee är inte det enda resultatet från vår resa längs den blå linjen men sedan jag fått tillbaka känseln i fotlederna och en del av balanssinnet är kaffet det mest bestående. När jag nu sitter vid mitt skrivbord i Vällingby med en ångande het kopp vid min sida kan jag inte låta bli att undra om det var värt det. Kaffet smakar pikant av peppar, lökpulver och explorer vodka. Det ska dock sägas att smaken av explorer vodka kan ha orsaker inte förutspådda eller uppmuntrade av producenten.

Till riktigt gott kaffe ska man enligt en enig expertis ha en god kaka. Därför är det bara logiskt att jag till mitt somaliska spritkaffe äter en liten, rysk tranbärskaka av tysk lågprisfabrikat. Kakorna är inhandlade på Matrjojska ryska och baltiska livsmedel och delikatesser i Hässelby gård. Det är små, halvsega degkakor med en något parfymerad fruktsmak. De gifter sig med det somaliska kaffet ungefär som Eva gifte sig med Adolf. Det kommer inte att bli långvarigt.

Kaffe och kaka är en svensk tradition. Det är ännu idag ett av de enklaste sätten att njuta i vardagen man känner till i folkhemmet. Jag kan därför inte låta bli att känna som om jag misslyckats.

Food Garden, Viking Cinderella

av Johan

Man måste fråga sig varför man väljer att åka på kryssning med Viking Cinderella. Jag har gjort det. En starkt bidragande orsak i mitt fall var att Gödsvinet fick två kryssningsbiljetter med alla måltider av Viking Lines marknadsavdelning. Om du åker hoppas jag att du har ett bättre skäl.

Food Garden är Cinderellas största à-la-carte restaurang och man kan förmodligen argumentera för att det är den bästa. Vi begav oss omgående dit efter bordning klockan 18:00 på kvällen. Det var jag, mejeri-Robin och Kalle och ingen av oss hade ätit något sedan kvällen innan. Jag och Kalle hade visserligen inlett dagen i Vällingby med varsin kopp somaliskt kaffe spetsat med explorer och vi hade alla spenderat eftermiddagen med närande tysk öl på Bishop’s Arms på Folkungagatan men hungern infann sig ändå. Vi var redo för nästan vad som helst Viking Line var villigt att ställa på bordet framför oss. Förutsättningarna skulle inte ha kunnat vara bättre.

Vi fick ett vackert beläget bord bara ett lager med pansarglas från Stockholms grönskande skärgård. Vi satt där ett tag innan det dök upp en man som undrade om vi önskade något att dricka. Det var inte vad jag hade tänkt på men med frågan kom jag på bättre tankar. Vi valde öl och lät det fortsätta komma resten av måltiden.

Food Garden har sex olika förrätter på menyn vars karaktär är marin och nordisk, jag beställde en toast skagen och mina medresenärer krävde varsin kallrökt fjällröding. Min toast var fullständigt anständig i alla avseenden utom storlek. Det var en toast av snitt-karaktär vilket förmodligen är acceptabelt om man aldrig ätit motsvarande rätt på Eriks bakficka för ungefär samma pengar. Även fjällrödingen var en smakbit och föga mer men mejeri-Robin och Kalle var ändå försiktigt positiva till upplevelsen. Efter att ha sköljt ner min snitt med ett glas OP var jag beredd att ansluta mig till de nöjda och gå vidare.

Huvudrätten innebar en helstekt oxfilé café de Paris med örtbakad potatis. Köttet var för kokkonsten vad IKEA är för möbelsnickeriet men det var utan vidare godkänt för mänsklig konsumtion. Som ursäkt för att kalla rätten Café de Paris hade Viking Lines kock spritsat en liten klick med apelsinfärgat kryddsmör vars smak jag aldrig uppfattade. Till detta serverades en tredjedels ungspotatis och hade jag inte stulit de pommes frites som Kalle fått för sin oxfilépepparstek så hade jag förmodligen aldrig hämtat mig från upplevelsen.

Nu låter det här som om jag spenderat en helg med att avstå från mat till förmån för dryck för att sedan klaga på hårt arbetande sjökockar för att de inte kan stilla den hunger som uppstår. Det finns förstås ett spår av sanning i detta men rätterna jag åt var även rent objektivt underdimensionerade och de står därmed i stark kontrast till den lidelsefyllda överkonsumtion som annars är Viking Lines kännetecken.

I det perspektivet är det en lättnad att Cinderella fick möjlighet att återupprätta sin profil med efterrättsbuffén. Jag äter vanligtvis inte efterrätt och jag är grundligt ointresserad av alla slags sötsaker. Givet de rådande omständigheterna beslöt jag mig dock för att pröva samtliga installationer på socker och fettbuffén. Det skulle komma att visa sig vara ett upptåg som krävde stort mod och en ännu större tallrik. Där fanns alla sorters choklader, praliner, pajer, krämer, ostar och puddingar och jag åt dem alla. Även om många av de små efterrätterna nog inte tjänade på att blandas så smakade det som man skulle kunna förvänta sig och om man är någon som gillar sådana efterrätter så är nog buffén i Food Garden en fest.

Hur sammanfattar man då en trerätters middag på Cinderellas Food Garden? För att lyckas måste man återgå till frågan om varför man åker på kryssning med Viking line. Om jag verkligen hade varit ute efter den bästa trerätters middag jag kunde finna så hade jag aldrig satt min fot på båten, inte ens om jag tog hänsyn till priset. Man kan utan vidare få en bättre trerätters middag för samma pengar iland.

En middag på Food Garden på Cinderella måste ses i ett helt eget sammanhang. Det är en middag på väg till Finland eller till ett lägre stadie av medvetande. En middag på Food Garden är ingenting om man inte följer upp den med ett halvdussin romgroggar i baren efteråt. Middagen förlorar helt sin mening om den inte följs av regelvidriga spontanfester med studentkåren från Jönköpings högskola. De tre rätterna är inga alls om de inte leder fram till en Long Island Ice Tea på akterdäck någon gång morgonen efter. Vi gjorde allt det där och på något sätt verkade det rätt på ett sätt som saker bara är rätt på ett fartyg fyllt av nordens mest berusade passagerare.

En middag på Viking Cinderella följer sin egna logik och jag är inte rätt person att ifrågasätta den. Den jag åt där för ett par veckor sedan var i objektiv mening rätt medioker. Middagen var dock en omistlig del i en upplevelse som på ett högst subjektivt sätt var värd att minnas.

Svenska flaggans dag

av Johan

I måndags var den svenska flaggans dag utan att jag eller någon annan i Wien direkt uppmärksammade det. Som ateist är det förstås en skön omväxling med en helgdag som inte grundar sig i religion. Desto mer beklagligt är därför att jag också är anti-nationalist. Tur att man fortfarande har Towel Day.

Visst är det rimligt att ägna en dag om året åt att minnas att man är svensk, inte minst eftersom man ägnar 364 åt att glömma det. Så länge som dansband, medeltida statsskick ochJimmie Åkesson inte är inblandade så är jag ombord.

Denna 6:e juni firade jag alltså i Österrike och dagen till ära ägnade jag mig åt svensk kulturimperialism.

Det hade visat sig att jag missat att packa tillräckligt med sockor för resan, kanske för att jag misstagit antalet dagar jag skulle vara borta eller för att jag packade i ett semi-vegetativt tillstånd till följd av kryssningen med Viking line.

Så jag gav mig ut på Wiens stora shoppingstråk Mariahilfer Strasse för att korrigera denna enda av många brister i min garderob. Att försöka handla kläder i den tysktalande kultursfären är lite som att försöka handla alkohol i den muslimska. Vid de tillfällen man hittar något alls måste man fråga sig själv hur desperat man är och det är aldrig mindre än en omskakande upplevelse. Sommarreorna rasade redan och jag trängdes med namnlösa massor ända från herrmode till en rad med kassor helt befriade från intelligent liv. Enorma drivor med osunt färgade skjortor i konstmaterial skuggade mig och de blandade livsformer som rotade runt bland korgar och hyllor efter vad vi behövde. Det är där någonstans kulturimperialismen blev aktuell.

Jag gick till Hennes och Mauritz. Den svalt skandinaviska butiken var sparsamt inredd och den bar en helt annan värdighet än de burleskt centraleuropeiska köphusen på samma gata. I högtalarna spelade de svensk pop sjungen på den sortens bisarra indie-engelska som bara kontrolleras av svenska au pairer och ett par miljoner japaner. Det var inte The Concretes och det var inte The Knife men det skulle kunna ha varit båda. Jag fann nästan genast vad jag sökte och mer.

Visst försöker jag också leva av landet där jag befinner mig men kom igen, något måste sägas till försvar för bekvämlighet också.

Det är redan den 8:e juni och jag är tillbaka i Sverige. Solen går ner över Hässelby Gård och endast enstaka rusiga röster hörs ännu från Solursparken. Från den 13:e våningen är Stockholms västerort lika grön som någon annan plats på jorden. Det här är en bra plats att bo men vi behöver inte göra en sak av det.

 

Wien – några intryck

av Johan

Den lilla kinesiska mannen styrde vant den väldiga mercedestaxin från körfält till körfält medan jag bara blickade ut över Wiens gator och försökte komma ihåg något. Det var något jag visste om Wien men som jag glömt sedan jag var här sist för elva år sedan. Just när vi passerade mellan Volksgarten och Parlamentet gick det upp för mig. Det jag hade glömt var att jag inte tycker särskilt mycket om Wien.

Wiens innerstad är bäst lämpad för personer som varit döda i minst 200 år. Varje bortglömd kompositör, adelsman, professor och domprost har en given plats där men vi som lever gör det på undantag.

Det betyder förstås inte att det saknas levande människor i Wiens innerstad en solig dag i början på juni. Där finns människor av alla de slag och jag trängdes med de flesta under min första dag i staden. Där var italienska troféfruar med shoppingpåsar stora nog att spärra av E18 i båda färdriktningarna. Där var amerikanska pensionärer som på texas-twang påpekade hur mycket smutsigare det är här än i Houston. Där var även amerikanska collegestudenter i flip-flops som förmodligen letat i dagar efter det där hotellet med den cyklande björnen som John Irving återvänder till hela tiden.

Ett av de mer absurda inslagen var de nordafrikanska männen i tidstypiska kläder och peruker från 1700-talet som delade ut information om olika sevärdheter i staden. Mot en mindre summa pengar kunde man även få fotografera sig själv med en sådan plågad och mycket svettig invandrare. När det gäller irriterande människor har dock de Hare Krishna-missonärer som kryssar kvarteren kring Schwedenplatz ett försprång på resten av mänskligheten. Det finns inget som kan få ens inneboende grottmänniska att vakna till liv som en skinhead i en orange badrock som med ett brett leende spelar på fingercymbaler och delar ut information som handlar om att man förmodligen kommer att återfödas som en magparasit.

Dagen till ära var Wien fyllt med tusentals landskampf-rusiga, tyska fotbollshuliganer som kunde ses dricka burköl sittande på i stort sätt varje möjlig, plan yta. De är lite som duvor, om man inte sätter taggar på något så är de snart där och skitar ner. Dessa olika typer av människor som jag har beskrivit hade enbart gemensamt att de alla var verkliga ninjor på att blockera framfarten för mig när jag dödsföraktande gav mig ut på promenad i den österrikiska ökenhettan.

Hettan är verkligen ett kapitel för sig. Redan efter ett par timmars dödsmarsch i solen börjar kroppen uppvisa märkliga och skrämmande symptom. Bortsett från min traditionella blekingska rödnacke började fingrarna att svälla upp tills mina händer såg ut som knubbiga gorillanävar och mina fötter passar inte längre i några skor avsedda för människor. Det är naturligtvis viktigt att dricka mycket men det finns en gräns för hur många öl man orkar dricka sittande på en parkbänk i den kejserliga trädgården.

Språket är en annan frågan som jag brottats med, tidvis bokstavligen. Som föreberedelse för resan testade jag att läsa Buddenbrocks på originalspråk vilket storligen hjälpte mig när jag bara för en liten stund sedan beställde en skål stekta nudlar på Mr Lees nudelrestaurang. Tyvärr begränsades dock mitt framträdande av ett långt gånget stadium av soldelirium. Ur min mun kom ett långt väsande ljus som tydligen perfekt matchade uttalet för en kinesisk kycklingrätt jag aldrig tidigare sett eller önskat. Hur som helst var jag nöjd och på vägen ut i trädgårdsserveringen kunde jag inte undgå att kontemplera det fullständigt logiska i att jag åter blivit ombedd att undervisa på en kommunikationsutbildning.

Hotellet jag bor på är något av Wiens Fawlty Towers, innehavaren är en lynnig man som under de senaste två veckorna försökt avboka min reservation sedan han insett att han givit mig ett pris på strax under halva standardpriset. Inredningen är exklusiv men mycket åldrad och det är uppenbart att den dagen något går sönder kommer det inte att finnas resurser för att ersätta det. Det är slutet på en era här på Hotell Arkadenhof. Baren är av nordkoreansk modell, det är dammiga flaskor fyllda med färgad vätska som ställts upp i en oerhörd pjäs till hylla och jag tvivlar att någon i personalen kan nå flaskorna utan stege. Det har dock ingen betydelse för ingen har handlat i den baren på 30 år och jag kommer inte att bli den första att bryta traditionen.

Samtidigt ska jag inte klaga. En god österrikisk öl kostar 40 cent i butiken nere på gatan och jag dricker en medan jag nu sitter på ett luftkonditionerat hotellrum och ironiserar över staden jag där jag är en gäst. Det kunde vara värre.

En räkmacka utan klass

av Johan

På min väg hit till Wien reste jag via den nyöppnade restaurangen “Street food” på Arlandas Terminal fem. Jag vet, det är dumt att äta på flygplatser men vi gör det alla förr eller senare, trots att kvaliten är låg och prissättningen förlorat all kontakt med verkligheten.

Street Food på Arlanda använder samma käcka öppna planlösning som andra restauranger på Arlanda där man kan plocka ihop, beställa och betala många olika maträtter utan något synbart system. Därför möter man alltid ett par dussin förvirrade barnfamiljer som inte vet om de ska beställa nudlarna i kassan eller betala vid någon av beställningsdiskarna. Framkomligheten är obetydlig.

Jag plockade därför till mig det livsmedel som fanns lätt gripbart vilket var en räkmacka som fanns i oerhörda mängder i en kyldisk. Den kostade den i sammanhanget oerhörda summan 139 kronor men den verkade rätt stor och en hamburgare kostade ungefär lika mycket. Förresten kände jag ett starkt behov av att komma där ifrån innan jag blev nertrampad av helt disorienterade thailandsresenärer från Dalarna. Med en öl kostade måltiden en bit över 200 kronor.

Det var den i särklass värsta räkmackan jag har upplevt. Dess främsta kvalité framstod vara dess storlek men även denna visade sig vara ett hån. Mackan var gjord med ett grovt bröd av landgångstyp som verkade vara fyllt från ände till ände. Vid närmare observation framgick det att den hade en skiva ägg i ena änden och en skiva ägg i den andra, varje ände var täckt med några räkor. Däremellan bredde en potemkimkuliss av grönsallad ut sig, en kulis som dolde en total tomhet av innehåll. Midskepps på räkmackan fanns dessa två salladsblad och absolut inget alls.

Men man fick ju åtminstone mycket bröd? Det tog mig nästan en minut att ta mig igenom brödet med kniven och ytterligare en minut att lossa brödbiten från gaffeln med tänderna, som jag fick räkna efteråt för att bedöma tandläkarkostnaderna. Brödet var säkert utmärkt till en lång rad ändamål; som fasadbeläggning, som yttre hölje på rymdfärjor och för att slå ihjäl små däggdjur med men det var definitivt inget som lämpade sig som föda för människor eller några andra flercelliga varelser.

Äggen var i det närmaste unika. De var de enda äggen jag sett som var helt enfärgade, det som skulle ha varit “gulan” var precis lika blekt grå som “vitan”. Allt var täckt av en kritvit massa som i en bättre värld hade varit majonäs men som nu antagligen var något sorts konsistensfett vanligtvis bara nyttjat för att hindra den kinesiska vapenaresenalen från att rosta sönder.

Ingenting på mackan smakade något som helst. Jag försökte verkligen finna något som ens med min, erkänt långsökta, fantasi smakade något men det var ett företag lika hopplöst som de tre senaste fredsförhandlingarna i Mellanöstern. Till mackan fick man en citronskiva som skurits extra tunn med rakblad och den hade lite skrämd citronsmak men det hjälpte inget.

Street food är Marcus Samulessons satsning på snabbmat. Han berättar gärna om hur han reser jorden runt för att finna ny spännande “gatumat” och under sina resor har han uppenbarligen besökt helvetet för det var där jag var när jag försökte äta hans räkmacka.

Mjölk tills vidare

av Johan

Det ligger ett pass på mitt köksbord och det försöker säga mig något. Det är ofrånkomligen mitt för det är mina hysteriskt stirrande ögon som blickar in i Jämtlandspolisens kamera på stationen i Östersund. Detta måste betyda att jag är på väg någonstans.

Naturligtvis är jag det. Om en allt kortare stund reser jag mot Wien. “Semester” tänker kanske du men det ordet säger mig inget. Under de fem dagar jag spenderar där skall jag förbereda två presentationer, examinera fem examensarbeten och skriva flödigt och inspirerat på någon av de artiklar jag satt mig för att producera. Med lite tur lyckas jag rymma från de akademiska plikterna länge nog för att återbekanta mig med staden. Lite på samma sätt som när jag smög ut genom en sidodörr på ett universitet i Istanbul för att i ilfart färdas med taxi fram och tillbaka till Haga Sofia.

En annan sak jag måste göra är att sammanfatta den kryssning med Viking Lines Cinderella som jag genomförde med två medresenärer i helgen. Det är en berättelse långt längre än den nu ännu kortare tiden till det där planet till Wien lyfter från Arlanda. Turligt nog har en av medresenärerna redan gjort sin insats för det viktiga informationsspridandet om Viking och dess linjer. Robin har gett sin mejeriversion av resan och den finner ni så klart precis här. Trots att inlägget är på blott så där 500 ord innehåller den inte mindre än runt 900 saker jag aldrig noterade under resan. Det är nog en fråga om perspektiv men det är ju därför man, ibland, tjänar på att resa tillsammans med någon.

Om en nu riktigt kort stund reser jag själv. Det är dags att sätta punkt här men jag återkommer snart med hela berättelsen som jag vill se den.

Tre krogar i marginalen

av Johan
Foto: Kalle Bergdahl

 

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.

Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.

Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?

Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.

En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.

Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.

Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.

Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är “Åhh, Ken, du är för galen”.

Foto: Kalle Bergdahl
Foto: Kalle Bergdahl

Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.

Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.

Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.

En räkmacka i första klass

av Jonas

När jag skriver detta sitter jag i en förstaklassvagn på ett X2000. Att åka i första klass på med SJ är enbart en fråga om vilken bugg i deras bokningssystem som tittar fram just när man bokar sin resa. I mitt fall var det den märkliga men vanliga anomalin att resa med första klass var billigare än andra klass. Men oavsett den snålhet som fört mig hit iklär jag mig mer än gärna den överklassroll som jag tycker passar i vagnen med två centimeter bredare säten, gratis thermoskaffe och folk som pratar i mobiltelefon för att det är coolt. Alltså, jag tar mig en räkmacka.

75 kr får man hosta upp för en räklandgång i SJ’s bistro. En landgång brukar vara ganska lång, men på tåg är allt litet. Brödet är av polarbrödtyp, och avlångt. Ut i ändarna har inte räkstimmet nått, och där råder salladen nästan allena, tillsammans med en vilsen ägghalva. En torr citronskiva skymtar också, men jag har aldrig begripit vad man har en skiva till. Klyftor som man kan pressa är mer funktionellt.

Räkstimmet har istället centrerat sig vid mitten av landgången. Det är inte så konstigt, för då det är ebb i de båda ändarna, är det flod i mitten. Flod av majonnäs. Det är inte majonnäs av någon finare sort, men den är helt acceptabel. Ganska frisk för att vara majonnäs. Räkorna som vältrar sig i den väl tilltagna klicken är om inte handskalade så ändå av ganska bra kvalitet och storlek. De är dessutom ganska lagom många. Hela mackan kändes ganska fräsch och trevlig för att komma i plastförpackning. Den hade kanske varit värd dryga femtilappen på land, och då tycker jag att 75 kronor är helt ok på ett tåg. Det har dessutom vi i första klass råd med.

För den som vill, och reser i första klass, finns gratis efterrätt i form av unkna päron. Jag nöjer mig med en kopp thermoskaffe.

SJ’s räkmacka, tre överklasslynglar av fem möjliga.