Författare: Johan

Får i kål

av Johan

Får får får? Nej, får får kål. Det var så jag resonerade när jag med bestämda steg klev fram till den lilla charken längst in i Coop Extra i Vällingby. Den har inga uttalade halal-ambitioner men om man ställer tre män från Mellanöstern bakom en trång köttdisk med nöt och lamm är det ändå nästan oemotståndligt att fråga efter fläskkotletter. Ändå valde jag att begränsa mina beställningar till lamm, de har hittills aldrig haft något fläsk och förresten verkade det olämpligt att fråga.

Lammet är mycket fint där. Framför allt är det dock väldigt billigt. Den nacke jag valde för min tilltänkta gryta kostade 69 kronor kilot. Bringan hade varit min för 45 kronor kilot. Vitkål är i princip gratis och tillsammans med köttet är det nästan allt som behövs för en välsmakande gryta med får i kål.

Detta är vad som behövs:

1,5 kg lamm (bog, framdel eller lägg)

1 medelstort kålhuvud

1 stor lök

1 fänkål

1 liten purjo

10-15 korn hel svartpeppar

5-10 korn rosépeppar

4-5 lagerblad

1-2 kryddmått senapsfrö

Färsk persilja

Salt och peppar

 Det hela är egentligen rätt billigt. Enkelt menar jag. Det hela är egentligen rätt enkelt. Visserligen är detta originalrecept mer avancerat än de flesta versionerna av denna klassiska rätt. Det innehåller flera ingredienser som är dyrare än vitkål och därför sällan inkluderade. Så här gör vi på Gödsvinet: Stek allt lamm i smör så att bitarna får lite yta utan att bli genomstekta.Salta och peppra. Lägg dem i en stor gryta och täck dem med vatten. Låt det koka upp och sjud på svag värme tillsammans med kryddorna. Medan köttet inleder sin evighet i den renande skärselden i botten på en gryta så kan du passa på att hacka vitkålen grovt i stora kuber. Stek även dessa och samla i en skål i väntan på att kötten skall börja inse sina fel. Hacka purjon, löken och fänkålen grovt och häll på köttet när det har kokat i en dryg timme. Fyll på med lite extra vatten och låt sjuda i ytterligare en dryg timme. När du har kommit till detta stadie är du i allt väsentligt färdig. Vad du gör medan grytan kokar intresserar mig ärligt talat inte. Kanske spelar du ett parti kubb eller läser en dikt för krukväxterna. Det är upp till dig. Om du läser en dikt för krukväxterna så föreslår jag dock att du undviker Tomas Tranströmer. Det vore inte juste. Var var jag? Just det, en sak som du faktiskt kan göra medan du väntar är att koka ett par potatisar eller skära upp ett par skivor grovt bröd om du önskar något sådant till ditt får i kål. Häll upp och garnera rikligt med färsk persilja. 

Får i kål är en rätt som är långt billigare än sitt rykte. Långt godare, ska det vara. I själva verket är det en ytterst mustig rätt med en förbluffande sammansatt smak. Efter två till två och en halv timme i grytan är tyngdlagen tillräcklig för att bena ur köttet. De faller ur av sig själva. Grönsakerna är mjuka och saftiga. Alltsamman är, kort sagt, en ytterst billig upplevelse.

Början på en evighet

 

Systembolagets blandhylla

av Johan

Jag kom precis tillbaka från Systembolaget på Ångemannagatan i Vällingby. Det är ett stycke information inte avsett att chocka någon. När jag hemvant navigerade nerför huvudgången återkom en tanke jag fått många gånger på systembolag runt om i Sverige. Varför finns det inget rimligt virke att blanda grogg med på systembolaget? 

Denna frågeställning är nära besläktad med frågan om ölkylar på systembolaget. Om man säljer en dryck som vanligtvis säljs kall så borde man ju också ha kylar för denna dryck. Systembolagets informationsavdelning hävdar att man inte har ölkylar eftersom ölsortimentetet är alldeles för stort och att man därför inte skulle kunna sälja alla ölsorter på lika villkor. 

Detta problem skulle man förstås kunna komma runt ganska enkelt genom att exempelvis sälja de 10 mest populära ölen i kylarna, även om de som vill ha en kall öl då skulle få stå ut med en del rätt fasansfulla produkter. Ett annat alternativ skulle vara att alternera ölen i kylen enligt ett rättvisemärkt schema. Allra enklast skulle förstås vara att låta mig bestämma vilka öl som hamnar i kylen. 

Sanningen bakom varför det inte finns några ölkylar på systembolaget är förstås att de inte får bli för serviceinriktade. En hel del, potentiellt farligt, servicetänkande har smygit in i systembolagets verksamhet under de senaste åren. Utökade öppettider, enklare beställningssystem och bättre sortimente är bara några av de faror mot folkhälsan som på något sätt tillåtits i vad som måste beskrivas som en liberal revolution. 

Den allmänna opinionen har också svängt från att vara huvudsakligen negativ till försäljningsmonopolet till att vara huvudsakligen positiv under samma tid. 

Gränsen går dock vid kyld öl och det slog mig alltså idag att den även dras någonstans i trakterna av att sälja groggvirke på systembolaget. Om man nödvändigtvis skall handla på den statsägda butiken så ska man åtminstone tvingas till besväret att köpa sin tonic någon annanstans. 

Men finns det då verkligen inget att blanda med på systembolaget? För att svara på det gjorde jag tidigare idag en jungfruresa till den alkoholfria hyllan på Ångemannagatan, en tidigare helt outforskad del av Vällingbys geografi. Hyllan där var, som synes av bilden, ingen stor källa till inspiration för den som planerar en groggbuffé. 

Många av produkterna var av typen öl och vin och inget kunde väl vara med enfaldigt än att blanda grogg på alkoholfri öl och vodka. Jag behöver ett väldigt bra argument för varför det inte bara är en omväg till något som moder natur i samarbete med bryggerinäringen kan ge oss ändå. 

Ramlösa är inte mycket till groggvirke och den alkoholfria cidern är nästan lika dum som ölen eller vinet i drinken. Det närmaste jag fann var den Fentimans ginger beer (1964) som syns mitt i bilden. Det skulle få bli den eller inget alls och inget alls är inte mycket att skriva om. 

Det var därför jag precis serverade mig själv ett litet glas med Fentimans ginger beer blandat med Finlandia vodka och två isbitar. Jag höll ett tag i ginflaskan men valde det mer neutrala alternativet. 

Fentimans ginger beer är en fruktig men samtidigt rejält kryddig dryck som ärligt talat är lite besvärande att dricka om man inte spätt ut den med lite finsk vodka. Lyckligtvis var det ju just det som jag gjorde och upplevelsen tjänade på det. Fentimans ginger beer och vodka är ingen storslagen drink men som väl kyld nödgrogg fungerar den. 

Men det förändrar inget. Sveriges drinkblandare förtjänar bättre. Systembolaget borde åtminstone föra det fullständiga utbudet från Schweppes. Varför inte en ismaskin vid utgången? Sedan den där ölkylen. När kommer Sverige vara liberalt nog för sådana radikala idéer? 

Åbro – årets livsmedelsexportör 2012

av Johan

Jag plockar alltid ut mina Åbro original ur kylen i god tid innan det är dags att dricka dem. Den får inte vara för kall. Anledningen till varför jag gör så har att göra med dimmiga kroppsminnen från den tid som flytt. Det är lika bra att vi tar det här från början. 

Åbro är för mig intimt förknippat med den Blekingska Nationen i Lund och de år jag lustfyllt förspillde där. Under ett av dem köpte jag in alkohol, tobak och ett par andra saker åt nationen, vilket jag redan berättat om i den här recensionen av en äcklig karibisk öl.

I min roll som inköpare odlade jag en vacker relation med Åbro-mannen. Åbro-mannen var en man som representerade Åbro bryggeri som kom till mig ibland. Han tog alltid med sig något. Jag köpte alltid ett par pallar öl av honom. En vacker relation, som sagt. 

Våra kylar var alltid fyllda med härligt generisk Åbro-öl och eftersom våra kylar inte riktigt examinerats från kylskåpsfabriken med högsta betyg så var ölen alltid ljummen. Kylarna levererades för övrigt också från Åbro så kanske är det en del av deras företagsidé. Det är mer än vad jag vet. 

Jag minns fortfarande att Zonk brukade klaga över temperaturen på ölen och begära flaskorna från längst bak i kylen med förhoppningen att de var kallare. Jag minns också att Jonas efter ett par år av Åbro-konsumtion hävdade att Åbro Anderssons ”smakar bakfylla redan från första klunken”. Men framför allt minns jag Åbro-mannen. 

Utöver att köpa in öl från Åbro bryggeri så drack jag också en betydande del av det som rullade av bryggeribilen och det är därför jag nu dricker denna dryck ljummen eller inte alls. Det blir allt oftare inte alls. 

Ändå har Åbro bryggeri en särskild betydelse för mig. Som fenomen. Det är därför med glädje som jag läser att Åbro bryggeri har utsetts till Sveriges livsmedelsexportör 2012. 

Visserligen är det deras radikalt räliga produkter ur sortimentet för spetsade sockervatten som driver exportframgångarna men det tänker jag inte låtsas om. 

När jag ser Åbros logotyp förs jag utan svårighet tillbaka till tiden bland backarna. Om jag blundar kan jag se de suddiga konturerna av en man med smakprov från ett bryggeri i Vimmerby. Liksom i motljus. Känner jag inte den lite vassa doften av rakvatten från någon som suttit i en bil för länge? Hör jag inte rösten av någon som berömmer vår bars liberala prissättning? Åbro-mannen, är det du?

Flying dog kujo imperial coffee stout (11648)

av Johan

Kujo är ett namn som är taget från filmen Cujo men med en stavning som gör att Colorados bryggerihjältar på Flying dog slipper dyra räkningar från Warner. ”Cujo” är en film om en mordisk St Bernhardshund. Den har bett men är fortfarande mindre otäck än ”Beethoven”.

Under min värnplikt fick jag ibland åka militär bogserbåt till min tjänstgöringsplats, när isläget krävde tappra små fartyg. I buken på den tappra lilla bogserbåten fanns ett passagerarutrymme som också var sovplats åt de soldater som tjänstgjorde på båten. Där fanns en TV och en video som spelade non-stop under varje resa. Den enda filmen som inte var en porrfilm var Cujo. Därför fick jag aldrig se den. När jag säger att den har bett så är det alltså en gissning och ett rätt torrt ordskämt.

Herregud, den här ölen är stark. Var var jag? Var jag tillbaka i den där båten i den där nerisade skärgården bland skelögda matroser som spelar suddig VHS-porr? Hur gick det till? Det här är kraftfulla saker.

Flying dog kujo imperial coffee stout håller 8,9% alkohol och flera mörka hemligheter. En sådan är hur de kan få kaffe att smaka så bra i rumstemperatur. Jag antar att alkoholen hjälper.

Flaskans utsida håller en rasande vildhund men på insidan råder en underbar harmoni. Ölen rund nog att snurra i cirklar. Flying dogs ordinarie Imperial stout är mycket smakrik men bortom kontroll, smakerna spretar och sticker. I denna stout med kaffe är smakerna vackert organiserade under ett mjukt täcke av gräddighet. Där finns vanilj, så klart, choklad och kola. Samt kaffe.

37,90 kronor på systembolaget, nummer 11648 i katalogen

4 starka kaskar av 5 möjliga

Melleruds vårpilsner (1422)

av Johan

Mellerud är en plats i Dalsland. Inte många platser är det. Jag har passerat genom staden många gånger. När man kör mellan Östersund och Lund, vilket man gör ibland, kan man välja E45:an. Fördelen med det är att man endast undantagsvis behöver låta däcken röra asfalten under de första 50 milen genom inlandets barrskog. Nackdelen är Mellerud.

Mellerud består av en serie av rondeller och rader av små rädda tegelhus. Det mest uppseendeväckande jag stött på i Mellerud är en automatmack som inte tar kontokort och en rostig Volvo 740 som någon djupt uttråkad yngling byggt om till en tvåfärgad limousine. Det är allt och det är inte mycket.

Men nog om staden Mellerud. Den har trots allt inte särskilt mycket med ölen Mellerud att göra. Mellerud vårpilsner är zombifierad version av ett öl som lär ha lagts i graven för över 50 år sedan. Den ursprungliga ölen bryggdes av Melleruds bryggeri men det lades i likhet med stadens självkänsla ner redan 1959.

Den återuppståndna versionen bryggs av Spendrups och naturligtvis måste vi förstå den här ölen som ännu ett försök från bryggerijätten att skära till sig en bit av den växande mikrobryggerimarknaden.

Melleruds vårpilsner är ingen speciellt rolig öl. Det säger jag inte på grund av att det är en öl från Spendrups. Jag har inga problem med spendrups, inte ens när de försöker vara något annat.

Ölen har en bra maltighet men inte så mycket mer. Det finns förstås de som menar att det räcker men det finns å andra sidan de som inte dricker något annat än Spendrups öl också. Kanske finns där en mild fruktighet men det är svårt att säga och jag måste fråga mig själv om jag verkligen är nyfiken nog att ta reda på det. Sökandet kan bli långvarigt och plågsamt.

Smaken tar slut snabbt och eftersmaken lämnar ingen mersmak. Det påminner om en plats jag vet.

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1422 i katalogen

2 hårda bud av 5

Pabst blue ribbon export (1574)

av Johan

Det finns en ny öl på systembolaget och jag tror att vi alla känner igen den. Det är Pabst Blue Ribbon, känd från amerikansk populärkultur. Det är en känd öl som ändå ganska få har drucikit i Sverige. Eller i USA, när jag tänker på det. 

Den första gången jag hörde talas om ölen var, som för de flesta, genom David Lynchs klassiska film ”Blue Velvet”. I den uttrycker Dennis Hoppers karaktär sin preferens för just Pabst blue ribbon i en jämförelse med Heineken. Eftersom detta var tidigare än den andra april 2012 så fanns ölen ännu inte i Sverige. Lyckligtvis gjorde inte jag heller det. Jag såg filmen på en biograf på ett universitetscampus på den kaliforniska stäppen och då jag trädde ut ur biografmörkret styrde jag i princip omgående mina steg mot närmaste försäljare av Pabst blue ribbon.

Detta var tio år sedan och ölen hade ännu inte gjorts till en favorit för hipsters från Brooklyn till Berkeley. År 2002 var Pabst blue ribbon fortfarande ölen för människor som någon gång förlorat en kroppsdel i en arbetsplatsolycka. Människor någon gång tvingats bo i en bil på parkeringsplatsen utanför sitt jobb. Människor som någon gång kommer att betala några cent till för att få ett sexpack Budweiser istället, när deras lottorad slår in. Det var inte en fin öl 2002.

Naturligtvis var det just denna prägel av arbetarklass som gjorde ölen så oemotståndlig även för människor i mustasch som skriver dikter på en reseskrivmaskin de släpat med sig till något kafé i Williamsburg så att alla kan se.

Det är förstås också därför ölen nu kommer till Sverige. Det som korsar läpparna på en amerikansk hipster når snart de svenska motsvarigheterna lite längre ner bland matsmältningsorganen. Någon på Galatea Spirits i Sverige såg den tysta efterfrågan och agerade genom att börja importera en öl som man ärligt talat knappast kan motivera fraktkostnaderna för.

För detta är ingen bra öl. Den är en av de saker som gjorde Milwaukee berömt och det är ett ursprung som knappast förpliktigar. Stadens blaskiga öl är idag samlade i Millers produktutbud och det säger egentligen allt man behöver veta. 

Ibland säger man om bra öl med hög alkoholhalt att de lyckas hålla spritsmaken under kontroll. Med Pabst blue ribbon gäller egentligen motsatt förhållande. Den smakar som en spritosande öl ur lågbudgetsortimentet trots att den bara håller fyra och en halv procent.

Detta är en vattnig öl med en ganska kantig smak av citron och majssprit. Det är verkligen ingen behaglig upplevelse. Nu är det förstås inte därför man dricker den. Man dricker den för att Dennis Hopper gjorde det i en film av David Lynch. Det gör jag fortfarande.  

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1574 i katalogen

1 Frank av 5 möjliga

Togservice

av Johan

 

Danmark är som land vida överlägset Sverige. Det visste du redan. Vidden av den danska överlägsenheten är dock inte känd för alla. En liten bildexposé från en för mig okänd del av Internet påminde mig om att de i Danmark gör rätt med mycket av det som vi gör så väldigt fel i Sverige. Mejeri-Robin visste redan detta. Han är av ett åtminstone delvist danskt ursprung och det var han som fann detta fantastiska bildreportage. 

Vad är då så fantastiskt med bilder klippta ur DSB:s ombordtidning från 1981? Jag tycker att bilderna talar för sig. Eftersom pedagogik är mitt kall låter jag dig ändå få en särskild förklaring om du behöver den eller inte. 

Den stora bilden ovan är bara vacker. Vacker på ett ganska brunt sätt. Det är inte svårare än så. Notera att man på tågen i kunde få både en öl och snaps serverat utan knussel direkt på en bricka av en dam i brunt. Om man bläddrar vidare i tidningen får man se bilden nedan. Den presenterar två sätt att njuta av resan. Jag ser bara ett. Vad de menar är förstås att man kan välja mellan att handla i kiosken eller i serveringsvagnen. Oavsett vilket är sortimentet tillfredställande på sådant sätt att det endast undantagsvis saknar alkohol. 

Så fortsätter det tidningen igenom. Man kan köpa öl och snaps i kiosken, i serveringsvagnen, i stationens DSB restaurang, i DSB kvikbar, i DSB minibar och förmodligen på en hel rad andra ställen som de låter en finna genom personlig nyfikenhet. Tidningen erbjuder möjligheten att hålla konferens på tåget och erbjudandet illustreras av en bild på glada män kring en groggbuffé. Allt är mycket vackert och brunt. 

Som jämförelse är Sverige idag och än mer 1981 en slags frireligiös sekt av nordkoreanskt snitt där en skandinavisk typ av leviatha gömmer flaskor för vuxna människor. Bara några kilometer bort över havet ruvar och ruvade friheten. Medan vi i Sverige tittar på klockan för att se om den slagit midsommar innan vi vågar röra en butelj så är några munnar öl en hjälpare i vardagen på andra sidan sundet. En dag ska jag ta mig dit. Danmark 1981

Raasted forår (1390)

av Johan

Våren kommer tidigt till hjärtat av Jylland och den kommer med öl som gör resan värd att genomföra. I Hobro tillverkas Raasted forår vilket också är allt jag vet om både ölet och staden. Redan efter en halv flaska är jag dock villig att lära mig mera. 

På systembolaget i Vällingby står Raasted forår bland påskölen men den har aldrig verkat hemma där. De svenska påskölen är tung och halvmörk, som Oppigårds eller Nynäshamns, men vanligtvis tyvärr inte lika bra som dessa två.

Raasted forår är något helt annat. Den smakar som en hel rabatt av vårblomster men med karg beska som talar om att det inte riktigt är sommar än. Detta är en intensiv humleupplevelse med en ton av karamell. Det är en stor smak ur en liten flaska.

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1390 i katalogen

4 starka fjordar av 4 möjliga 

Fotbollsölen

av Johan
Mjällby AIF
Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: ”Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

Dagen efter

av Johan

Jag har aldrig varit bra på födelsedagar. Jonas är i detta avseende, men förstås ganska få andra, mer civiliserad än mig. Jag hade helt glömt bort att Gödsvinet fyllde två år igår. Skadan blir förstås inte mindre av att det är ett svin som jag kommit att spendera rätt mycket tid med. Nu syftade jag inte på Jonas. 

Historien om Gödsvinet är en som har berättats många gånger. Ändå har det nog undgått en bredare allmänhet varifrån namnet kommer. Det är resultatet av en från början rätt misslyckad associationslek. Vi spånade namn enligt principen ”det ena värre än det andra” ett tag över e-post och kom fram till en lista med förslag. Valspråket ”Att äta, dricka och överleva” var från början ett förslag till namn. Jag var särskilt mån om ämnesförklaringen ”överleva” eftersom det är en restkategori som möjliggör inlägg om nästan vad som helst som vi finner viktigt för vår fortlevnad. Tanken på att jag skulle skriva om mat var helt enkelt för märklig. 

En alternativ slogan var för övrigt ”För att det ändå blandas i magen”. Jag är rätt glad att vi inte bestämde oss för den, även om jag tror att det var jag som föreslog den.

Hur vi fastnade för Gödsvinet är en fråga som kommit under debatt. Det verkar som att ingen av oss var helt övertygad av valet men att alla också ansåg sig ge efter för vad de uppfattade som en stark vilja till förmån för förslaget hos de övriga. Om du har tre terminer CSN-stöd över så kan jag förklara grunderna för detta fenomen i politiskt beslutsfattande.

Ingen ville alltså egentligen döpa Gödsvinet till Gödsvinet men samtidigt stod det tidigt klart för oss att det var ett gödsvin vi skapat. Namnet växte och idag är det förstås ingen som kan ifrågasätta det. 

Det är svårt att inte bli nostalgisk så här vid ett jubileum. Tankarna letar sig oundvikligen tillbaka till när svinet kom till världen. Det var jag som skrev det första inlägget, den var en recension av en flaska vin. Redan i detta första inlägg riktade vi oss mot att beskriva genom att inte beskriva. Att beskriva smaken på ett vin är rätt tråkigt och även vi gör det också ibland så försökte jag förklara betydelsen av vinet genom att väva in en beskrivning av vem jag, rent subjektivt, tror dricker en sådan flaska.

Det är förstås inte en teknik man ställer klockan efter. Ibland vill jag tro att det är vad Werner Herzog kallade extatisk sanning, beskrivningen av den sanna innebörden istället för det faktiska skeendet. Som när Hunter S Thompsons rapportering från 1972 års valkampanj kallades för ”The most accurate and the least factual”.

Det första inlägget och rätt många av de följande skrev jag i en mycket liten lägenhet på David Bagares gata som jag hyrde i andra hand på ett rätt skakigt kontrakt. Sedan min flytt från Malmö var alla mina världsliga tillgångar inlåsta i ett hus i den Blekingska obygden, många mil bort. Istället satt jag omgiven av saker som lämnats kvar av ägaren, i många fall av goda skäl. För att få lite personlig prägel på stället började jag inreda med stora mängder tomglas.

En fördel med lägenheten var att den låg nära systembolagets stora paradbutik vid Passagen på Regeringsgatan, vilket gav mina recensioner av mer eller mindre obskyra drycker en flygande start.

Ändå känns det som om flytten till vällingbykontoret var av godo. Det är först här, i örnnästet överst i ett betongtorn som tankarna och det skrivna ordet fick luft och höjd på ett sätt som inte varit möjligt någon annanstans. Vällingby ligger lite utanför Stockholm och lite vid sidan om allt som är Stockholmskt. Gödsvinet är fullständigt hemma här.

Hur ser då framtiden för Gödsvinet ut, så här på randen till det tredje året? Som Jonas nämnde har en viss existentiell diskussion förekommit. Medan jag skriver detta har jag mellan 3 och 8 andra saker som jag egentligen borde skriva med hänsyn till min karriärmässiga överlevnad. Det exakta antalet beror på hur man definierar överlevnad.

En liknande situation gäller övriga skribenter.  

Samtidigt tror jag att svinet kommer att lunka på, om än i lite maklig takt emellanåt. Det är inte i ett gödsvins natur att göra slut på sig själv. Två år är ingen ålder på ett svin.