På bilden ser du 30 flaskor med öl från Jämtland och stora mängder statsvetenskaplig litteratur. Det är mycket vackert.
Författare: Johan
Riktigt äcklig sprit
Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.
Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.
Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.
Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.
Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.
Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.
Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.
Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.
”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.
Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.
Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?
Stockholms bästa lakrits
Det finns få väl bevarade hemligheter bland huvudstadens försäljare av mat och dryck. Stockholms medvetna och patologiskt trendkänsliga konsumenter vänder på varje sten och plundrar varje smultronställe. Det finns dock en plats de sällan hittar till, trots att den ligger mitt på Södermalm. Vad de inte funnit är Stockholms främsta försäljare av lakrits.
Jag syftar på Hållplatsens Tidningar och Tobak på Folkungagatan. Det är den minimala tobaksaffären som ligger vägg i vägg med Folkunga sushi. Nej, ingen hade gissat det men inne i denna till synes högst ordinära butik finner man lakrits av sorter tidigare okända för mänskligheten, dit jag i detta fall räknar mig själv.
Nu när jag har skrivit detta kommer förstås många säga att ”herregud, ALLA känner ju till lakritsmeckat på Folkungagatan”. Det hör till saken. Det finns förstås de som har skrivit om Hållplatsen tidigare men jag känner ändå att jag måste berätta om stället för någon som faktiskt äter lakrits.
På utsidan av butiken kan man finna en mycket anspråkslös skylt som annonserar isländsk lakrits, flaggskeppet i sortimentet. Populärast lär den isländska saltlakritsen vara men man finner en bit över 20 olika sorter från samma land på hyllorna. För islandskännare kan jag slänga ut varumärken som Bombur, Djúpur, Sterkir, Opal, Nizza och Draumur.
Där finns klassisk holländsk lakrits, finsk salimak i alla dess former och flera andra sorter som jag ärligt talat vet mycket lite om. Vad som är uppenbart är dock att lakrits är något av ett specialintresse hos innehavaren av butiken.
Mannen bakom kassan är också en stor del av behållningen för oss som har ett mycket, mycket litet lakritskonto. Han har insett att det bästa sättet att vara trevlig mot kunderna är att inte vara vänlig. En gång ursäktade jag för att jag betalade ett par kuvert för kanske 15 kronor med kort vilket utlöste en kolerisk predikan om alla fel med folk nu för tiden där just vanan att inte ha kontanter var ett av de främsta. Han gjorde det, konstigt nog, dock på ett mycket trevligt sätt.
Hållplatsens Tidningar och Tobak är även postombud och när jag skickade ett rekommenderat brev därifrån var jag tvungen att uppge min hemadress. På den tiden bodde jag på Norrmalm. Nu ska man veta att lakritsmannen bakom disken förmodligen inte varit av Södermalm på 40 år. Jag tror det var därför som han stelnade till när han hörde min adress. Kanske misstänkte att jag inte höll på Hammarby vilket måste vara en misstanke fruktansvärd nog att få någon som honom att tappa luften. Han avbröt vad han gjorde och såg mig rätt i ansiktet. Sedan sa han: ”Nu är du VÄLDIGT långt hemifrån”, vilket fick mig att gå runt och fnissa resten av dagen.
Han har nya medarbetare varje gång jag går in i butiken och han kör med dem skoningslöst. På ett mycket roligt sätt. Det känns på något vis som att kliva in i en pågående sit com varje gång man går in för att handla.
Idag när jag köpte frimärken vägrade han att lägga mina frankerade kuvert i postsäcken om jag inte gick med på att först testa en bit isländsk saltlakrits från Nammi (se bilden). Jag tror att han ger bort den första gratis för att sedan höja priset när man har fastnat. Jag tror dessutom att det fungerar.
Ballantine’s (404)
Det finns beslut som tar sig själva utan att man vet hur eller ens varför. Redan som mycket ung beslöt jag mig för att Ballantine’s var whiskeyn för mig. När jag blev gammal nog att börja dricka whiskey gick jag trotsigt mot mitt egna beslut. Nu, många år senare, inser jag att det kanske var bäst så.
Det var förstås flaskan. Denna fantastiska, kantiga, medicinflaska med den anglofilt tillgjorda etiketten. Det var en flaska som skiljde den som drack ur den från alla högljudda fyllon med vanliga spritflaskor, vilka som helst. Jag tror jag såg den för första gången i någon taxfreebutik på någon färja på väg till Danmark eller någonstans.
Det kan ha gått till ungefär så här: Långt nere på maskindäck skiftade den väldiga motorn varv, hela fartyget hummade lätt och alla flaskorna i butiken brast ut i ett upplyftande klirrande. Där mitt ibland den dansande spriten såg jag hyllan med Ballantine’s och bestämde mig för att aldrig dricka något annat.
Problemet var att jag var sju år och en sjuåring kan inte dricka bara whiskey. Inte ens i Danmark.
1980-talet tog slut och 1990-talet kom och gick utan att någon annan än Henrik Schyffert noterat eller saknat det. 00-talet är också över och vi är redan en bit inne på 2011 när jag nu fått tillfälle att testa en flaska Ballantine’s. Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att den inte var värd väntan.
Ballantine’s är en slät och diskret whiskey vars kalla spår av smak utgörs av marsipan och möjligtvis citrus. Det är inte en stor whiskey ens för någon som i likhet med mig inte ryggar tillbaka inför att dricka whiskey ur snapsglas.
Var detta det hela? Jag ska aldrig mer lita på en sjuårings val av whiskey.
259 kronor på systembolaget, nummer 404 i katalogen
2 barndomsminnen av 5 möjliga
Cantillon (1622)
Cantillon Kriek 100% Lambic Bio är den överlägset bästa kriek som jag har druckit. Hur god är den bästa kriek som jag har druckit? Låt oss bara säga att det fortfarande är en kriek.
Den klarröda drycken med sitt vackert rosa skum är intensivt syrlig och den har en mogen smak av frukt. Jag känner körsbär.
Cantillon framställs genom att spontanjäst öl av typen lambic får jäsa en andra gång på fat tillsammans med stora mängder ekologiskt odlade körsbär. Det är ett traditionstyngt hantverk men med så många traditionstyngda hantverk började det som det effektivaste, tillgängliga sättet att lösa ett vardaglig problem. Det vardagliga problemet var i det här fallet att man behövde lite variation i den syrliga lambicen.
Fina flaskor ställer krav. På den här kan man läsa att man helst ska förvara flaskan i källartemperatur i ett år efter inköp för att smaken ska hinna utvecklas. Nu har Svenska Bostäder i all sin modernistiska kortsiktighet försummat att utrusta min lägenhet med en vinkällare så jag tvingas hälla i mig krieken nästan direkt från hyllan på systembolaget. Livet i förorten är hårt, brutalt och fult.
Ett annat serveringsråd är tydligen att blanda en flaska med två sockerbitar för att ta udden av syran. Jag testade detta i ett separat glas utan att slås av fötterna av upplevelsen. För det första tror jag att man behöver väldigt mycket socker för att Cantillon ska bli något annat än syrlig och dels tror jag att man motverkar det som i slutänden är kriekens storhet. Syrligheten.
Detta är en bra kriek och om det betyder något för dig så föreslår jag att du aldrig dricker någon annan.
49 kronor på systembolaget, nummer 1622 i katalogen
4 körsbär av 5 möjliga
Finns i beställningssortimentet, del 2
Detta är den andra delen i den episka berättelsen om hur det gick till att beställa från systembolagets beställningssortimentet i nådens år 2006. I den första delen fick vi följa vår hjälte då han försökte genomföra beställningen på systembolaget på Kyrkgatan i Östersund. När vi kommer in i handlingen står han precis i begrepp att hämta ut sin vara, en flaska Wild Turkey:
Med våren kommer flyttfåglarna till Jämtland men en fågel har ännu inte siktats vid horisonten. Jag syftar naturligtvis på den Wild Turkey som jag beställde ur systembolagets specialsortimente i förra veckan.
Jag visste redan på vägen till butiken att jag var tidig men tanken på att en efterlängtad vän väntade på stationen ville inte lämna mig. Någon gång ganska nära systembolagets stängningstid och ganska långt innan den tid jag vanligtvis avslutar min arbetsdag så sökte jag upp min lokala handlare.
Det skulle bli ännu en dag av prövningar i den gröna butiken.
Stämningen ute på Kyrkgatan var hotfull och full av kemiska känslor. Polisen hade parkerat sin buss på trottoaren och ett par lokala stormtrupper var fullt upptagna med att rensa bussterminalen från den koloni av aggressiva missbrukare som gjort platsen till sin de senaste månaderna.
Situationen var betydligt mer balanserad inne på systembolaget när jag kom instormande på jakt efter golvpersonal att klämma på information om en ensamkommande flaska från Kentucky. Efter ett tag letande fann jag en småtjock man som stod och flirtade med några lådvinstanter nere vid hyllorna för tuttifruttivin i gulliga flaskor.
Han verkade ovillig att ta mitt ärende, han bara lunkade iväg och sa något om att någon skulle hjälpa mig. Efter fem minuters väntande vid informationsdisken kom en ung kvinna jag inte sett förut och som antagligen ingen sett utanför Hoting tidigare.
Jag gav mitt namn tre gånger, den sista gången bokstav för bokstav. Efter 7-8 minuter på lagret kom hon ut och frågade efter mitt namn igen. När jag gav det en fjärde gång svarade hon ”jaha, men då har ju jag letat på FEL ställe”. Där ser man.
Efter ytterligare 6-7 minuter kom hon ut igen med meddelandet ”jag måste be om hjälp, jag vet inte hur man söker”. Jag sa ”visst” och började läsa på etiketten till en flaska sake.
Från min plats mellan nyinkommet och utgående varor kunde jag se hur en liten grupp med anställda pratade med varandra nere vid den bortre kassan. De tittade åt mitt håll och två av dem, den unga kvinnan och en kvinna som var ung på Per-Albins tid, började gå åt mitt håll.
Halvvägs framme dirigerades deras såväl som min uppmärksamhet mot ett våldsamt slagsmål som brutit ut mellan två alkisar vid utgången mot gatan. Typiskt, tänkte jag, när jag äntligen står i begrepp att få min flaska så kommer jag bli överfallen av fyllon på jakt efter gratis tillfredsställelse av ett monsterbegär. Två poliser var snabbt på plats och de framstod som skolade i tron på raka förhandlingar i klartext.
Den äldre kvinnan hade större framgång med datorn, hon fick både mitt namn och min beställning på skärmen inom minuter. De försvann tillsammans ut på lagret i kanske 7-8 minuter till. Jag började nu få upp hoppet, de två första expeditionerna dit ut lämnade inte någon större anledning till hopp men tre kunde faktiskt vara siffran för dagen.
Mina förhoppningar skulle komma att grusas ännu en gång, jag fick snart se två skator igen men ingen Wild Turkey. Istället blev jag ombedd att komma tillbaka i slutet på nästa vecka.
Tanken på att man i en del länder faktiskt kan gå in i en vanlig livsmedelsbutik, hitta en god flaska bourbon, betala den och vara ute på gatan igen på minuter känns helt svindlande.
Beställningssortimentet framstår allt mer som det skämt jag först tog det för.
Att inte kunna hitta sin favoritflaska är förstås ett alkoholproblem mindre alarmerande än det som tagit över busstationen i Östersund. Till skillnad från många nykterister och systembolaget själva så ser jag dock inte varför mitt problem skulle göra deras mindre.
Mitt problem är, förstås, i förlängningen försäljningsmonopolet självt.
Deras är mer flerbottnat men jag är ganska säker på att alkoholen i sig bara är ett problem ganska nära ytan.
För mig går jakten vidare, fågelsäsongen ser ut att bli lång i år.
Finns i beställningssortimentet, del 1
Idag gjorde jag en beställning från systembolagets beställningssortimente. På Internet. Jag tar det en gång till. Idag gjorde jag en beställning från Systembolagets beställningssortimente. På Internet. Låt det sjunka in.
Det var enklare än att ta ett SMS-lån. Jag sökte direkt ur katalogen och klickade till mig det jag ville ha. Två sorters jämtländsk öl. Det tog kanske 10 sekunder.
Nu undrar du kanske varför jag låter förvånad? Då har du inte försökt beställa i beställningssortimentet innan Systembolaget införde Internet 2009. Det har jag och jag har, naturligtvis, skrivit utförligt om det. Låt oss blicka tillbaka på en svunnen tid och de vedermödor som vi kände då. Här följer nu en berättelse från förr i två delar. Se det som en helgmatiné. Året var 2006, platsen var Östersund och jag skrev så här:
När jag för någon vecka sedan ville köpa en flaska av USA:s populäraste bourbon, den klassiska Wild Turkey, fann jag till min stora bestörtning att den inte längre fanns i det ordinarie sortimentet. Systembolaget hävdar fortfarande att de säljer produkten eftersom den finns i beställningssortimentet.
Att hänvisa till beställningssortimenter avfärdade jag först som bara ett annat sätt att säga att de inte har produkten. Tanken på att gå till sin butik och be dem beställa en flaska från ett centrallager någonstans i Sverige känns så bisarr att jag helt slog bort den.
Det handlar om en vanlig flaska bourbon, inte en specialutrustad Opel Frontera.
Någon gång under veckan började jag dock tänka om. Jag beslöt mig för att gå och beställa en flaska Wild Turkey, bara för att se hur det går till. Bara för att se hur det går till och för att faktiskt få den flaska staten bestämt att jag inte får köpa på något annat sätt.
Jag såg det alltså som ett experiment, var det enkelt och effektivt att beställa sprit på systembolaget, var det ett gott alternativ för att garantera ett stort utbud? Jag gick ner till bolaget på min gata för att undersöka.
Först av allt ska det sägas att personalen på systembolaget är för det mesta vänlig och välmenande, de är dessutom säkert ypperliga människor i alla avseenden. Varför jag poängterar det kommer att framgå av historien.
Väl inne i butiken gick jag med vana steg ner till ölavdelningen där jag fyllde en korg med tysk öl att dricka i väntan på min bourbon. Jag fyllde med råge för säkerhets skull, det skulle kunna komma att bli en lång väntan.
Lätt lutande av den tunga bördan fångade jag in en ung man i en brun skjorta på ett sätt som skulle kunna förära mig ett hedersmedlemskap i AFA. Han var nyanställd och illa ute.
Han fick någon sorts panik i ögonen när jag artigt men en smula uppfodrande frågade ifall man kunde få göra en beställning från beställningssortimentet.
Det kunde man men brunskjortan, som antagligen varit en khakiskjorta ifall jag varit förmögen att uppfatta skillnaden, svajade betydligt i själva genomförandet.
Efter att två gånger tagit inledande steg mot datormodulen mitt på golvet vände han helt om och försvann in på lagret med ett löfte om att återvända.
Återvände gjorde han, efter ungefär lika lång tid som det brukar ta för mig att dricka två flaskor Holsten. Med sig i släptåg hade han en medelålders kvinna om än ingen åttaårig kalkon.
Kvinnan började rota efter blanketter som fanns i ett ställ vid datorn. Efter att ha fiskat upp ett par olika började hon med en medelålders kvinnas sinne för datorexpertis klicka på musen med blicken hos en internetpokerspelare som precis höjt med sin vänstra njure och synat .
Då allt efter ett par minuter verkade vara under kontroll igen vände hon sig till ynglingen och sa ”ok”. Han svarade med att säga ”jo, det är han där”, ett budskap som illustrerades med en nervös pekning.
”Jaha är det DU” sa kvinnan på ett allt annat än smickrande sätt.
Jag avskyr att bekant med systembolagspersonalen, de känner bara alkisar.
Jag sa vad jag ville ha och sökningen på internet kunde börja. Mitt budskap till de båda hade varit att jag ville ha Wild Turkeys åttaåriga bourbon. Efter en stund fanns just denna på skärmen, men först efter att ha avklarat en rad andra whiskey-fåglar.
När namnet på varan var bekräftad tog kvinnan en av blanketterna och började skriva. Eftersom jag redan gett namnet på vad jag ville ha så kan det tyckas märkligt att hon var tvunget att se det på datorskärmen innan hon kunde skriva det på lappen. Å andra sidan kan det tycks märkligt att vi har en speciell liten grön butik som har monopol på varor vars enda gemensamma nämnare är att de innehåller alkohol.
Man skulle kunna tro att den inkallade kvinnan skulle vara någon sorts expertis, en fast klippa för mig och nyanställda unga män att förlita sig på. Detta skulle i sådana fall vara ett misstag. Khaki-kvinnan var allt annat än säker, hon fumlade och började om ett par gånger, allt tog väldigt lång tid. Hon förklarade med jämna mellanrum att nästan ingen beställer saker i beställningssortimentet. Jag kan inte förstå varför.
”Eftersom numret på den flaskan börjar på sju behöver du inte lämna någon deposition” förklarade hon. Det visade sig att alla flaskor vars nummer började på fem eller nio kräver att man lämnar tio procent av värdet eller minst 50 kronor i deposition för sin beställning.
”Visst är de så man inte behöver deposition för varor som börjar på sju” sa kvinnan lite för högt till en tredje anställd som precis kommit ut från lagret med två lådor öl på en säckkärra. Hon svarade ”jo, så är det” och anslöt sig med det till gruppen. Efter ytterligare en liten stund kom den nya kvinnan på att det visst krävs deposition för varor som börjar på sju.
En flaska Wild Turkey kostar 369 kronor, så jag fick betala grunddepositionen på 50 kronor.
När alla papper, det var två eller tre, var ifyllda fick khaki-mannen en av lapparna av khaki-kvinnan med uppmaningen att sätta den i klämman på kontoret där det stod ”att beställa”. Jag fick en annan lapp som sa att jag skulle betala 50 kronor i kassan.
Jag fick sällskap till kassan av personalen, som inte visste exakt vad som skulle hända där. En liten diskussion uppstod mellan golvpersonalen och kassapersonalen. De båda grupperingarna hade delvis olika åsikt om hur depositionen skulle gå till.
Den slutliga versionen blev dock att jag betalade 50 kronor, separat från mina öl för att det inte skulle ”bli fel”, mitt kvitto kopierades och den ena av kopiorna sattes på den lapp jag fått av khaki-kvinnan vid datorn inne i butiken. Detta var det intyg som jag skulle visa upp för att få ut varan när den nått Jämtland.
Medan jag drog mitt kort i kortläsaren igen för att betala ölen frågade jag när jag kunde hämta min flaska Wild Turkey. Den unga kvinnan i kassan, som nu var den enda ur personalen närvarande, sa glatt att jag kunde ”testa om en vecka”.
Jag skulle ha behövt flaskan samma minut.
Efter ett onormalt långt besök på systembolaget till och med för mig gick jag därifrån med mina tyska öl men utan min bourbon.
Jag vet inte ifall jag tycker beställningssortimentet är ett effektivt sätt att garantera ett brett utbud. Processen jag gick igenom hade förstås varit betydligt mindre omständlig ifall allt fungerat optimalt, vilket det antagligen gör på systembolag som har fler beställningar.
Antagligen skulle mycket vara vunnet på ett internetbaserat beställningssystem och inte ett där lappar skickas med nyanställda till en klämma på skrivbordet ute på lagret någonstans.
Vågar man till och med hoppas på att i framtiden få beställa själv över internet, kanske mot upplåtande av kontokortnummer som garanti, lite som när man bokar hotellrum?
Att få vänta minst en vecka för att få sin flaska är under all kritik. Jag undviker att boka tid hos frisören och jag har inte gått till tandläkaren på fem år eftersom jag avskyr att ha boka och passa tider utöver de jag redan lever med varje dag. Att boka in en date med en flaska bourbon minst en vecka i förväg passar mig därför dåligt.
Historien visar även på systembolagets starka sida, nämligen deras tillmötesgående personal, som faktiskt släpper allt när en kund frågar något. Jag hade fyra anställda uppbundna under vad som kändes som en evighet.
Det kanske inte gick friktionsfritt men de gjorde tveklöst sitt bästa.
Samma sak är det väl med systembolaget i stort, det är ett konstigt system men de försöker göra det bästa av en omöjlig uppgift.
Jag bara önskar att de lyckats bättre med sin bourbon.
Små gula citroner
I ett infall av oförutsedd äventyrslusta begav jag mig för att utforska de inre regionerna av grönsakslådan i mitt kylskåp. Där fann jag inte mindre än fyra stora citroner som jag måste konsumera innan det där vita som redan slukat den spanska pepparen gör det. Herregud, jag vet inte ens om jag har så mycket gin. Nåväl, om livet ger dig citroner, blanda med vad du har.
De vackert gula frukterna ligger uppradade på skrivbordet framför mig och det krävs ingen tidsstudieman för att inse att detta kommer att ta ett tag. Det var därför jag tänkte ta tillfället att ta upp ett par idéer med dig. Idéerna är nedskrivna på baksidan av ett oöppnat kuvert. En del av dem har jag redan skrivit om här men de flesta har förblivit berövade all uppmärksamhet. Däremot uppmärksammade min a-kassa mig på att jag gör bäst i att betala räkningen som ligger i kuvertet.
En idé kom till mig när jag betalade en ask med halwa med pistagesmak på Coop Vällingby. Jag använde de obemannade självservicekassorna eftersom de går fortare och för att kassörerna inte riktigt sett på mig på samma sätt sedan det där vi inte pratar om.
Tekniken i dessa obemannade kassor kretsar kring en streckkodläsare och två vågar. En våg väger saker som säljs i lösvikt och den andra vågen väger matkassen. Låt mig redan här avbryta denna genomgång för att konstatera att jag inte äger något stor insikt i tekniska apparater och deras själsliv. Saker med rörliga delar har en tendens att fatta eld när jag kommer in i rummet. Jag är dock rätt säker på att vågen som väger matkassen reagerar både när man lägger i något som man inte läst av och när man läser av något som sedan inte hamnar i kassen. En rätt irriterande röst från apparatens inre har utan omsvep kommenterat båda dessa fel i min kassateknik. De båda vågarna är, med andra ord, den obemannade kassans länk mellan vad som läses in och vad som bärs ut i Solursparken.
Det är här som jag, i vetenskapens tjänst, tänker ett steg längre. Låt oss koppla ihop den existerande tekniken med de dagsaktuella politiska frågorna för att finna en lösning. Vilka är de dagsaktuella politiska frågorna? En av dem är, eller ska jag säga var, onekligen Stefan Hannas förslag på en extra skatt för överviktiga. Hanna är förstås blott kommunalpolitiker och dessutom centerpartist vilket gör att i princip ingen skulle ha lyssnat på honom i vanliga fall. På grund av den betydande idiotin i förslaget så blev han uppmärksammad. Den nationella berömmelsen kom oanmäld till Stefan Hannas dörr och han önskar säkert att den ringt först.
Gödsvinets gamla mecenat Edward Blom blev så upprörd av utspelet att han gav födsel till en fullt frisk kalv. Nej, det gjorde han inte, det är mögelsporerna i citronen som talar, men han föreslog att Stefan Hanna förmodligen var påverkad av både opium och ”stora mängder brännande sol och Mekong-whiskey”. Alla måste gilla Blom men han vet uppenbarligen inget om effekterna av Mekong-whiskey.
Låt oss inte bli partipolitiska, att Hanna är centerpartist är enbart hans problem och förmodligen även centerpartiets. Saken är dock att politiska förslag av samma slag, med samma ljusbruna aura, har kommit från vänster. Det var ju socialdemokraten Iljia Batljan (just det, kapten butler-i-tunnelbanan) som föreslog ett förbud mot chipspåsar som innehåller mer än 200 gram.
Coop Vällingbys obemannde kassor har en roll att fylla i detta sammanhang. Ifall Hanna och Batljan slår sina, lagom stora, påsar ihop så kan de skapa ett mäktigt redskap för att förverkliga sin politiska vision. Jag ger er den tredje vågen.
Den tredje vågen är placerad på golvet och du står på den när du registrerar dina varor med streckläsaren. Ifall din kroppsvikt får en, så att säga, dålig korrelation med varan du läser in så avbryts köpet och personal från Coops politiska brigad kan eskortera dig till närmaste ABF för en videoföreläsning om värdet av en sund kosthållning.
Det är en idé och när jag läser igenom den bestämmer jag mig för att inte gå vidare med några fler från det försummade kuvertet.
På skrivbordet framför mig ligger nu tre citroner. Isen är redan slut. Idéerna fortsätter att komma.
Störtebeker bock-bier (11599)
Ibland måste man göra ett val. Alldeles nyss stod jag inför alternativet att laga mat eller det att ta en öl istället. Nu sitter jag här med en Störtebeker bock-bier. Någonstans i kylskåpet drar ett gäng champinjoner en lättnadens suck. Själv väntar jag med att fira.
Störtebeker bock-bier har en behaglig smak av tysk fruktkaka med en viss biton av alkohol. Precis som all bocköl är den lite starkare än genomsnittlig öl, den håller 6,5%. Bocköl är en svår kategori och jag tenderar att bedöma dem efter hur provocerande de inte är. Det finns en del riktigt utmanande exemplar inom området och utmaningar av det slaget är inte alltid det man söker när man sätter sig ner för en öl. En del bocköl är helt enkelt maltiga på gränsen till det toxiska och flera har inte smak nog att motivera alkoholen.
I det perspektivet är denna Störtebecker ett fullständigt sansat exemplar. Den är maltig men inte på ett sätt som dödar fruktsmaken eller en liten bit av den som dricker den. Ska du dricka en enda öl till middag så rekommenderar jag denna.
14,90 kronor på systembolaget, nummer 11599 i katalogen
Tre bockar av fem
Seven Giraffes (1665)
Detta är en uppfriskande, behaglig och rätt lättfotad ale med smak av humle, citrus, fläder och nästan vad som helst utom en ale. Jag vet inte vad skottarna på Williams bros har gjort med den för att den ska bli så men jag håller det inte mot dem.
Seven giraffes påminner en hel del om Dugges lager No 1 eller andra humletunga lager. Det finns förstås sämre saker att bli liknad vid men jag skulle inte bli förvånad om någon puritan menar att en ale inte är en ale om den kan drickas i solen en varm sommardag. Den alen är dock här nu. Detta är alen för din safari.
Tre giraffer av fem möjliga
23,90 kronor på systembolaget, nummer 1665 i katalogen