Funiculära höjder

nybohov

Texten ovan skjutdörren av metall löd ”Bergbana” och det var ett förtydligande som behövdes göras. Utan det hade man förmodligen kunnat missta anordningen för en något överdimensionerad rullstolshiss. Men nu stod det ”Bergbana” så vi visste att vi var framme vid vår resas mål. Det var en lördagseftermiddag i Skärholmen sommaren 2014 och detta var det bästa vi kunde komma på.

Att turista i Stockholm är svårare om man också bor där. Visst, logistiken underlättas och man slipper svara på frågor om huruvida man har rört något i minibaren eller inte. Det svåra består istället att hitta något att se som inte innebär att man måste komma i kontakt med verkliga turister.

Så här långt i vår gärning har vi på Gödsvinet trots allt klarat den uppgiften relativt väl genom en serie av utflykter till kyrkogårdar, bruna kubkyrkor och några av huvudstadens trevligaste kolumbarium. Lagom till den verkliga semestersäsongen tvingades vi dock inse att vi därmed kanske redan sett och upplevt alla av de lågintensiva turistattraktioner som vi gjort till vår nisch.

bergbana-skarholmen-2

För vi på Gödsvinet söker inte någon häftig yrsel av svindlande sinnesintryck när vi letar upplevelser att göra i Stockholm. Istället söker vi de mer personlighetsavvecklande aktiviteterna som om något snarare sänker pulsen än höjer den. Det var så, till sist, som vi kom på idén att besöka några av Stockholms fyra bergbanor.

Det var i sig inte mycket till plan men den fick mig att korsa villahelvetet mellan Vällingby och Bromma medels cykel en alldeles särskilt svettig julidag. Lyckligtvis hade Brommafilialen fyllt upp kylen med karakteristiskt konstig öl lagom till min ankomst så allt slutade lyckligt. Så lyckligt, i själva verket, att det sedan tog oss en dryg timme att promenera vidare från Bromma gymnasium till Alvik, om det säger dig något. 

Anledningen till både min cykeltur och vår promenad var att SL i ett utfall av drucket sommardelirum bestämt sig för att plocka ner gröna linjen i sina minsta beståndsdelar för att sedan sätta ihop den igen. Av alla saker som var fel den dagen var dock den döda tunnelbanan en sak av mindre betydelse än det beklämmande faktum att det inte går att hitta en rimlig öl kring Alviks torg efter att ha promenerat en dryg timme. 

bergbana-nybohov-1

Väl framme i Liljeholmen var vi nära dagens första bergbana men den var tvungen att vänta. Vid Liljeholmens torg finns det öl och även om den i flera avseenden inte alls var rimlig så fick den en halvtimme av den tid vi så tydligt hade alldeles för mycket av. 

För några som lagt ner tid på att hitta sätt att undvika upphetsning i när de besöker sevärdheter så är Nybohovshissen nästan lite för mycket. Det är en tvåhundranågonting meter låg bana som de med hänsyn till den idylliska utemiljön i Nybohov sprängt in i en tunnel. Tvåhundranågonting meter bergtunnel för en hiss, någon på 1960-talet måste ha tyckt det var en bra affär. 

Resultatet är dock ganska imponerande och generellt sett ingen man hade förväntat sig att hitta i änden av en livlös korridor från Liljeholmens tunnelbanestation. Färden tog ungefär en och en halv minut och det var ungefär så mycket som jag klarade av. Trots alla sina tilltalande egenskaper och sin charmiga skyddsrumsestetik så saknade hissen något så elementärt som en ölservering. Vi chansade på att det skulle finnas en sådan väl på plats uppe bland molnen i Nybohov. 

Nybohov visade sig inte bara ha en källa till delvis kyld spendrups på fat i form av en pizzeria med marint tema, området är också ett kuttersmycke bland huvudstadens betongboplatser. Perfekt kubistiska längor som långsamt smalnade av mot horisonten berättade att Roy Anderson hade kunnat spara in på kulisserna till ”Sånger från andra våningen” om han bara tagit hissen upp till där vi satt och drack.

Bergbanan i Skärholmen kom på många sätt som en befrielse. Efter all spänning med den överdimensionerade och underjordiska hissen i Liljeholmen framstod den i Skärholmen som en behagligt våt filt för våra nästan stimulerade sinnen.

25 mycket långsamma meter skiljer de nedre delarna av förorten från de högst marginellt högre delarna i samma förort. Vi gjorde resan och hade kunnat berätta om det om något funnits att återge.

Uppe på höjden, som också kunde nås med hjälp av en i sig rätt beskedlig trappa, blickade vi ut över de något lägre delarna av Skärholmen centrum. Jag började säga att det i alla fall var rätt trevligt där uppe men jag kunde inte fullborda meningen. Det kändes inte rätt.

En intressant detalj – och som du vet använder jag ordet ”intressant” rätt frikostigt här – är att den spårburna rullstolslyften i Skärholmen faktiskt är en bergbana och att den atombombsäkra tunnelvagnen i Liljeholmen är en hiss. Om du undrar vad som ligger i de definitionerna så är du mer illa ute än mig och jag tänker inte berätta.

Mariatorget är ett torg man kan dricka en rimlig öl kring och snart satt vi vid det. Såvitt jag vet finns det ingen bergbana i närheten men vi kunde inte längre bekymra oss över det. Det hade varit nog med spänning för en dag.  

bergbana-nybohov-2

Stenstrand sommarale (88953)

stenstrand-sommar-ale

Låt mig först be om ursäkt för den tvivelaktiga bildillustrationen. Du har kommit att lita på en tillförlitlig dokumentation av en förseglad flaska på en diskbänk med en fond av vitt kakel. Jag har tagit och lagt ut sådana bilder i mina tre senaste lägenheter, som alla lyckligtvis varit utrustade med just en sådan miljö. 

Anledningen till den något naturromantiska fotokonsten här intill är att bilden tagits vid ett konvent hos Gödsvinet Bromma. En fördel med att recensera öl under sådana omständigheter är att beskrivningarna blir mer innehållsrika och balanserade genom gruppsamtal. En nackdel är att man i regel dricker för många öl och att ens anteckningar blir lidande av det.

Nu sitter jag med en mycket skrynklig papperslapp och uppgiften att utifrån den säga något om Stenstrand sommar ale.

Stenstrand sommarale gör ett försök till friskhet utan att våga införa allt för stora begränsningar av smaken. Att dricka Stenstrand sommarale är lite som att läsa Michail Sjolochovs ”Stilla flyter Don” i en solstol på någon offentlig badplats i sommarsverige. Den pretentiösa ambitionen krockar med den informella inramningen och vice versa.

Att läsa Michail Sjolochov i en solstol på någon offentlig badplats i sommarsverige är dock bättre än att inte läsa Michail Sjolochov alls och Stenstrand sommarale vinner på sin misslyckade kompromiss. Lite större eftergifter för vad som förväntas av en sommaröl och detta hade bara varit en utspädd Bedarö bitter.

Stenstrand sommarale är ingen vettlös wit, ingen sanslös saison, det är ännu en bra ale från Nynäshamns ångbryggeri. Jag behöver dock en förklaring till varför jag inte ska dricka deras Landsort lager i sommar istället.   

34,70 kronor på systembolaget, nummer 88953 i katalogen

3,5 barr av 5 möjliga

PS: Den skrynkliga lappen innehöll nästan inget av det som nu hamnade i denna, om jag får säga det själv, mycket anspråkslösa recension. Istället stod det något om ljus som stilla strilar genom genom en sommarhet tallskog, om en doft av grönsåpa som jag tror inte fanns, en oförklarlig referens till Charles Bukowski och en förmodat poetisk hänvisning till att Stenstrand sommarale är ”som att vara i Danmark”. Om du vill skriva ihop en recension av denna öl på 200-300 ord som innehåller dessa saker så lovar jag att publicera den här istället. 

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Palma louca (1262)

Palma louca

Det har säkert inte undgått dig att det pågår ett stort idrottsevenemang i Brasilien och vad passar väl då bättre än att dricka sig blind och vänta på att folk ska börja prata om något annat igen? Om du verkligen inte bryr dig hur du anländer till ett tillstånd av patologisk berusning så kan du mycket väl testa den här ölen från Brasilien. Annars föreslår jag att du avstår.  

Palma louca betyder vild palm men det spelar ingen roll eftersom det är inget jag behöver veta för det här kommer inte att bli någon varaktig relation. Har nu testat den, Palma louca fick en chans och den sumpade det. Jag kommer aldrig att dricka den här ölen igen. 

Du undrar vad som är problemet med den här ölen. Problemet med den här ölen är att det är en lemonadfärgad, halvtorr maltbrygd vars enda ansats till smak är en sorts fruktighet vars ursprung man helst vill veta så lite som möjligt om.

Nej detta är inte bra öl men förväntningarna var inte heller höga. Kanske är den god med fotboll.

14,20 kronor på systembolaget, nummer 1262 i katalogen

En pojke från Brasilien av fem möjliga 

Viking gose (11746)

viking gose

Jag tänker våga mig på en kontroversiell ståndpunkt och hävda att vikingarna inte alls drack en öl som denna. Varför skulle de det? Livet på den tiden var svårt nog ändå. 

Viking gose är en speciell öl. Detta är inte ett särskilt precist omdöme men du kommer att förstå vad jag menar. Det är inte en besk utan en syrlig öl med tydligt rökiga toner av nedbrända engelska kloster.   

Smaken är komplex och överallt efter ett halvt glas. Avslutar du en hel flaska så kommer du förmodligen att vakna i en värld av tjära imorgon. Jag gillar ölen som idé och som en utmaning men jag är inte säker på att jag gillar den som öl. 

Jag kommer dock definitivt att avsluta hela flaskan

56,10 kronor på systembolaget, nummer 11746 i ktalogen

3,5 tunga knivar av 5 möjliga

Sierra Nevada ruthless rye IPA (11988)

sierra nevada ruthless

Vad är skoningslöst med denna rågöl från Sierra Nevada? Förutom priset? Det kan nog sägas att dess fyllighet har brutala drag och beskan tar inga fångar. I övrigt är detta en bondekär brygd och en behaglig upplevelse.

Bryggarna i Chico avser förmodligen att med namnet dra en parallell till rågens kryddstarka effekt på ölen och kanske även det faktum att råg växer i svåra jordar och kärva klimat. Det behöver du dock inte bekymra dig över, när den kommer ur flaskan är rågen timid som en läroverkspoet. 

Sierra Nevada ruthless rye IPA är en öl som påkallar din uppmärksamhet men den är bättre balanserad och fullformad än en del öl av råg som du kan råka ut för där ute. Om du druckit någon av bryggeriets övriga öl så kommer du att känna igen dig. Det är i det här fallet dock inget som talar emot den. 

32,90 kronor på systembolaget, nummer 11988 i katalogen

4 svedjebönder av 5 möjliga

Gödsvinet Vällingby går ut i sympatistrejk!

ARTHUR-Scargill_1960038a

På tisdagen den 17:e juni beger jag mig på en resa till min gamla heimatsort i östra Blekinge. Det är en lång och svår resa även under perfekta omständigheter men ingen i Karlskrona kan komma ihåg några sådana.

Östra Blekinge är en vild och avlägsen plats sällan besökt av utomstående. Vi som kommer därifrån bär genom livet en tyst förståelse av utvaldhet och ansvar för alla de enklare blekingar som av ödet förpassats till ett liv väster om Listerby.

Stamsammanhållningen är stark och den levs ut i en förenande misstro mot alla andra stammedlemmar.

Östra Blekinge är en sådan där plats där väderfenomen tillskrivs en personlighet.

Östra Blekinges viktigaste naturtillgång är tid. Folk har helt obegränsat med den där.

Jag kan fortsätta men jag avlägsnar mig från ämnet. På tisdag åker jag alltså dit men den även vanligtvis strapatsrika resan har försvårats ytterligare genom den pågående strejken vid Öresundstågen.

En av de många farofyllda delsträckorna genom Smålands mörka skogar har inställd trafik och den inleds på en plats där man inte vill bli lämnas på stationen.

Den enkla lösningen vore förstås att banna denna brist på bekvämlighet och den tågpersonal som har orsakat den. Så kommer inte att ske. Enkla lösningar är inget vi på Gödsvinet hänger oss åt och – vilket är viktigare – personalen har rätt.

De franska tåg-tayloristerna hos arbetsgivaren Veolia har rånat sin egen personal för några få Euro till och de förtjänar allt dåligt som sker med dem.

Det är av denna anledning som Gödsvinet har beslutat att ta ut sin Vällingby-sektion i sympatistrejk med omedelbar verkan. Inga av de öl som dricks kommer att recenseras och sådant som sker i Vällingby eller andra platser vi befinner oss kommer inte att kommenteras i för långa texter med ambivalenta bildillustrationer. Vid fortsatt konflikt kan även andra Gödsvinetavdelningar tas ut i en successiv upptrappning av stridsåtgärderna.

Det är en kostlig pålaga vi lägger på allmänheten men detta är en kamp som måste vinnas.

Tills så sker finner ni mig på en plats som inga andra i djupaste sydost.

Självhärligheten i evighet – ett retrospektiv

Detta är det femhundrade inlägget jag skriver sedan jag satte mig ner för att skriva Gödsvinets första en köldslagen marskväll 2010. Det är en besynnerligt stor mängd ord som har lagts till varandra för att forma något som ingen bett om att få läsa, som jag egentligen inte haft tid att skriva och som jag definitivt inte tjänat något på att skapa. 

Likväl nästan strålar självbelåten från mig när jag nu skriver detta på min vanliga plats, högst upp i ett höghus i Vällingby. Var ska jag börja berätta om storheten i detta verk?

Det är väl lika bra att börja från början och ta gott om tid på sig. De första av dessa femhundra bidrag till världslitteraturens kanon skrevs drygt en månad efter det att jag flyttat till Stockholm från Malmö och flera av dem handlar också om saker som skedde här och som kanske inte hade kunnat ske på samma sätt där jag kom ifrån. 

Exempel på detta är dokumentationen av två besök på Kungliga operan, en gång för balett och en gång för en uppsättning av Richard Strauss ”Elektra”

De allra flesta inläggen är förstås recensioner av öl, vin, sprit, och i något fall andra saker som vatten

Jag har inte skrivit särskilt många restaurangrecensioner eftersom jag gillar att gå tillbaka till restauranger men en restaurang har faktiskt varit modig nog att länka till en recension av mig på sin hemsida.

Personligen gillar jag de längsta inläggen bäst eftersom de är längre än de korta och således innehåller mer. Två sådana kom till under Gödsvinet vällingbys utflaggning till München förra året. Jag syftar då på den episka berättelsen om hur just nämnde Richard Strauss möter det brittiska rockbandet Queen i utkanten av den bayerska fristatens huvudstad och den om hur jag skuldmedvetet ägnade mig åt nazistturism i samma stad.  

Under årens gång har Gödsvinet kunnat erbjuda två långkörande serier. Jag syftar då på det interaktiva demokratiprojektet ”Verklighetens öl” i vilken den annars vilt grasserande ölelitismen ställs mot det folkliga vardagsdrickandet och på vårt storstilade folkbildningsprojekt ”Sånger om sprit” som ger historien bakom några av de viktigaste musikstyckena med alkoholrelevans. 

Eftersom inläggen ofta avser att vara underhållande så har jag förstås fått sortera bort alla biografiska inslag men i några fall har några sådana kommit med ändå, som till exempel den utlämnande berättelsen om livet som samhällsvetare, om hur min förlamande koffeinism grundlades på Gylles konditori i Karlskrona eller för den delen de hågkomster från Berlin som jag skrev bara för ett par veckor sedan. 

Ett uppskattat inlägg var mina recept på gindrinkar som senare återfanns utskrivna och laminerade vid drinkbordet på Jonas bröllop, ett bröllop som förstås också dokumenterades även det inte betygsattes. 

Gödsvinets enda verkliga like-raket i sociala media var ett inlägg om Sveriges fascistiska parti

Så ser det alltså ut, eller en del av det. Bilden är inte färdig än, det krävs minst femhundra inlägg till för att skönja en helhet och det ska bli roligt att skriva dem. 

Post-ukrainsk punk

 

Serhij Zjadan

Nyheterna från den ryska proxyinvasionen i östra Ukraina är sämre än på länge och mindre trovärdiga än någonsin. Ingen vet vad som egentligen händer men alla vet att det inte är bra. Det är i situationer som denna som man gör bäst i att sluta stirra på allt som flimrar förbi för stunden och istället försöker finna en mer beständig berättelse. 

Serhij Zjadans böcker är egentligen ytterst olämpliga som referenslitteratur till den pågående konflikten men jag utmanar vem som helst att finna en bättre vägledning till livet som alkoholiserad punkare i Kharkiv. Eller, för den delen, något ens hälften så välskrivet, underhållande och engagerande som hans anarkistiska poesiprosa från en vardag som ung i östra Ukraina. 

Zjadan kommer från den lilla staden Starobilsk i landets allra östliga provins Luhansk, en av de tre provinser som kommit under attack från något som ser ut som Helsingborgs klack under ledning av den ryska underrättelsetjänsten. 

Luhansk och de andra provinserna i öster beskrivs av Zjadan i boken ”Anarchy in the UKR” även om en beskrivning av Serhij Zjadan inte är vad du kanske vanligtvis tänker på som en beskrivning. 

Han blandar berättelser från hans resor i de ukrainska anarkisternas fotspår med barndomsminnen från trakten, skildringar från storstaden Kharkivs underjord och rätt mycket annat som du inte hade väntat dig.

Inte minst viktig är musiken. Egentligen är den nog allra viktigast. Läs här vad Serhij Zjadan skriver om musiken och säg sedan om något bättre någonsin skrivits om ämnet:

Den bedräglighet med vilken hög musik drabbar dig, den eufori som fyller dig när du står framför ett par stora, svarta högtalare, gör dig desorienterad för alltid, den förvrider dina ben och drabbar inte minst ryggraden, efteråt kan du inte längre gå på gatorna som förr, inte sova ända till lunch i din varma säng och gömma dig för solen under kudden – musiken stympar dig, förvränger dina senor, driver in korkskruvar och skruvmejslar i dig som den kan kontrollera dig med, den implanterar tusentals receptorer i dig, tusentals blanka klämmor och strömbrytare, hela tiden rusar en främmande energi genom dig likt vagnar lastade med järn, ett främmande blod flyter igenom dig, svart och hett, den musik som du en gång lyssnat på förändrar din hudfärg, den krymper dina pupiller, gör läpparna smalare, rösten tvär, lungorna retliga, den blåser upp venerna och sprutar in ett torrt bordsvin som gör dig vinglig varje gång du hör musiken så att du faller ur det yttre och för dig helt neutrala ljudrummet, ner i den mardrömslika undervattensvärld som är ditt egna livslånga sound.  

Det är ok om det inte är precis så som du har tänkt på musik men personligen är jag redo att köpa hans version om än bara för att den har en skönt surrealistisk övertalningsförmåga. Han fortsätter, förresten, med att berätta om Neil Young. Det låter så här:

Allt beror på musiken och de främmande idéer som du en gång började fyllas upp av, du släppte in dem på ditt territorium, underkastade dig den främmande rytmen och började efterapa den, härma dess mimik och rörelser och några ansvariga hittar du knappast – ingen kommer att förbjuda bluesen för att den krossat varenda ben i din kropp, ingen i staten Texas kommer att sätta Neil Young i elektriska stolen för att hans gitarr har slagit ut alla dina tänder. Freedom, säger Neil young och ger dig fingret. Freedom intygar juryn och tar en paus för att äta lunch. Freedom gnyr du och nickar och går till en tandläkare du råkar känna.

Serhij Zjadan har som berömd författare och musiker inte kunnat undgå att dras in i det elände som lagt sig över hans hemland. Han är engagerad i rörelsen som stödde protesterna på Majdan-torget i Kiev och tidigare i vintras blev han för det överfallen av en rysk helsingborgsklack i Kharkiv men han var tillbaka på barrikaderna igen efter några dagar på sjukhuset.

Om man är bra på ukrainska eller om man är naiv nog att tro på Bings översättningstjänst så kan man följa hans aktiviteter på Facebook.

Vi andra är hänvisade till att läsa hans böcker en gång till. Eftersom jag kände mig tvingad till att citera stora delar av boken ”Anarchy in the UKR” ges här inte utrymme att mer än nämna den andra av hans böcker som är översatt till svenska. Den heter ”Depeche Mode” och är otroligt nog ännu lite bättre än den förstnämnda.  

Becherovka (80729)

becherovka

En kväll för inte så länge sedan stod jag med femton graders slagsida vid den trånga bardisken på restaurang Soldaten Svejk på Östgötagan för att få svar på något jag undrade.

”Vad fan heter den där tjeckiska pepparkaksspriten nu igen?” frågade jag den mycket allvarliga öltapparen så försynt som motoriken tillät. Utan att tala plockade han fram en flaska som den på bilden och plötsligt mindes jag alltsamman.

Det var vacker höstdag i Prag och det började närma sig lunchtid. Tillsammans med två kollegor från ett icke namngivet universitet i Jämtland levde jag ut en ambition och en muntlig överenskommelse om att ”bruka allvar” med vår rundvandring i staden vid Moldau.

Med att ”bruka allvar” avsåg vi mer specifikt att inte bara bli sittande med en öl i handen utan att förbli mobila till åtminstone en bit in på eftermiddagen. Med undantag för ett litet snedsteg vid elvasnåret hade vi uppfyllt vårt nykterhetslöfte. Men så var det då dags för lunch.

Så som för att medvetet snöra ihop mina redan trassliga minnen när jag nu skriver ner detta åtta år senare hette lunchrestaurangen vi valde också Soldaten Svejk. Den låg inte på Östgötagatan utan på široká nummer 20.

Det var där, på den tjeckiska restaurangen Soldaten Svejk, som meningarna gick isär. Vi var visserligen överens om att vi efter flera timmars nästan fläckfri avhållsamhet hade förtjänat vars ett glas av den där spriten som smakar som pepparkakor. Sprickan mellan oss uppstod på en annan front.

Docenten i sällskapet förklarade att ett litet glas sådan pepparkakssprit är precis vad man behöver för att väcka aptiten till liv och njuta än mer av den rika tjeckiska matlagningen. Det är därför man på kung Oscars tid bjöd gästerna på en sup redan i hallen och det är därför man fortfarande bara serverar snaps till förrätten om man alls har några principer i livet.

Doktoranden som satt bredvid svarade att det förvisso var en förtjusande teori och en fin liten berättelse men att den förutom att inte ha någon poäng att tala om också saknade sanningshalt ens i de mer fjärran decimalerna. I själva verket är en pepparkakssprit som denna precis vad man bör eller kanske till och med måste intaga efter det att man tagit del av det tjeckiska kökets alla gåvor till matsmältningen. I den delen av Europa var helt enkelt inte spjälkning av födoämnen en praktisk möjlighet utan hjälp av en välkryddad alkohollösning, vilket också var anledningen till att det finns så många sorters sprit i Tyskland som på flaskans etikett skryter om hur många undergörande örter de innehåller.

Jag tål inte att se människor träta. Från min ställning som neutral part och från ett högre moraliskt plan lade jag fram ett förslag till en lösning på konflikten. Varför begränsa sig till det ena när man kan göra båda sakerna? Det enda rimliga var förstås att dricka ett glas pepparkakssprit före maten och sedan ett till direkt efter densamma.

Med solomonsk vishet förlöste jag på detta vis den uppkomna tvisten och jag har med guds försyn inte behövt tänka lika djupsinnigt om pepparkakssprit sedan dess. Inte förrän jag stod där vid bardisken på Östgötagatan och inte kom ihåg vad den nu hette igen.

Spriten som smakar som pepparkaka heter Becherovka.

201 kronor på systembolaget, nummer 80729 i katalogen

3 Hrabal av 5 möjliga