Vällingby

Flyttölen

av Johan

Verkligheten råder och den är inte din vän. Verkligheten blir dock aldrig värre än att den kan lyftas av en öl. Verklighetens öl. Verkligheten blir aldrig verkligare än när man flyttar och det är ingen tillfällighet att just flytten är nära associerad med konsumtion av stora mängder tysk öl.

En svår söndagsmorgon i augusti flyttade Gödsvinet Bromma in i Bromma och plötsligt blev namnet mer meningsfyllt. Jag vaknade den morgonen vilket skulle visa sig vara ett misstag. Kvällen innan hade jag överlevt en kräftskiva men inte med mycket. Världen var skaldjur och magsyra,

Var hade jag varit utan flyttölen? Förmodligen på rätt plats i tid men jag föredrog det ändå som det blev. En vitlackerad burk DAB var allt som behövdes för att komma i form att tappa möbler tills solen gick ner över Abrahamsberg.

Min flytt från Vällingby till Johanneshov genomfördes nästan helt utan hjälp från flyttölen, huvudsakligen på grund av att jag jämte stadsbud också var chaufför av flyttbilen. Det var på det stora hela ganska eländigt. Väl på plats kunde jag dock omskola flyttölen till målaröl då jag konsumerade 15 liter kalkvit målarfärg och 12 halvlitersburkar DAB i vad som kan vara min sista renovering av lokalen jag skriver detta i. Det finns här färg på ställen du aldrig skulle ha gissat.

En gång för ganska länge sedan tappade jag möbler åt någon jag känner i Malmö och såvitt jag vet har staden aldrig riktigt varit densamma igen. Flyttölen var då ett sexpack folköl från en bensinstation och det är ett vittnesmål om människans livskraft att den gick att flytta ändå.

Tunga möbler har aldrig varit tyngre än de två dagar jag bar dem med bara ljummen folköl att stärka mig med. På den tredje dagen strilade det blod från kroppsöppningar du helst inte vill ha blod strilande från om du kan undvika det. Lyckligtvis hade jag då hunnit inhandla några burkar DAB.

Flyttölen är verkligt verklig och det är inte en skön verklighet. Jag vet eftersom jag är där nu. Förmiddagen har spenderats med att planlöst släpa saker upp och ner för trapporna i huset. Inte många i föreningen var lika redo att assistera en flytt av saker men inte många i föreningen känner till flyttölen. Jag fick ställa väckarklockan för att hinna med en DAB innan avgång till lasset på våningen under. Det var utan vidare värt det.

Verklighetens öl är kanske verkligare än någonsin och även om jag skulle ha skrivit ett inlägg om verklighetens korv så är jag tillfreds med att veta att verklighetens öl fortfarande är med oss.

Visningsölen

av Johan

hemmaGödsvinet ger dig verkligheten och verkligheten stannar aldrig upp utom i delar av Torsås kommun. Med verkligheten följer ofrånkomligen verklighetens öl och det är här du finner den.

Visningsölen borde inte behöva finnas. Likväl har den kommit att bli en nödvändig del av alla kontakter med mäklare. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.

Det var en dag i februari som jag fann den. Den stod där jag lämnat den i kylskåpet och såg på det stora hela ut som som 50 cl DAB. Det var en söndag och söndagen är en dag med notoriskt opålitliga kvalitetsnivåer. Jag behövde visningsölen och den var där.

Det var visning den dagen och jag anlände redo för nästan vad som helst. Nästan täcker inte upplevelsen av att dela en söndag med två representanter för Svensk Fastighetsförmedling i en liten men välplanerad lägenhet i närförort. På något sätt klarade vi det, jag och visningsölen. 

Det är inte lätt att fråga om stambyte utan att röja öl i andedräkten men som med alla andra svåra saker är det lättast att låta bli. Jag frågade och frågade igen någon som mycket väl kan ha varit mäklaren.

Det var med en promille salighet i kroppen som jag för första gången blickade ut från det som kommer att bli mitt köksfönster. Man ser inte lika långt därifrån som från örnnästet i väster men jag hade sett nog. Tre dagar senare skrev jag kontrakt.

Det var den första av två visningar denna flyttsäsong. Den andra kom när jag upplät lägenheten i Vällingby till den köande allmänheten.

Redan 20 minuter innan utsatt tid stod 30 personer och trampade i trappen tio våningar ner. Det är åtminstone vad jag tror, själv kom jag dit 5 minuter efter utsatt tid.

Något hade fångat min uppmärksamhet och stulit min tid. Det var visningsölen och den var kall, torr och från ett bryggeri vars skorstenar jag kunde se från min takvåning i München. 

Visningsölen gav mig mod och entusiasm att ta mig an att guida visningen mångordigt och intensivt. Jag ägnade säkert fem minuter åt att beskriva säkerhetsdörren innan jag släppte in sällskapet i hallen.

Först hörde jag inget alls utom mig själv beskriva den första metern av hallen, sedan hörde jag ett gitarrintro. I min uppsluppenhet hade jag tydligen glömt att stänga av stereon och långsamt var den på väg att påminna mig om vilket misstag det var.

Introt till Heroin av The Velvet Underground är långt och illavarslande. Mellan mig och stereon var ett 20-tal personer som alla undrade något om var solen går upp. Medan jag förklarade för en kvinna i rullstol att solen går upp i Kista och ner i Hässelby gård tog Lou Reed tillfället i akt att förklara vad som händer när han kör nålen i en ven. Han är svår att överrösta.

Ute på balkongen fruktade en ung moder för sin avkommas säkerhet så högt upp i luften. Jag förklarade tålmodigt att hennes unge var alldeles för tjock för att komma igenom spjälorna under räcket men jag avbröts av någon som vrålade “HEROIN!”. Det var Lou igen, jag hade redan glömt bort honom.

Lagom till tonerna av det avslutande gitarrgnisslet såg jag inte en utan två rullatorer försvinna ner för hallen som en karavan av tanter.

När alla gått tog jag trappan ner till Ångemannagatan. Det var någon jag ville träffa på systembolaget. Den var kall, torr och såg ut som en DAB.

Bögölen

av Johan

mullerstrasseVerkligheten är en udda plats och en som jag helst undviker. Ändå har det fallit på Gödsvinets lott att skriva om verklighetens öl, den där ölen i vardagen som annars inte får någon uppmärksamhet. Du har läst här om flygplatsölen, konsertölen, travölen och många andra fullständigt verkliga ölar. Idag är det dags igen, du står i begrepp att lära känna bögölen.

Jag har genom mina många resor, betydande alkoholkonsumtion och sviktande omdöme besökt fler bögbarer än kanske någon nu levande människa i Vällingby. Från San Francisco via Berlin till Tokyo och alla andra platser har jag druckit en öl som kännetecknas av en fullständigt homosexuell inraming: Bögölen

Det börjande i Berlin eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig någon annan början än en som är placerad i Berlin. Det var en regnig kväll i november året jag fyllde 17 år och jag tror förresten redan att jag har skrivit om den.

På den vägen var det och vilken väg det har varit.

Bögölen är en öl som dricks lite för hastigt i social oro. Oron kommer ifrån att man aldrig riktigt vet vilken sorts bögbar man befinner sig i, även om det ofta finns ledtrådar. En bögbar kan vara allt från en vanligt bar med en regnbågsvimpel vid porten till en sylta med en transsylvanisk tortyrkammare i källaren. Bögölen dricks lite för hastigt medan man letar efter de där ledtrådarna.

Bögölen är som regel ingen stor öl eftersom ingen som går till lokalen där den serveras egentligen bryr sig om öl. Jag bryr mig om öl och jag är bekymrad över bögölens tendens att vara en avslagen lager av tvivelaktig kvalitet.

Världens bästa bögöl serveras i München. Det är bara naturligt. En afton i augusti drack jag ett 15-tal Tegernseer på ett ställe någonstans i Glockenbachviertel. Det var en allt igenom vacker upplevelse.

Världens vanligaste bögöl är förmodligen Beck’s och det beror bara delvis på att 87% av världens bögbarer ligger i Tyskland. Eller det är förstås en rätt stor del av förklaringen.

Bögölen har tyvärr fallit vanrykte då den dragit till sig oönskad uppmärksamhet från Sveriges fascistiska parti. Jimmie Åkesson sågs nyligen inmundiga den på lokal nära slussen och nära ett spektakulärt fall av lynchning. Kanske tog han ett uns inspiration från brodern i den bruna rörelsen Jörg Haider, en österrikisk politiker som förmodligen druckit fler bögöl än resten av världens politiska representanter tillsammans. Fortfarande inte fler än mig men ändå rätt många.   

Det började i Berlin och Berlin är en plats att återvända till. Ska du bara dricka en bögöl i år ska du göra det på Motzstrasse. Vilket år som helst, alla dagar i veckan. Kvarteren kring Nollendorfplatz har gett trötta små löften åt bögölsdrickare i snart hundra år och det finns inga tecken på snar föråldring. Släpp det du gör och bege dig dit.

Behöver man vara bög för att uppskatta bögölen? Självklart inte. Nyckeln till en lycklig bögöl för de hetrobegränsade består egentligen bara i att inte gå fel på vägen till toaletten. Om du ser ett illa upplyst rum lite vid sidan av de andra så ska du veta att ljuset lämnats ute av barmhärtighetsskäl. Det är bäst så och du behöver inte veta mer än så.

Bögölen är en bra öl och liksom Berlin är den något som man återvånder till. Den är ett fint stycke av verkligheten och verklighetens öl är och förblir vår angelägenhet.

De här jävla utlandssvenskarna

av Johan

hermanBland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.

De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.

Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.

Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.

Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.

Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.

Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.

Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.

Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.

Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort. 

Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.

Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det. 

Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.

Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.

Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.

Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.

Påsk 2015

av Johan

pask 2015Tidigare i förmiddags gick jag ner till Systembolaget i Vällingby centrum för att fira påsk. Det är tidigt men tydligen inte tidigt nog, nästan all påsköl var slut. Kvar fanns bara sådan med någon sorts kvalitet, sådan som inte efterfrågas i Vällingby.

På bilden ser du vad jag fann och det är inte så illa. Dugges är tillbaka i Västerort för helgen och det är förstås ett välkommet återseende. Den mörka påsklager placerar sig väl i deras register av mörk öl med inspiration av röda Prince. Slottskällans påskprodukt får också plats på diskbänken här ute, ingen tvekan om saken. För att göra en lång historia kort så hittade jag nog för att fylla mitt eget påskägg.

Om inte annat kan det vara bra att ha lite godsaker till hands om det ringer på någon påskkärring. Nu är förstås inte höghus i förorten särskilt goda jaktmarker för sminkade snorungar i hucklen.

Jag minns i och för sig själv dörrknackningen som ett ljust barndomsminne men där jag bodde var risken för bortrövande och avyttring till den tjetjenska maffian betydligt mindre.

Vällingby är inte så dåligt men visst uppvisar kamphundsindexet något förhöjda värden här. Jag menar förstås inte att sminkade barn eller andra behöver frukta kamphundar, dessa trubbnosiga däggdjur är blott en social indikator som säger att man inte behöver oroa sig över att någon ska öppna en yoga-studio i området riktigt än.

Ett tag bodde jag vid Dalaplan i Malmö och där är kamphundsindexet så högt att det inte ens är förenligt med grundläggande djuretik att låta ens kamphund bo där.

På samma sätt som med kamphundarna är det med droganvändarna. Från där jag sitter medan jag skriver detta kan jag se en kille i keps tända en haschpipa nere i soluret. Jag ser förstås inte pipan med blotta ögonen utan med min kraftfulla kikare, avsedd för just den sortens uppgifter.

Även om haschrökning i sig är i det närmaste harmlöst så säger det faktum att man röker det i parken något om taxeringsvärdet.

Var var jag? Påsköl. Just det. Om du vill läsa mer om påsköl så föreslår jag att du går fem år tillbaka i tiden. Gödsvinet grundades lagom till påsk och påsköl var allt vi visste ett kort tag i begynnelsen. Varför inte denna drucket euforiska totalhyllning av Oppigårds påsköl?

Den förlorade helgen

av Johan

the-lost-weekend2Det kommer att ställas nya alldeles särskilda krav på Gödsvinet Vällingby nu när Gödsvinet Bromma hamnat på vagnen. Det som inte längre dricks vid en del av gröna linjen måste nu drickas vid en annan del av den.

Ja, jag måste dricka för två nu, vilket i mitt fall torde innebära en radikal reducering i konsumtionen.

Nykterhet är den grymmaste av alla sjukdomar och jag har känt den, även om den ärligt talat förblivit en rätt flyktig bekantskap.

Arbete är det största hotet mot livet på snusen och hotet var verkligt under början på detta år. I januari och februari genomled jag tre nyktra helger i rad vilket var ett nytt personligt rekord med två helgers marginal.

Det är svårt att jonglera totalfylleri och en 80-timmars arbetsvecka men ingen ska kunna säga att jag inte har försökt. Livspusslet…

Det är förstås frustrerande att tänka på all tid förspilld nykter men det släpper efter ett halvdussin Stiegl Weisse.

Skämt åsido är jag full av medlidande för grannredaktionens åkomma. Inte riktigt full av medlidande men kanske halvfull. Eller det finns medlidande. Lite på botten. Det kan förstås vara något annat. Hur som helst.

En del i medlidandet är förstås att avstå från dryck i sympati. Jag kan känna sympati med djävulen men jag kan inte känna sympati om det innebär att avstå flaskan. Så sent som förra lördagen var jag borta på brommaredaktionen där jag drack rödvin som om det inte fanns någon morgondag, vilket jag så här i efterhand kanske hade föredragit om det inte gjort.

Jag brukar smickra mig själv med att jag är beredd att testa det mesta. Det är förstås inte sant men det är ju så självsmicker fungerar. Hur som helst är jag fullständigt säker på att jag aldrig kommer att testa avhållsamhet från alkohol. Det måste finnas gränser.

Backlash

av Johan

edward_blom

Jag har nästan helt avstått från att kommentera den serie av olyckliga händelser som på ett mycket sorgligt sätt återförenat oss med vår andlige ledare Edward Blom. Det har helt enkelt varit för smärtsamt. En dramatisk eskalering av tragedin har dock gjort det oundvikligt för mig att ta bladet från munnen. 

Det började som du vet med att jag skrev en recension av Edward Bloms egna vittvin, en malörtsgrön vätska som i smaken påminner lite om substral. Recensionen föranledde genom sin totala uppriktighet en väldig massa uppståndelse sedan Blom först själv kom ner svingande i kommentarsfälten, uppbackad av ett band av lismande sykofanter som senare visade sig vara hans egna företagsdrönare. 

Den dom som Gödsvinet Vällingby svårmodigt tvingades lägga på Bloms vin bekräftades av oberoende testare som kom fram i samma kommentarsfält. Även Gödsvinets Malmö-sektion kunde bekräfta det korrekta i min bedöming även om det slagrädda skånska svinet nigande och med flackande blick gav ett något högre betyg än vad som är korrekt. 

Här kunde historien vara slut men som nästan alltid när man säger att här kunde historien vara slut så var den inte det. Tidigare idag tog jag hemmavant en promenad mellan hyllorna på Systembolaget i Vällingby. Medan jag valde mellan de två flaskorna acceptabel riesling som butiken har att erbjuda lät jag blicken vandra i en utsiktslös jakt på något nytt och spännande. 

Längst ner på hyllan mötte mig ett 30-tal leende Edward Blom i form av flaskor med hessisk terpentin. Trots att produkten är isolerad till beställningssortimentet så hade “någon” beställt ett fullständigt osannolikt antal flaskor till mitt alldeles egna systembolag, placerat bara ett 50-tal meter från mitt höghushem. 

Leendet som en gång värmt mig hade nu något hårt och kallt i sig. Det fanns en elakhet och en råhet som jag aldrig tidigare sett stråla från en flaska tysk konserveringsvätska. Jag insåg med ens att det som allmänheten kommit att kalla blomgate gått in i en ny fas. 

Eftersom jag inte har något intresse av att dra ut på denna sorgliga historia valde jag att bara gå där ifrån. Jag borde ha insett att detta inte var en kamp som man bara vandrar iväg ifrån. 

Borta vid ölavdelningen gick jag lätt skakad för att få mig några Spaten. Till min förvåning stod de inte att finna på sin vanliga plats. Jag hittade en representant ur den lokala personalkåren och frågade om mitt livsvatten och vart det tagit vägen. 

Mannen i det gröna förklädet stod mitt framför mig och såg mig rakt i ögonen men hans röst kom som från en annan dimension. Han sa: “Vi har inte Spaten i den här butiken”. 

Det svindlade för mina ögon och jag fick greppa med vänsterhanden runt en stapel av spendrupsflak för att inte falla baklänges. Spaten var borta. Ölen som fört mig genom en annars kärv förortstillvaro, ölen som varit värd för varje fest och varje vardag, ölen som jag lätt söndagsjuk köat för i den enda helgöppna butiken på Hauptbahnhof i München. Spaten var borta.

Det är förstås omöjligt att inte se sambandet mellan Bloms ockupation av rieslingsektionen och Spatens grymma eliminering från ölhyllorna. Omöjligt och naivt att försöka. Blom har slagit tillbaka och han har slagit där det gör som mest ont. 

Nu sitter jag här och sörplar sorgset på en Paulaner oktoberfestöl och undrar var det här ska sluta. Förutsåg jag att det skulle gå så här långt när jag sa det som behövdes sägas? Nej, det erkänner jag att jag inte gjorde. Skulle jag göra det igen? För att svara på den frågan måste vi påminna oss om att det här är större än mig och dig. Det här handlar om sanningen och den är det enda vi har att förlita oss på här på Gödsvinet. Ja, jag skulle ha gjort det igen. 

Gödsvinet Vällingby går ut i sympatistrejk!

av Johan

ARTHUR-Scargill_1960038a

På tisdagen den 17:e juni beger jag mig på en resa till min gamla heimatsort i östra Blekinge. Det är en lång och svår resa även under perfekta omständigheter men ingen i Karlskrona kan komma ihåg några sådana.

Östra Blekinge är en vild och avlägsen plats sällan besökt av utomstående. Vi som kommer därifrån bär genom livet en tyst förståelse av utvaldhet och ansvar för alla de enklare blekingar som av ödet förpassats till ett liv väster om Listerby.

Stamsammanhållningen är stark och den levs ut i en förenande misstro mot alla andra stammedlemmar.

Östra Blekinge är en sådan där plats där väderfenomen tillskrivs en personlighet.

Östra Blekinges viktigaste naturtillgång är tid. Folk har helt obegränsat med den där.

Jag kan fortsätta men jag avlägsnar mig från ämnet. På tisdag åker jag alltså dit men den även vanligtvis strapatsrika resan har försvårats ytterligare genom den pågående strejken vid Öresundstågen.

En av de många farofyllda delsträckorna genom Smålands mörka skogar har inställd trafik och den inleds på en plats där man inte vill bli lämnas på stationen.

Den enkla lösningen vore förstås att banna denna brist på bekvämlighet och den tågpersonal som har orsakat den. Så kommer inte att ske. Enkla lösningar är inget vi på Gödsvinet hänger oss åt och – vilket är viktigare – personalen har rätt.

De franska tåg-tayloristerna hos arbetsgivaren Veolia har rånat sin egen personal för några få Euro till och de förtjänar allt dåligt som sker med dem.

Det är av denna anledning som Gödsvinet har beslutat att ta ut sin Vällingby-sektion i sympatistrejk med omedelbar verkan. Inga av de öl som dricks kommer att recenseras och sådant som sker i Vällingby eller andra platser vi befinner oss kommer inte att kommenteras i för långa texter med ambivalenta bildillustrationer. Vid fortsatt konflikt kan även andra Gödsvinetavdelningar tas ut i en successiv upptrappning av stridsåtgärderna.

Det är en kostlig pålaga vi lägger på allmänheten men detta är en kamp som måste vinnas.

Tills så sker finner ni mig på en plats som inga andra i djupaste sydost.

Självhärligheten i evighet – ett retrospektiv

av Johan

Detta är det femhundrade inlägget jag skriver sedan jag satte mig ner för att skriva Gödsvinets första en köldslagen marskväll 2010. Det är en besynnerligt stor mängd ord som har lagts till varandra för att forma något som ingen bett om att få läsa, som jag egentligen inte haft tid att skriva och som jag definitivt inte tjänat något på att skapa. 

Likväl nästan strålar självbelåten från mig när jag nu skriver detta på min vanliga plats, högst upp i ett höghus i Vällingby. Var ska jag börja berätta om storheten i detta verk?

Det är väl lika bra att börja från början och ta gott om tid på sig. De första av dessa femhundra bidrag till världslitteraturens kanon skrevs drygt en månad efter det att jag flyttat till Stockholm från Malmö och flera av dem handlar också om saker som skedde här och som kanske inte hade kunnat ske på samma sätt där jag kom ifrån. 

Exempel på detta är dokumentationen av två besök på Kungliga operan, en gång för balett och en gång för en uppsättning av Richard Strauss “Elektra”. 

De allra flesta inläggen är förstås recensioner av öl, vin, sprit, och i något fall andra saker som vatten. 

Jag har inte skrivit särskilt många restaurangrecensioner eftersom jag gillar att gå tillbaka till restauranger men en restaurang har faktiskt varit modig nog att länka till en recension av mig på sin hemsida.

Personligen gillar jag de längsta inläggen bäst eftersom de är längre än de korta och således innehåller mer. Två sådana kom till under Gödsvinet vällingbys utflaggning till München förra året. Jag syftar då på den episka berättelsen om hur just nämnde Richard Strauss möter det brittiska rockbandet Queen i utkanten av den bayerska fristatens huvudstad och den om hur jag skuldmedvetet ägnade mig åt nazistturism i samma stad.  

Under årens gång har Gödsvinet kunnat erbjuda två långkörande serier. Jag syftar då på det interaktiva demokratiprojektet “Verklighetens öl” i vilken den annars vilt grasserande ölelitismen ställs mot det folkliga vardagsdrickandet och på vårt storstilade folkbildningsprojekt “Sånger om sprit” som ger historien bakom några av de viktigaste musikstyckena med alkoholrelevans. 

Eftersom inläggen ofta avser att vara underhållande så har jag förstås fått sortera bort alla biografiska inslag men i några fall har några sådana kommit med ändå, som till exempel den utlämnande berättelsen om livet som samhällsvetare, om hur min förlamande koffeinism grundlades på Gylles konditori i Karlskrona eller för den delen de hågkomster från Berlin som jag skrev bara för ett par veckor sedan. 

Ett uppskattat inlägg var mina recept på gindrinkar som senare återfanns utskrivna och laminerade vid drinkbordet på Jonas bröllop, ett bröllop som förstås också dokumenterades även det inte betygsattes. 

Gödsvinets enda verkliga like-raket i sociala media var ett inlägg om Sveriges fascistiska parti. 

Så ser det alltså ut, eller en del av det. Bilden är inte färdig än, det krävs minst femhundra inlägg till för att skönja en helhet och det ska bli roligt att skriva dem. 

Nyår: Är det värt det?

av Johan

nyar

Det finns en liten del av Ulvsunda industriområde sällan beträtt av främlingar där man på grund av en gravitationsförskjutning i rumtiden firar nyårsafton en dag tidigare än resten av Sverige.

Det är så jag förklarar den fyrverkeripjäs som jag precis såg explodera i himlen över östra Bromma. Från där jag sitter på Vällingbys högsta punkt ser jag allt från Stockholms klara sken i öster till Johannelunds mörker i väster. Norrut ser jag varje ljus från här till där universum kröks i trakterna kring Märsta.

Medan jag skriver detta avfyrade någon en raket i vad som kan vara Rissne och det faller ett stjärnregn över Solna. Imorgon är årets sista dag men världen vägrar vänta. 

Med de krutstänkta skyarna över de västra förorterna som fond är det nu dags för Gödsvinet att summera det år som gått.

(Som en extra service kommer vi även att summera det år som kommer: Det blir mer av samma sak.)

Gödsvinets nyårsfirande har en lång och häpnadsväckande mörk historia. 2010 kunde vi bjuda på en alternativ nyårsdikt och en hågkomst av svunna nyår. Följande år gavs alla vänner av filosofi något att gråta över och förra året hölls ett storslaget tal till nationen.    

Det har varit ett år fyllt av omvälvande händelser som på det stora hela inte förändrat något alls. I början på mars monterade jag ner Gödsvinet Vällingbys redaktion och flyttade alltsamman med mig själv till ett litet rum i ett litet hus på ett tak i centrala München.

Det var en tid av öl, akademiska kulturkrockar och lågkvalitativ tyska talad på blekingsk dialekt. Även om inga av dessa saker gjorde någon direkt skada så har jag svårt att se hur de bidragit med något för någon med ett möjligt undantag för försäljningschefen på Hacker-Pschorr.   

Jag återkom till Vällingby i mitten på juli bara för att finna att mitt örnnäste i västerort varit hem åt en Zonk från Gödsvinet Syd. Spåret av flaskor med konstig italiensk öl gick inte att ta miste på. 

Hösten ägnade Gödsvinet i stor utsträckning åt att inte skriva något på Gödsvinet även om nämnde Zonk firade sin egen hemkomst till Sverige med att dokumentera monopolets ölkatalog från pärm till pärm. 

Mer än så finns egentligen inte att säga och det säger det mesta. Varför då ens bry sig om att fira ett nytt år? Kan vi inte lika gärna behålla det gamla ett tag till? Jag har förstått att det finns regler för de här sakerna och vanor som inkluderar både alkohol och sprängmedel är svåra att döda. 

Det är därför det i strid med varje sund logik och allt jag kan kalla instinkt vilar en flaska Pol Roger i mitt kylskåp. 

2014 kommer att bli ett bra år för alla som gillar 2013. Alla andra kommer bara att bli ett år äldre.